Recensioner av demokassetter och cd med nya svenska artister

Lite plopp och lite pling

NAMUR från Stockholm bildades 1997 och har sedan dess spelat runt på diverse klubbar i hemstaden. De är osignade än så länge, men ett flertal bolag, stora som små, har tydligen hört av sig och visat intresse, berättar David Åhlén i bandet.
På kvartettens fyrspårsdemo skönjar jag en viss potential till att bli något större än vad de är. Jag kan förstå varför flera bolag visat intresse för det är just denna typ av ”slätkammad” pop som de flesta bolagen vill ha just nu (Motorhomes, Andreas Johnson, Eskobar). Namur låter mycket Radiohead och Manic Street Preachers i sitt komponerande, men jag kan ha en viss förståelse till varför detta går hem. Det är inte helt oävet och talanglöst. Jag finner en viss styrka och kraft i den annars ganska lågmälda Disconnected Ones (tredje låten) som har ett luftigt och tilltalande sound uppbackat av lätt pianoklink, svajig gitarr och en gungig refräng som säkert funkar hos var och varannan tjugoåring som lyssnat in sig på tidigare nämnda artister.
Kontakt: helmer_hunter@hotmail.com

Nicke Boström

Från ettnollett’s hemkommun, Solna (utanför Stockholm — igen!) härrör D-MINUS, som jag har lite svårt att uppfatta namnet på eftersom de har två olika bokstaveringar. D-minus och D-, men å andra sidan uttalas det detsamma på både engelska och svenska — i stort sett.
De berättar att de är en musikalisk konstellation med Sussi på sång, John, keyboard och Max på gitarr och har blivit beskrivna i en australisk tidning med orden; ”taking their roots in the electronic scene, but with a healthy appetite for traditional instruments such as guitars and a wonderful female vocal which really makes the songs come alive”.
Jag känner rätt sjyssta vibbar av 70-80-talets Blondie och det rockar bra i refrängen i första låten Whatever You Want. Sussi sjunger klockrent — som en blandning av Debbie Harry, Björk och hon i No Doubt (usch!).
Nackdelen är ett par hårdrocksriff och fläskiga syntackord i de efterföljande spåren, vilket jag ser som riktiga fasoner i sammanhanget. Synd!
Kontakt:
deeminus@hotmail.com

Nicke Boström

Sprött och drömskt

LIVID från Stockholm som jag recenserade i förra numret av ettnollett har utvecklats och hunnit med att spela in material för en debut-ep på det lilla, naggande goa skivbolaget Moonkrack i hemstaden.
Jag tycker verkligen om Livid och dess sångerska Cinthia A Costa Vera som kan liknas vid en yngre upplaga av Hope Sandoval i Mazzy Star — både till utseende och röst.
Däremot inte sagt att Livid är renodlade kopior på just Mazzy Star. Det finns annat intressant att ta på. Den sanningen att de kommer från Stockholm och Söder säger sitt. Sen att de faktiskt har en egen ljudbild framgår speciellt i den aktuella singellåten som finns med på denna självbetitlade demo.
Jag ser verkligen fram emot skivan och en intervju i nästa nummer väntas komma.

Nicke Boström

Tjejduon LITTLE FAILURES — också från Stockholm — är en helt ny bekantskap för min del. Dessutom har jag inte direkt sett att dem uppträtt på någon av stadens scener trots att jag har relativt bra koll på vad som händer på livefronten.
De känns lite typiskt tjejiga — om man vågar säga så, på sin demo Back On Track, som anlände till ettnollett i början av året. Men de sjunger bra, i det närmaste perfekt, vilket får mig att börja undra om de tagit lektioner i ämnet. Dessutom behärskar de instrumentet fiol som inte är det allra lättaste. I sitt rätta element fungerar fiol mycket bra och det gäller faktiskt här. Att de båda också behärskar sina akustiska gitarrer känns riktigt trevligt. Men det blir inte så mycket mer än trevligt… jag får en lätt känsla av Kajsa Grytt om det är någon som minns henne.
Kontakt:
http://littlefailures.just.nu

Nicke Boström

Bomber och granater

BOMB också från Stockholm och också ett bekant namn på demosidan i ettnollett. Bomb busar vidare och den tidigare jämförelsen med bob hund är fortfarande ganska övertygande. Men de gör mycket för att framstå som originella även om detta kanske inte är så tydligt i musiken. Vad gäller demo-konvoluten kan man säga mer. Förra gången möttes jag av ett omslag i from av en fyrkantig Wasa-knäckebrödsmacka där namnet bomb var sprutformat i illröd kaviar.
Denna gång är de mindre kladdiga och har ett brunaktigt tyg med gula, gulliga ränder och små röda garntrådsstycken formade till just bomb — originellt omslag minst sagt.
Vad gäller musiken på deras Demo 4 så måste jag säga att jag ser fram emot lite mer originalitet mer som med omslagen.
Kontakt:
bomb@beatmail.com

Nicke Boström

CENTIMETER har vi bekantat oss med i en intervju tidigare i ettnollett och de har dessutom funnits med tidigare i detta sammanhang vid ett par tillfällen. Jämförelserna med Kent är fortfarande befogade, men de har en bit i musikbilden som pekar på något mer eget. Detta har skivförlaget Air/Chrysalis snappat upp. Och nu kanske vi får se en skiva med gruppen till hösten.
De inleder snyggt och välproducerat sin cd-demo med hitpotentiella Namn & Nummer. Starkt av ett ungt band att inta det svenska språket och klarar detta med bravur. Kent må vara bättre musikaliskt, men här finns mycket bra att ta på. Fyra låtar varav första spåret och sista Fall Med Mig är bäst.
Ingen risk att de blir ett nytt Jumper i alla fall.

Nicke Boström

Tillbaka till 60-talet

Västsvenska THE ANXIOUS cd-demo låter snyggt och harmoniskt på You’ll Be Mine. I Want Your Loving är totalt mods-ös komplett med härjande basgångar och en trummis som verkar vara pigg på det mesta.
Denna demo är väldigt paradoxal. The Anxious är goda musiker med fingertoppskänsla för sin genre. Men samtidigt finns här något som säger mig att de kommer att nöja sig med just detta — att ”ha ett band” så man kan säga till folk att ”man har ett band”…
Sången är långt ifrån obegåvad men behöver fortfarande mer stadga (läs övning!) för att komma upp i känslig Gene-nivå.

Robban Svensson

ATLAS — Threesome (7-spårs cd-demo) på Black Dog Records.
Detta band från Brecon i Wales har tidigare gjort ep:n Expectations, en lite fuzzad men ganska ordinär ”alternativ historia”. Med denna sjuspårs-cd har det lossnat om inte försäljningsmässigt sa i alla fall konstnärligt.
Snygg, pigg, rolig, jordnära och lite vardagsbetraktande pop — inga manér (som ju oftast ligger farligt nära till hands inom britpopen). Ingen märkvärdig sång, nej ingenting sticker egentligen ut — det är bara en så välavägd helhet i låtmaterial och utförande. Jag spelar de sju spåren gång på gång och tröttnar aldrig. Det låter lite som Small Faces och Kinks men ger ingen smak av 60-talsparafraser. Detta lever här och nu. Texterna är betraktelser över ”innemänniskor” och det positionerande spelet som vi alla spyr på, med aldrig kommer undan…
Ett omdöme om Atlas lyder ”this lot would be ideal tour-mates for someone like Ocean Colour Scene, although they possess a shade more originality and pizzazz”. Inte för att jag vet vad pizzazz är, men denna walesiska trio har fanimej pizzazz! Dessutom gillar de Neil Diamond. Bara en sån sak.

Robban Svensson

Southern comfort

Bibelbältet i Småland fortsätter att fostra nya lovande band. Här är ett till, denna gång från Jönköping. Jag vet inte om MIRRORMAZE innehåller några grälande bröder och heller inte om de brukar bära solglasögon och svarta kläder. Men man behöver inte höra särskilt många takter av denna kassett förrän just de tingen dyker upp i ens medvetande.
Melodisk rock med en uppkäftig attityd i sången och med en ständigt malande elgitarr i bakgrunden. Nog låter det väldigt mycket Jesus & Mary Chain om dessa smålänningar. Kanske inte så originellt eller komplicerat, men absolut både effektivt och medryckande. Samtliga fem låtar är potentiella hits och riktiga partyrökare. Men man undrar om det verkligen var så klokt att lägga bästa låten I Exist sist? Talangscouter brukar sällan ha tålamod att lyssna så långt.

Micke Rehnström

Linköpingsbandet SONNY CROCKET har skickat ett par demos till ettnollett det senaste året via promotionföretaget Promopop. Det finns dock lite ”bizznizz”-mentalitet över Promopops verksamhet, men det går inte att komma ifrån att de gör någonting bra för flera svenska artister i musiksvängen.
Ett av banden Promopop pushat mycket för är Sonny Crocket. Senaste demon bjuder på låtarna Elvis och Stop Being Visible. Inte helt oävet även om jag personligen slutat att lyssna på rockband som inte släpper taget om grunge-rocken som förpestade världen i mitten av 90-talet. Senare låter de farligt mycket Red Hot Chili Peppers i andraspåret och det kostar på. MEN, jag vill poängtera att det finns något skönt crazy över Sonny Crocket som jag också finner i grupper som Fidget, Robot och First Floor Power. Skruvade syntar, trallvänliga refränger, handklapp och tjofaderittan — detta ger extra bonus.

Nicke Boström