Egentligen har jag ju slutat vara media, men det har också varit min grej hela tiden att ”bara jag kan få träffa Kim Gordon så kan jag sluta skriva”. Typiskt att det händer när man redan slutat.

Sedan jag var sjutton år har Sonic Youth varit det största i mitt liv när det kommer till musik och Kim Gordon har varit det närmaste man kan komma ledstjärna. Då och då får man ångest för att man borde ha uträttat mer när man blivit så och så gammal och då kan man alltid tänka på Kim, hon började ju inte ens spela förrän efter 30! Om man ibland faller för Twilfit-hjärntvätten kan man släppa det när man minns att Kim ändå är det snyggaste. Jag tänker inte reducera henne till ”snyggt” och ”koolt” men det är alltid lika svårt att förklara vad det är man älskar i musik. När jag började lyssna på Sonic Youth tänkte jag alltid på döden, Amerika, knark, kärlek. När jag hörde dem fick jag bilder i huvudet, det fanns ett eget Sonic Youth-land i min hjärna där allt var ganska svart men extremt hoppfullt. Nu har jag hunnit lyssna på dem i ett decennium och jag dras inte in i det där landet så enkelt, istället minns jag egna saker ur mitt egna liv, jag minns min lägenhet i Västerås (fem personer sambos i en tvåa) när jag lyssnar på ”Dirty”, jag tänker på pojkvännen som dog när någon sätter på ”Tunic (Song for Karen)”, ”Daydream Nation” får mig att minnas San Francisco, ”Death Valley 69” är ändlösa sommarnätter och när jag lyssnar på ”Catholic block” badar jag i en liten sjö mitt i natten, på vägen hem från Arvikafestivalen.

Allt är extremt stressigt den där fredagen när de ska spela på Hultsfred, men jag tänker att jag ska ha en halvtimme där jag kan sitta för mig själv och tänka ut alla frågorna. En timme innan avtalad intervjutid ringer skivbolaget och frågar om vi kan skjuta fram det hela och göra det NU. Så jag SMS:ar Daniel och Pontus (min gitarrist resp. trummis som är lika galna i Sonic Youth som jag är) och kutar bort till fotbollsplanen, har inga frågor nerskrivna, ser artrock-killen Martin Tomason sitta och ställa förmodat arty frågor till nye medlemmen Jim O’Rourke och en ganska gråhårig Lee Ranaldo. Överallt journalister och skivbolagsfolk. Thurston (Moore) är där också. Jag hälsar på Steve Shelley och Kim, säger ”Förlåt men jag hann inte förbereda mig men jag har förberett mig i tio år”. Det känns inte ens overkligt för det känns ingenting, jag hinner inte känna efter.
Jag börjar med att ställa den tråkigaste frågan jag vet, någonsin:
Så hur tycker ni att nya albumet skiljer sig från tidigare (Gaaaaaahhh)?
’Well, it’s more song oriented’, svarar Kim ändå snällt.
Sen får jag tunghäfta, Steve och Kim (särskilt Steve) ler uppmuntrande. Jag minns inte mycket mer men det här är vad jag fick ut av mina anteckningar (som den här gången till och med var nästan otydbara för mig själv):
Vilket fint läppstift, vad är det för något?
(Kim plockar upp hylsan).
’Jag har fått det av min dotter, det är, få se här, YSL 49391.’
Är det alltid du som får alla feministfrågor?
’Eh ja, det faller sig väl rätt naturligt. Thurston brukar vilja svara, han tror ju att han är feminist, vilket ju inte stämmer, haha. Han tror också att han är en flata fångad i en mans kropp. Han brukar vara med i en massa feministiska diskussionsgrupper på nätet, hans nick är ”fem.priest”.’
Du som gått på konstskola och skriver en massa om konst, kan du mycket konsthistoria?
’Nej jag är kass, jag är inte så intresserad av egyptiska statyetter och sånt, jag tycker att nästan all konst innan realismen är ointressant.’
Vad är den bästa konsten just nu då?
’Matthew Barney. Han är en riktig stjärna. Han gör film.’
STEVE: ’Om man väl börjar titta på hans grejer kan man inte sluta. Hans senaste verk heter ”Cremaster 3”, det är den sista delen i en filmtrilogi.’
Vad handlar den om då?
’Ingenting, det är en konstfilm.’
Pontus kan inte du fråga Steve något om trummor?
PONTUS: ’Eh det är ganska svårt att prata om trummor eller hur?’
STEVE: ’Ja precis, det är sällan det blir så mycket musikprat när trummisar träffas.’
Daniel fråga något?
DANIEL: (Här ser jag inte riktigt vad jag skrivit, men de pratar om Steves lilla skivetikett och sen får Steve skivor med Daniels andra band Soft Eyes och Concretes).
Sen sa de några grejer till, bland annat att Kim tycker att det är tråkigt att repa och att Steve gillar Elton John.
Efter ungefär tio minuter i mina idolers sällskap kommer skivbolagsdamen och säger att tiden är ute. Jaha. Det var det. Tio års väntan, tio minuters prat. Men en fin spelning gjorde de, Jim O’Rourke avlastar Kim på stränginstrumenten så att hon kan dansa istället och det gör hon fantastiskt snyggt. Kim kommer vara koolast i tio år till.