Recensioner av demokassetter och cd med Nicke Boström (NB), Micke Rehnström (MR) och Robban Svensson (RS)

Från A till Ö hette ett fint barnprogram från 70-talet en gång i tiden. Från A till Ö exponerar vi också en samling demoskivor som skickats in till ettnollett.
Som vanligt, jo, det börjar banne mej likna en omistlig följetong, en följetong som från gång till gång visar var temperaturen hos svenska okända artister ligger. Mest är det plustecken. Ibland är det minustecken • dock ganska sällan. Vi skriver om det vi tycker är mest intressant i första hand. Vilket faller sig helt naturligt. Vi gör en kulturgärning, men samtidigt kan vi inte ägna oss åt kulturell välgörenhet och skriva om allt och alla. Det finns en gräns även på det material som skickas till ettnollett.
Några demo hamnar tyvärr i utkanten och det är material som vi delvis är ledsna för att vi inte kan ta med, men också sådant som vi anser passar bättre i andra sammanhang.
Dessa sidor är av stor vikt och ett bultande hjärta i ettnollett. En pumpande levande maskin full av toner — toner till tusen!

Amatörer och ambassadörer

Stellan sköter korrespondensen i Stockholmsbandet AMATÖR från Söder, Sthlm, och två demos har landat hos oss. Det senaste alstret bjuder på låtarna Lyckliga människor och Amatör. Två låtar som man blir glad av. Detsamma gäller första demon som bl a bjuder på den smått kontroversiella Polisen (med sirener å allt) som manar fram textraden “polisen” genom hela låten under cirka en minut.
En upprymd atmosfär letar sig fram genom högtalarna och den knivskarpa gitarren och den knorrande moog (Korg)synten bygger upp en sällsam stämning. Instrumentalmusik. Nyskapande och riktigt inbjudande trots att det väsnas och sjungs distat i andraspåret. Jag vill ha mer Amatör. (NB)

AMBASSADEURS är mantalsskrivna i Lund. De huvudsakliga medlemmarna, Dan Eriksson och Dan Lindgren har under den senaste tioårsperioden figurerat i ett antal band som Starlet, Club 8 och Alexis.
På deras färska namnlösa demo sjungs det på engelska och musikstilen skiljer sig inte nämnvärt från deras förflutna repertoarer. Lättnynnad och janglig pop som för tankarna till ett dussintal liknande band under de flitigt använda termerna: twee och wimp. (NB)

Mer bubblande synthar och snabba gitarrackord hittar vi i Uppsalabandet THE CARS THAT ATE PARIS. Jag kastas hastigt och lustigt tillbaka till mitt tidiga 80-tal då jag konsumerade stora mängder halvt obskyr new wave och jangelpop. Inga namn nämnda denna gång.
Inledande Turn It Off domineras av snabba riff, en ledsångerska jag inte har namnet på (kan det vara Anna-Karin?) och en skrikande ung man, jag inte heller har namnet på (kan det vara Karl?). Jag vet inte riktigt var jag har dem vilket är ganska skönt. Jag är ju så innerligt flitig på att sätta etiketter hela tiden. Nu slipper jag. (NB)

Tajta rockers

Stockholms THE CLARKS ROYALE börjar som Rolling Stones men efter bara några takter låter det charmigt och lite arty. Sången är affekterad och stel på ett kul sätt.
Frågan är om man skall behålla det enkla eller riktigt freaka ut med alla små snirklar och hörn som finns här och där, som i t ex i Theme From Sneaky Pete.
Ett rakt hårdpopband eller en arty konceptprodukt? Utveckla båda och uppnå synergieffekter! (RS)

Jag gissar att THE DENTS kommer från nordöstra Svealand. De verkar gilla The Who och det känns coolt.
De har antagligen hört det tusen gånger förut och kanske vill de höra det tusen gånger till. Det är svängigt och samtidigt luftigt och enkelt men lite sofistikerat.
Dagens mest obesvärade sång och tajtaste band! (RS)

ELITE låter nästan kommersiellt gångbara. Detta Hägerstens-band lunkar och stompar fram i lite molliga låtar. Magnus Hederborgs sång är bitvis osäker, men ett gott råämne. Alla utdragna åååh och aaah måste skjuta ut som projektiler i omloppsbanor.
Bandets helhet känns tyvärr lite profillös, så jag lyssnar återigen på mollstompet i Wild At Heart och Love Me… Hmmm, inga dåliga grejer, men kanske är det färgstyrka och synthsplashar som ska lyfta bandet?
Kompetent gitarrmusik kan bli sååå creddig och grådassig.
Satsa på att få färgfläckar på kläderna! (RS)

Kvinnligt och kreativt

Elisabet som agerar under namnet ELU har jag skrivit om tidigare. Nu har en ny demo anlänt under titeln First Day In Town. Demoskivan är förpackad i ett fint ihopsytt svart, runt brev i hårt papper med gul sytråd. Inuti hittade jag utöver cd-skivan ett färgfoto och ett fint handskrivet brev, citat: “En ny Elu-demo har anlänt. Fylld av ryskt övermod…” slut citat. Elisabet har också lämnat sin födelsestad Halmstad för Malmö.
Hennes texter är mycket personliga och det är svårt för en herre som mig, som sannolikt är minst ett decennium äldre, att känna igen mig i materialet. Det finns en viss känsla av Kate Bush, Nina Hagen och… jag vet faktiskt inte… Jag famlar i mörkret… nånstans… (NB)

EMANUELLE EXCITÉE har Uppsala domkyrka och slott i en grafisk formation på sitt omslag.
Jag trodde först att det var en ensam tjej som låg bakom namnet, men efter noggrann efterforskning ser jag att hela sju personer musicerar.
Anna-Karin Anderssons sång lyfts upp av en mycket vacker ljudbild där jag njuter särskilt av Leáh Lazonicks skolade pianospel och en klassiskt formad sättning med stråkar, xylofon och klarinett.
För att vara på demosidan är det professionellt gjort. Det finns dock brister i sången vilket sänker nivån på det snygga arrangemanget. Tänker på engelskvänlig, poetisk 80-talspop som Shelleyan Orphan och Eyeless In Gaza. (NB)

Charmigt röj

HANDSOME TRAIN startar med mjukt anslag och har mixat sin demo så lågt att den smörjer mitt annars ganska hårt belastade högtalarsystem.
Anorak är ett ord som surrar runt i mitt huvud. Jag kan se medlemmarna sitta, alternativt stå eller vagga, i sina snygga anorakjackor i replokalen och “jamma” på fina låtar som Pay For Summer och Horse, Boy, Girl.
Trots att det är varmt och gott blir det aldrig riktigt svettigt. Låtar med fin yta och lite djup. Pop för finsmakare och vänner av kollegorna i Aerospace och Nixon. (NB)

Då jag senast bevistade Distro på Kulturhuset i Sthlm kom jag över en cd-r bestående av sex låtar med den unge Kalmarbon Patrik Lindgren (även medarrangör till Mitt Bästa/Nästa Liv-festivalerna), som gör musik under namnet HORMONES IN ABUNDANCE. Jag vet inte hur gamla låtarna är, men finner det tillräckligt intressant för att vilja skriva några rader om det.
Musiken är snabb, lo-fi tweepunkpop — sex låtar som klockar in på 5 minuter och 45 sekunder — med sång, trummaskin, gitarr och synthar. Det låter inte helt olikt galningarna i göteborgska Dorotea, men med mer synthar.
Ibland går det lite väl snabbt. Man får intrycket att Patrik själv knappt hinner med i låtarna (t ex i Rate Your Friend), men i vissa fall blir det mer än lovligt sympatiskt — t ex i sköna spår som Trashtwee och Lina’s 20th birthday.
Hormones In Abundance vill jag helt klart höra mer av. (MR)

LAST TO RECOIL och deras hårt rockande demo The Stars, Like Dust slår alla kommersiella blöjpunkband från USA hårt på fingrarna. Med Foo Fighters och Nirvana i minnet signalerar de att bredbent gitarrock med rötterna i Stooges och MC 5 fortfarande gäller.
Med sin bas i huvudstaden finns fördelarna och de spelar med all säkerhet skjortan av ett dussin mer kommersiella band i landet just nu! Är du inne i bagen episk hård gitarrock ska du hålla ögon och öron öppna. (NB)

LUKE FROM MOSCOW heter enmansorkestern (?) som bringar lycka med vårsolen klart lysande på himlen. Fåglarna kvittrar och Luke from Moscow trallar och skruvar på sina ljudliga verktyg.
En trevlig stämning uppstår. Fredrik Ewaldsson har gjort en av numrets bästa demo. I röd, hård papp har han förpackat fyra fina Casiopop-historier i medryckande tempo.
The Sun Wasn’t Red, With A Tree, Simulator och Monday Eve är alla skapade i samma kittlande lätta format som får löven på träden att vaja extra lätt och glatt i vinden — i skiftande färger mellan gult, rött, orange och grönt.
“En tysk jätte blir en rysk pojk”. (NB)

MAD LEE RIOT från Kungsängen, nordväst om Stockholm, har bra tunggung på sin 4-spårsdemo även om det låter aaaningen avslaget. Låtarna kräver etertyngd. Däremot tycker jag att sångaren inte behöver bli en hårdrockande tryckluftsborr. Jag tror på att utveckla den coola pratsången.
Mera tyngd och dynamik så kanske det rör på sig för Mad Lee Riot… (RS)

Into the primitive!

THE MANOR har skickat en skönt softrockig demo med ett utförligt och beskrivande brev därtill. Jag citerar: “Det hela började en gång i slutet av 90-talet. Experiment som till en början bara var försök att visa hur man hanterar musikinstrument. Efter ett tag började oljuden och de skeva ackorden sättas i någon slags ordning. Efter många låtar började det likna det som är The Manor idag.”. Slutciterat.
Christopher Wallin har hittat en ädel ådra i musiken. En ådra som är suggestivt rockig och som borde tilltala många vänner av allt från 80-talets shoegaze via Spacemen 3 och Spiritualized till 90-talets The Strokes.
Jag finner det tilltalande och den speciella atmosfären växer sig förhoppningsvis sig större och större. Så länge den genuina experimentlustan och den innovativa glädjen finns där utan att bli alltför pretentiös. (NB)

Gamle demobekantingen MARCUS EVANGELICO från Malmö är tillbaka. Han kör på med sin svensktextade trubadurstil (med spanska inslag).
Bland alla rockers och indiepoppers så stöder jag dessa enkla, tysta män med sina akustiska gitarrer.
Här bjuds på fem primitivt, nästan skört inspelade spår som dock känns fräscha. Marcus fortsätter med en otidsenlig patetisk stil i sina texter vilket jag hoppas han håller fast vid.
Till sist så är det fortfarande sången som måste coachas och tuktas och arras. I detta fallet tror jag INTE på att vara helt naken, direkt från hjärtat och in i mikrofonen. (RS)

NOAH BAND som fick en fin recension i ettnollett för ett antal nummer sedan är nu tillbaka med ny kraft. Själva kallar de gärna sin musik för: “Vemodig pop med 60-talsinfluenser.”, men jag känner inte att det är läge för samma etikett här. Altcountry känns mer relevant tycker jag. Med sångarens nasala Neil Youngska stämma drar det nästan åt Crosby Stills Nash & Young — nästan…
En favorit de borde bygga sitt sound kring är avslutande Tempted. Jag gillar pulsen och takten i låten och jag vaggar sakta i gunget mot baren — en rökig whisky hägrar… (NB)

Psykedelisk postpunk

Från Skåne anlände en mystisk försändelse.
OCTOPUS RIDE från Lund har ett Syd Barrett-smakande namn, vilket får det att vattnas i åtminstone mina öron så det står härliga till, som Arne Hegerfors skulle ha sagt.
Ingen designad pressrelease följde med i brevet utan bara ett svart kuvert med silverskrift som hänvisar till “en psykedelisk postpunkupplevelse”.
Ummm, spännande. Här är det mangel som gäller men det är skillnad på mangel och mangel. Här är det inte anabolt utan mera knasigt. Och det känns… ja, jag tvekar inte att använda ordet: stimulerande.
Det är inte så kompakt att man får slut på luft utan man luras in i en syrerik instrumental vegetation.
Det enda negativa skulle vara misstanken att Octopus Ride bara leker… Men kan di vau såu jevvliga? (RS)

Positiv regression

PERFECT MUSIC
Brommapojkarna i Perfect Music blandar en variant av rock och pop med synthar och det är inte så sällan jag tänker på New Order. Tidiga New Order. Ett lite “smutsigare” sound som pekar åt Joy Division.
Om jag är rätt ute så är killarna i bandet bra mycket yngre än sina förebilder, och de tre delarna av New Order som återfanns i Joy Division på den tiden då Ian Curtis var frontman i gruppen. Ian Curtis hängde sig i köket och med honom gick bandet i graven för att senare bli New Order.
Och ganska precis i samband med just Joy Divisions debut An ideal For Living har 25 år passerat. Det är 2003 och tiderna har förändrats till tonerna av 24 Hour Party People — Factory records är ett suddigt, nostalgiskt minne blott. Hur “inne” det än må vara.
Perfect Music är gröngölingar i genren och jag dras in i dimman av nostalgi i deras senaste demo In The Green Room. Dessa unga män kan sin sak och är nyromantiska, nydekadenta och nyfikna till tusen… (NB)

SIMPLE ORCHESTRA hette tidigare Simpleolli Orchestra vilket sannolikt har att göra med Olle Ohlander som bildade gruppen i Jönköping för tre år sedan.
Nu sitter namnet rätt i munnen. Smidigt att uttala och man minns det. Och så speciellt simpla vad gäller ljudbilden är de inte.
De gillar, enligt egen utsago, att blanda enkla lugna verser med starka refränger med vibbar av 60-tal.
Deras sound är maffigt, välarrangerat och de agerar som ett “helt band”. De har också haft äran att få spela på Emmabodafestivalen, fast då lät de lite annorlunda om man jämför med hur de låter idag.
Jag tycker att de känns, och beter sig som färdigförpackade och klara att släppas på platta. (NB)

Landsbygdskänsla…

STARSHAPE från Eskilstuna använder sig av så otroligt jobbiga dissonanta takt-hack så jag börjar allvarligt tro att det är något fel på min cd-kopia.
Jag hänger bara med i refrängen på Felt Like Forever.
Det här är för mangligt för mig. (RS)

Norrlänningarna (?) WITCHITA LINEMEN har tagit sitt namn efter Jim Webbs klassiska låt och de har som de själva säger altcountryn i blodet. På denna, deras tredje demo, som spelades in i somras har de “lite större ramar, mer skira popmelodier och mindre krystad countrykänsla”, allt enligt infobladet som följde med demon. Mycket lovande och riktigt smakfullt med två ensamma stämningsfyllda melodier med piano, stråkar och banjo-knäpp.
Nu är det i och för sig många unga, fina, härliga, deprimerade människor i dagens läge som tassar runt i dessa vemodiga, ödsliga marker, men jag tycker nog att WL verkar ha koll på vad de gör. De irrar inte. Snyggt omslag också! (RS)

Jag blir glad när jag hör band som WONDERFUEL, som har siktet inställt på positiv pop — sett till musiken. Texterna har ett blandat budskap.
Hackande gitarrackord, medryckande gung och en refrängsång med rader som “It’s a sick world but… I’m ignorant in style…” och jag tänker direkt på They Might Be Giants. Åtminstone i första låten Penicillin.
De har skickat ett brev på engelska med cd-skivan vilket borde betyda att de vill nå längre utanför gamla Svedala. Kanske siktar de på en USA-karriär. Kan tänkas funka. De behöver sjysst pop där borta. (NB)

Press stop!

För ett antal år sedan så intervjuade jag Bengt Persson då medlem i Malmöbandet MONKEYPIG som gärna byggde pompiga poplåtar på trallvänliga refränger. Det lätt mycket brittiskt och ett par av förebilderna var Prefab Sprout och The Smiths. De gav bland annat ut en vinylsjua (7″) och en mini-cd på svenska Borderline productions (distributör-bolaget Border Music i Göteborg) och en ep på brittiska etiketten Pandemonium (The Flamingoes m fl).
Åren har gått och Bengt med vänner vill inte släppa taget kring musiken. Jag förstår varför. Här finns kvalitéer och jag förstår också varför ett brittiskt bolag släppte deras material på den tiden det begav sig med Monkeypig.
Numera kallar de sig för THE SONGS (för ögonblicket enligt Bengt) och aktuella låten Poor Odysseus (Driftwood) (summer version) klockar in smidigt och tajt på nästan exakt fyra minuter.
Låten är inspelad i Tambourine studion i Malmö och har redan givits ut av franska fanzinet A bus dangereaux på deras samlingsskiva under mars.
Räkna med mer information om The Songs i ettnollett i nästa nummer (ute i juli). (NB)

LA MASA har sitt säte i Göteborg och de har delvis rötterna i ett antal svenska band som Kracklites, Blonk och Smash Hit Wonders.
De har redan bl a medverkat på Emmabodafestivalens samlings-cd Mjuk i mössan nu i mars vilket betyder att de får bästa läget att synas inför en större, nyfiken publik och de lär få skivkontrakt vilken sekund som helst trots lågkonjunktur (om de redan inte fått det…).
Här bjuds på skönt trallvänlig powerpop som det smäller och knastrar om och de gör det på svenska.
Bubblande syntar och skeva gitarrer som trallar med sången i låtarna Min megafon, Spelar roll och Kampsång. Håll ögonen på dem! (NB)

Skicka din/er demo till:
ettnollett
Förvaltarvägen 13
169 68 Solna