Rockbandet The Mo är inte att leka med. De är det sanna rockoriginalet med hjärtat på rätta stället.
Albumet City Heart har nyligen släpps av skivbolaget National. Ett skivbolag som bland annat gett ut The Wannadies senaste album och även sitter inne med säkra kort som Docenterna, Stefan Sundström och Kajsa Grytt. The Mo går utanför de säkra ramarna.

Är det här på lek eller allvar?
— Samtidigt som det är mycket lekfullt, så är det på djupaste blodigaste allvar. Alternativet att vi i bandet inte skulle göra det här med att ge ut debutplattan, skulle vara en ganska stor bitterhet. Att få komma ut med det vi har att erbjuda känns viktigt.

Vilka har höjdpunkterna varit hittills?
— När allting stämmer live och vi i bandet når enighet. Eller när man jammar till en ny låt som funkar i replokalen. När en låt blir till, när den föds, det är höjdpunkten. Ett annat stort ögonblick var då vi redan som demoband lyckades att fylla Kulturbolaget i Malmö, där vi har varan hemmabas. Det var tungt! Det har varit en lång väg hit, och vi har gjort en massa demos under två års tid som det inte blev någonting av. Men sedan så fick vi napp och skivkontrakt nyårsafton 2002, och på den vägen är det. Det är ett hårt liv att vara demoband, oftast är det pengarna som styr vart man når. Det kan också vara grymt lätt att vara demoband när man får medflyt och det visar sig att folk gillar ens musik. Men vi har hela tiden fått små kickar framåt och glada tillrop från publiken, vilket fått oss att stå på och ta oss fram till debutplattan. Att fixa spelningar har varit lätt, varje spelning vi haft har genererat en ny spelning, så det har hela tiden funnits ett sug.

Rocken lever!

Är den svenska hjärterocken död?
— Absolut inte. Om man tittar på den svenska Trackslistan så var det nyligen fem svenska rockband i toppen. Rocken lever! Det svänger mer och mer bort från industriellt tillverkade plastmusik, till mer genuin rock av svenska band som låter på riktigt och är på riktigt, som spelar sin musik för att de älskar det de gör. Vi är ju originalet.

Har ni rockstatus?
— Man skapar ju en egen värld som med musiken. En värld som vi bjuder in publiken att delta i när vi spelar. Vi vill själva bli hänryckta och hänryckas. Visionen är att göra liveupplevelsen så hänryckande som möjligt, att den får en häftighet inget annat band kan erbjuda. Det ska vara effektivt och någonting annat. Man måste ta till de stora gesterna för att det ska bli fest! Vi bygger vår platta och liveakten — på vad vi själva skulle vilja se om vi betalade för en konsertbiljett.
— Det ska vara medryckande på gränsen till uppviglande. Så bra att ingen ska kunna stå emot. En utmaning är att hitta en ny stämning som är lättfattad likt en fet käftsmäll. Som en kängpung fast med känsla och måleri. Annorlunda konstigt fast självklart. Avancerat med många nyanser i soundet, men ändå naket lättfattat direkt. Koder av enkelhet uppblandade med annat.

Är riktigt bra musik enkel?
— Den är inte enkel i sin uppbyggnad, men enkel att förstå. Det är inte enkelt att göra enkel musik. Enkelheten nås genom att skala bort alla fördomar och komma åt det sanna i sanningen. Första steget är att hitta en stark stämning, och sedan genomföra den så konsekvent som möjligt.
— Att gå på kärnan, på den sanna tunna linjen och så tufft som möjligt nå fram med budskapet. När det stämmer, och vi alla fyra i bandet är med i låten samtidigt, då finns det inget annat som bräcker känslan i den stunden.
— Målet är att när du hör oss så ska det bli så starkt, att valet bara är att antingen stanna kvar eller gå därifrån.

Men när är det då tråkigt?
— Då vi inte hittar den där sinsemellanprylen inom bandet, själva kittet som klistrar oss samman. Eller när publik är en liten och uttråkad, då blir det så långtråkigt att man bara vill därifrån. Det beror pa stämningen, det kan också vara tre personer i publiken och världens röjarfest. Det är bara att ta vara på charmen i varje situation och låta den leda oss rätt.

Känslan av gåshud

Har ni mardrömmar om recensionerna av plattan?
— Det är jättelugnt faktiskt. Vi är redan förstådda av publiken. Vi vet vad vi gör och är helt säkra på att det här kommer att gå bra. Vi har inte den blekaste aning om vad det blir för recensioner, men det skiter vi i. Visst skulle vi bli glada om Tony Joe White ringde och sa att det svänger! Om man börjar fantisera om allting som kan gå rätt eller fel med recensionerna, då blir man nog knäckt.
— Vi är rockknegare helt enkelt, det kan ingen djävul ta ifrån oss. För oss är det ett hantverk som byggs upp oändligt mödosamt och långsamt tills kittet sitter samman. Vi vill ge samma känsla av gåshud till publiken, som vi själva får av musiken. Det är själen det handlar om. Sedan bedömningen om olika omdömen, det är liksom färg på ytan. Alla som spelar i rockband är nog jävligt noga med att behålla äktheten och inte flyta ut i någonting klichéartat. Musiken styr, det ska inte vara fejkat eller oäkta. Pengar kan göra att man får ut sin musik, men pengar kan aldrig skapa låtarna eller känslan. Vår ekonomi som demoband var inte direkt lysande. Inte heller villkoren demoband lever på är bra. Det är svårt att få ro i sinnet när man inte har pengar så att det räcker. Vår enda önskan är att få hålla på med musiken. Det är det roligaste man kan göra, så varför inte göra det! Kraften i musiken är ingenting man kan städa eller rensa bort.

Blodiga turnéminnen

Värsta turnéminnet?
— Vi har faktiskt lyckats turnera som demoband. Det sparar vi nog till memoarerna. Så mycket kan sägas att vi i alla fall har haft kläder som slängts för att de har varit för mycket blod på dem. Det var ingen inblandning med fansen eller publiken, utan ganska självförvållat. Grejer som händer helt enkelt. Att vara på turné ska vara dumt och roligt och bra, vi vill inte ha långtråkigt. Fyra dagar i fullständigt kaos är lugnt, fem går också bra. Men om man är ute i flera veckor så får man ta pauser för att lugna ner sig för att kunna skapa den filmruta som scenen ska vara när föreställningen börjar. Man vill hitta på sjuka tokiga saker ibland.

Får man tjejer som rockstar?
— Vi gömmer oss nog hellre i sådana situationer. Det är så jävla dumt hela upplägget: “Jaha du håller på med musik och då vill jag ha sex med dig”. Det är så korkat att det inte är klokt. Man skulle nog knäcka sig själv om man hela tiden gick och ifrågasatte om tjejen som är intresserad av en enbart är för att man är med i ett rockband. Hon ville ha basisten, men fick nöja sig med trummisen istället. Det här är våra liv och dom tramsar vi inte bort. Det funkar inte att lura sig till välmående eller självbekräftelse på det sättet. Och alla blir så ledsna innerst inne, förgörande…
— Konfrontera det måste man nog göra, men det är jävligt läskigt och ibland pinsamt allting som har med fanssituationer att göra. Det känns skönt att vara älskad för sin musik. Men samtidigt jättesvårt att vara älskad av människor som man över huvud taget inte känner.

Var gör ni om tio år?
— Ett lantställe i skärgården och ett gäng småkottar som springer omkring medan vi i bandet sitter ute på verandan och tar en kaffe med whiskey. Och så spelar vi rock förstås.