LOOSE: JÖJJE – VOCALS, PATA – BASS, BILLY – GUITARS, BLADES – GUITARS & JOHAN – DRUMS

Precis när du trodde att mardrömmen var över… Efter 4 1/2 år på Säters fasta paviljonger är grabbarna i Loose lösa igen. Om du hade din mest katastrofala pubertetsångest under de senare av punkåren kanske du minns punkrockgrupperna Sixten Redlös och Svea Skandal, från vilka Loose har hämtat två femtedelar av sin uppsättning.

Sixten och Svea var skräniga och snabba punkband. I Loose är det fortfarande rå styrka som gäller, men armarna har breddats betydligt. Alla grabbarna i Loose började spela samhällsfientlig rockmusik som tonåriga ungdomsligister, men åren och åtskilliga hektolitrar högprocentiga alkoholdrycker har satt sina spår och gett bandet en tyngd och erfarenhet som kommer till uttryck i musiken. Om man vill jämföra Loose med några andra band föreslår dom själva MC5, Hendrix, Dead Kennedys och Howlin’ Wolf.

Det är inte lätt att intervjua Loose. Intervjun avbryts ständigt av turer efter nya öl i kylen och muggbesök. Svaren kommer alltid alldeles för tidigt eller för sent. Här följer ett utdrag av den aningen röriga intervjun:
Hur vill ni kommentera er nya singel?
— Skitbra. Men tyvärr vart sången lite låg på A-sidan och…
— Vi är mycke’ tyngre live, avbryter Johan. Men skivomslaget är snyggt.
(Singeln ute på marknaden har ett annorlunda omslag än det i tidningen.)
— Jag fungerar som en chockeffekt, säger Jöjje som inte verkar ha förstått frågan.
Hur kommer det sig att ni sjunger på engelska?
— För att Blades ska ha lättare att förstå. Han har engelskt påbrå. Dels har det varit naturligt från början i bandet…
— Man är ju uppvuxen med anglosaxisk rock, säger Pata, det fanns inga svenska rockband när jag va liten.
(Hur gammal kan han vara?)
Vad handlar era texter om?
— Livet. ”A holiday in heaven or a life down the drain”. Du vet, vi är såna som lever på baksidan. Inne bland skuggorna kan det vara jävligt mörkt…
Är texterna viktiga för er?
Kraftig argumentation utbryter till följd av denna fråga.
— Ja. Det är klart att det är viktigt med bra texter, men våra texter är små berättelser ur livet, det är inte direkt nåt budskap vi vill föra fram.
— Långhåriga människor är opålitliga, påpekar Johan. (?)
Brukar ni spela ute ofta?
— Nej. Men vissa av oss slåss när dom är fulla.
— En gång före en spelning när jag snubblade på Patas ölkasse försökte han döda mig genom strypning. Jag svimmade bara, berättar Johan.
— Efter en tids uppehåll har vi nu börjat komma igång igen…
— Vi har ett rätt ok set nu, men vi vill fylla ut med lite nya låtar, för vi har planer på att åka bl a till Tyskland och Tjeckoslovakien och spela i höst.
Varför just Tyskland och Tjeckoslovakien?
— Vi har fina kontakter där.
— Och ölen är billig.
Sist jag såg er live tyckte jag det var ett bra sväng. Var kommer det i från?
— Det är vår privata blandning av negerblues, punk och Elvis.
— Och sen är Jöjje rätt slängd i stripp och att vicka på höfterna…
— Innan vi har hunnit igenom halva första låten bruka han ha avancerat från skjorta och slips till bar överkropp.
— Oftast har vi jävligt kul när vi spelar tillsammans och det märks väl på spelningarna.
Hur är det att ha Stockholm som utgångspunkt?
— Stockholm är en tråkig stad att spela i. Folk ska va så jävla balla och vågar inte visa om dom tycker nåt är bra. Vi spelar helst på fester och så… annars föredrar vi att spela ute i landet, där folk inte är så jävla överspända.
— Men vi kommer nog att göra en del spelningar i Stockholm i höst. Bl a på en Delicious Goldfish-fest…

Resten av intervjun blev alltför osammanhängande så jag besparar er den. Här kommer istället texten till A-sidans ”Home Sweet Home”: