Livet efter Souls.
Sångerskan Cecilia Nordlund är känd genom bandet Souls som var populärt hos många. Nu har bandet återupplivats i en ny tappning och kallas för Monkeystrikes.

Cecilia Nordlund:
— Musiken har alltid varit någonting viktigt för mig. Om det bara handlade om att stå på scen och se snygg ut skulle jag nog ha valt en annan typ av musik. Det är klart att jag vill uttrycka mig genom musiken. Jag skrev och framförde några låtar på akustisk gitarr våren 2001 på teater Terrier i Malmö, i föreställningen Ingens lilla flicka längre. I de sångtexterna kändes det som att jag hade ett viktigt budskap att förmedla. Det var efter det soloprojektet som jag kände att jag ville börja spela i ett band igen, och det var då jag började prata med Johan om att börja spela igen. Från början var det meningen att vi skulle spela mina låtar, och det var jättelänge sedan vi stod i en replokal. Men när vi äntligen var igång så kändes det som att vi ville spela rock igen, för att rock är skönt. Energin som finns i Monkeystrikes är total. Det är inte så superintellektuellt utan mycket mer hjärta och glädje, säger Cecilia och skrattar mjukt. Med Souls var det mycket mer intellektuellt och Andreas var hjärnan i bandet. Nu när hjärnan är borta är det bara aporna kvar.

Är musiken den där ventilen som gör att man får utlopp för allting?
— Alla har vi en apa inom oss som måste få komma ut ibland. När vi började spela tillsammans i Monkeystrikes trodde vi att det skulle bli snällt och stillsamt, så där lite mogen och vuxen musik. Det blev rock i alla fall, för det finns någonting med energin i rocken som jag gillar.

Vad berättar du om i texterna?
— Egentligen är jag ingen bra textförfattare. Att inte vara klyschig är utgångspunkten som jag försöker att ha. När vi gör låtarna i kommer faktiskt låttexterna i sista hand. Det finns andra saker som är viktigare som att jag måste koncentrera mig på att spela gitarr och sjunga samtidigt. Nu i början har det gått åt så mycket energi till att bara kunna spela rätt. Spela gitarr och sjunga samtidigt är ungefär lika svårt som att lära sig att samtidigt gå och tugga tuggummi.
— Det har tagit mig ganska många år att förstå att det är musik som jag är menad att göra. Förut har jag hoppat runt ganska mycket och höll ett tag på med att göra dokumentärfilm. Jag samarbetade t ex. med Alexa Woolf med att göra en dokumentärfilm om flyktingpolitiken för TV. Det är ganska mycket jag har hunnit pröva på under min frånvaro från musiken. Men nu är jag tillbaks där jag började, med musiken. Ingenting annat som jag har varit med om kan någonsin jämföras med det, för musiken den bara ÄR, säger Cecilia med djupt eftertryck.

Upplevde du ett motstånd förut, eftersom det tog så lång tid för dig att hitta tillbaka till dina rötter i musiken?
— Det kändes när jag slutade spela i Souls att jag var trött på rocklivet och behövde söka mig andra uttryck och möjligheter. Jag behövde hitta mig själv genom någonting annat.

Har du hittat dig själv nu?
— Ett väldigt bra sätt att hitta sig själv är genom att ha det tråkigt. Även att sluta fly, jag har väl bevisat för mig själv att jag inte är dum i huvudet. Ibland måste man bara göra vissa saker för att hitta tillbaka till sig själv.

Är du osäker?
— Nej, absolut inte… längre. Men visst har jag varit osäker, herregud! Människor är duktiga att dölja det på olika sätt. När jag är osäker blir jag tuff och lite pervers. Då kan jag få för mig att steppa, för jag steppar ganska bra och kan ploppa med kinderna.
— Jag är nog lite tuff och med skinn på näsan, fast jag är mjuk och ömtålig innerst inne, och jävligt självkritisk. Fråga mig inte varför för då får du en självanalys på tjugo minuter, eller så berättar jag ingenting. Det är svårt att leva och det är svårt att hitta sitt eget sätt att leva på. Musiken för mig är en sådan lyx, en sådan vansinnig jävla glädje. Därför känns det som lyx att nu ha Monkeystrikes tillsammans med Johan som jag tycker är den bästa basisten i världen, och Stig som är världens bästa trummis. Visst vill vi någonting med Monkeystrikes, det vore jävligt tråkigt om det inte blev någonting, för slutmålet är att få skivkontrakt. Jag skulle aldrig kunna ha ett hobbyband som träffas någon gång i veckan och dricker folköl. Men jag kommer nog att sluta mina dagar som en sådan där rocktant som är lite konstig.
— Jag blev tillfrågad för flera år sedan om jag ville vika ut mig i Slitz, men jag tackade nej. Nu är det nog ingen som skulle fråga mig igen för jag är inte purung längre, du vet trettioårskrisen. Men så har jag musikkompisar som är så där militant alternativa och säger att de aldrig tänker skaffa ett skivbolag bara för principens skull. Bara göra intervjuer med små fanzines och vara så underground som möjligt. Det kan bli löjligt på sitt egna sätt om man är extrem åt det ena eller det andra hållet.

Har du haft några större motgångar?
— Jag är nog inte en människa som skyller saker på andra. Jag tar på mig sakerna själv. Det var klart att det var en motgång och ett jättesvårt beslut att bestämma mig för att sluta i Souls, men det är inget som jag ångrar. Och att få Monkeystrikes att ekonomiskt gå ihop är en kamp än så länge, alla har vi vanliga jobb för att få det att gå ihop. Om jag inte skulle ha gått in för att lyssna till min egen röst och förverkliga min dröm skulle jag bli sjuk eller väldigt olycklig, eller göra andra människor väldigt olyckliga. Jag har längtat efter och inväntat det här med att få tillbaks självförtroendet för att kunna skriva mina egna låttexter och låter igen.