Luleåbandet Bear Quartet släppte för en tid sedan sitt fjärde album ”Everybody else”. På de tidigare skivorna har bandet låtit som en blandning av Dinosaur Jr och Pavement kryddat med en nypa norrländskt vemod. Vad man slås av på ”Everybody else” är den annorlunda ljudbilden. Borta är de distade gitarrerna. Man har tonat ner den rockigare sidan till förmån för den poppigare. Tyngdpunkten har lagts på melodierna och arrangemangen. Man har tagit in nya instrument som blås, klockspel, moogsyntar, elpiano, orglar och stråkar. Bear Quartets gitarrist Jan Haapalainen berättar lite om den nya skivan…

Den nya skivan skiljer sig en hel del från de föregående. Ni har nästan helt övergivit de distade gitarrerna och låter mer pop än någonsin.
— När vi började spela in skivan hade vi tjugo-tjugofem låtar att välja bland. Vissa av dem lät väl mer som vi gjorde på de tidigare albumen. Vi valde ut dem vi tyckte var bäst och då blev det de här låtarna. Vi hoppas att nästa skiva kommer att skilja sig från den här lika mycket som ”Everybody else” skiljer sig från den förra.

Varför spelade ni inte in flera låtar?
— Vi hade bestämt att skivan inte skulle vara längre än fyrtiofem minuter. De tidigare albumen (med undantag för ”Family affair” som är ett mini-album) kändes lite för långa. De flesta band klarar inte av att fylla en skiva med sjuttio minuter bra musik. Det blir också absurt när skivorna ibland är över två timmar långa, och man måste viga en fjärdedel av ens vakna tid bara för att lyssna igenom albumet en gång. Vår nästa skiva blir förmodligen ännu kortare.

Det här är ert fjärde album. Stone Roses tog fem år på sig att spela in sitt andra album. Hur kan ni vara så produktiva?
— Jag kan inte förstå att andra band tar så lång tid på sig. Vi har redan börjat fundera på nästa album som planeras att ges ut till hösten. En anledning till att vi är så produktiva är förmodligen att vi har tre låtskrivare i bandet. Men vi har inte samma filosofi som till exempel Stereolab som ger ut allt de skriver.

Är det inte risk att folk tröttnar på er för att ni släpper så mycket?
— Kanske det, ha-ha. Men vi har inga kommersiella baktankar. Vårt skivbolag låter oss spela in när vi känner att vi har bra material. Eftersom det är bland det roligaste som finns så försitter vi naturligtvis inte chansen.

Ni verkar stå på god fot med landets journalistkår. Jag har nästan bara sett er få bra kritik. Hur har folk reagerat på ”Everybody else”?
— Det är märkligt, men vi brukar alltid få bra recensioner. Synd att det inte sammanfaller med skivförsäljningen. Överlag har folks reaktioner på den nya skivan varit positiva. Vi hade kanske väntat oss några negativa kommentarer på grund av den delvis nya inriktningen.

Det första man reagerar på är att ni spelar flera olika instrument den här gången när ni förut varit väldigt gitarrbaserade.
— Förut tyckte vi att vi skulle uttrycka oss enbart med gitarrer men har nu frångått det. Vi ville prova på att spela lite nya instrument. De mer avancerade sakerna har vi gästmusiker som spelar. Personligen har jag tröttnat lite på gitarrer. Vi kommer att tona ned dem ännu mer i framtiden.

”It only takes a flashlight to create a monster” är släppt som singel. Ett naturligt val då den känns som en klassisk pophit med underbart arrangemang.
— I den låten ville vi ha fram en speciell känsla. Den var inte medvetet skriven som en singellåt. Stråkarrangemangen och produktionen har vi gjort själva, som vi alltid brukar.

På dom tre tidigare omslagen har ni haft en gemensam profil med polaroidfoton. Det nya omslaget skiljer sig från det.
— Vi ville prova något nytt även där. Vår målsättning är att ”Everybody else” plus de två följande albumen också skall ha en gemensam design. Vi gör våra omslag själva men Mikael Heinonen hjälpte oss med det praktiska arbetet den här gången.

Berätta lite om bilderna i CD-konvolutet? (Konvolutet har bredvid texterna små foton av bland annat hänglås, ett plåster o.s.v.)
— Plåstret är en vink till Klas Östergren. Han har skrivit en bok som heter ”Plåster”. Anledningen är att vårt namn ”Bear Quartet” kommer från hans bok ”Gentlemen”. I boken förekommer ett avantgardistiskt jazzband med det namnet. Vi brukar alltid roa oss med sådana här interna referenser. Ett annat exempel på det är trumintrot till låten ”Upstart in middle class hell” som är taget från The Smiths ”Reel around the fountain”. Vi har haft minst en Smiths-referens på alla våra skivor. En annan detalj är att refrängtexten till ”Rehersing to cut the last string” innehåller titeln till en av Phil Ochs skivor (”Pleasures of the Harbor”).

Ni har också fått uppmärksamhet i Japan?
— Pioneer i Japan kontaktade vårt skivbolag A West Side Fabrication och visade intresse för de olika banden på bolaget. Nu har CD’n ”Family affair” och CD-EP’n ”Revisited” släppts i Japan. Senare i sommar så kommer senaste plattan ”Everybody else” ut, förmodligen i Juni. De kommer även att ge ut Puffin och Blissful. Det vore kul om man kunde sälja skivor där och för en gångs skull tjäna lite pengar. Pioneer har redan släppt en samlings-CD och den har efter fem veckor sålt i 7000 exemplar och är A West Sides mest sålda skiva hittills.

Ni har tidigare gjort en Peel session, det är inte aktuellt med en till?
— Förmodligen inte. Vi har ryktesvägen hört att John Peel inte blev så förtjust när han hörde ”Everybody else”, han lär ha sagt att den lät som ”bubblegum pop”. (John Peel är en legendarisk radiopratare på brittiska BBC).

Ni gav även ut en singel förra året på engelska Sticky records, hur kom ni i kontakt med dom?
— De hörde våran Peel session och blev intresserade av att släppa en vinyl-singel. Vi fick väldigt fin respons på den, vi fick många brev. Den trycktes endast upp i 500 exemplar och är nu slutsåld. Människorna bakom bolaget är två unga killar som ger ut musik som de gillar utan kommersiella baktankar.

Vad lyssnar du själv på för musik, vad är bäst just nu?
— Jag lyssnar på väldigt många olika saker, som vanligt mycket gammal soul, 60-tals-soundtracks, techno, Massive Attack, Portishead, Tindersticks och Pastels.

Välj förra årets bästa album och singel.
— Bästa singeln tycker jag var Stereolabs ”Ping pong”. När det gäller album måste jag nämna två, Portisheads ”Dummy” och Stone Roses ”Second coming”.

Om du fick välja det sämsta som kom ut förra året.
— Det kommer så jävla mycket skit, det är svårt att hålla reda på all dynga.

Vad har ni för andra intressen förutom musik?
— Film, litteratur, promenader och på sommaren boule och krocket.

Ni har varit ute på en omfattande turné i Mars och April, den sträckte sig över hela landet, hur har det gått?
— Det har gått bra, det har varit mycket folk på nästan alla konserter, responsen har varit god från publikens sida, men det kan bli lite jobbigt ibland när man umgås så intensivt med varandra under en längre tid.

Slutligen, blir det några festivalspelningar i sommar?
— Vi kommer att spela på Trästocksfestivalen i Skellefteå och på två tre festivaler i södra Sverige. På grund av avstånden så blir det inte så många.