VAD HAR NI GJORT under sommaren då? Haft sex på kyrkogårdar med främmande kvinnor? Nej, trodde inte det heller! Sådant händer bara på film. Själv har jag lyssnat på demos, studerat, plöjt böcker, lyssnat på mer demos och skivor, försökt lära mig trafikskyltar och lyssnat lite till. Så jag vill påstå att jag har koll på de band som granskas nedan.
Fortsätt skicka demos på kassett eller CD till Svinstian. Det är en fröjd att få ta del av det som händer i replokaler runtom i landet. Men glöm för helvete inte bort bio, foto, muta, låttitlar, prisuppgift, kontaktadress och telefonnummer. Det är väl inte så svårt, boys and girls?
Betyg: [I] till [X]

JAG TROR STENHÅRT på Linköpings-gänget WILDCAT STRIKE. De har en oemotståndlig charm som förhoppningsvis kommer hjälpa dem en bra bit på vägen mot ära och berömmelse. Sedan Svinstian skrev om debutdemon ”Oi! Oi! Wanker Get Off My Boots” (#31) har den smakfulla street-combon gjort en del mer eller mindre lyckade spelningar. Basisten Robin Erlandsson berättar om hur det gick på Eldslandet i Jönköping för ett tag sedan:
”För det första bestod publiken enbart av jävla crust-PK-hippie-antiallt-punkar-as, för det andra saknades mikrofoner för alla utom Gurra (vilket ledde till att alla körer uteblev) och till råga på allt så stal bandet innan (MÄHÄLIUM) showen så totalt att större delen av publiken hade fått sin punk för kvällen och gått hem.”
Det är klart att PK-hippies inte har vett att begripa de här välfriserade östgötarnas kvaliteter. ”No Mercy For You” [VIII] är utan tvekan en odiskutabel utgåva, det enda jag kan reagera mot är den alldeles för snälla ljudbilden. Annars är WILDCAT STRIKE inte ett dugg snälla. Rockig oi-punk med schyssta Vita Hästen-körer som byggs upp av Maria Ståhl, Gustaf Grimstedt och Robin. Speciellt gillar jag pastischen på ACTION PACTs antilimsniffarlåt ”Suicide Bag” i ”Dope” samt ”Infantile Stand” och ”Parliament Of The Street”. Allra bäst är utan tvekan avslutande manglingen i nattsvarta ”Night Rain”.
”Världsdominans för detta band är inte en fråga om utan när!”, skriver Robin. Det kanske är att ta i, men det visar ändå att de här kaxiga ligisterna vet vad de vill. Och de kommer gå långt i sina välputsade Dr. Martens. (Tomband + porto)
Sist BOWSER var med (#30) fick de sig en rejäl avhyvling. Inte så konstigt egentligen. Vad kan man förvänta sig om man spelar in en tape med bara NOFX-covers? Applåder? Icke sa Micke! Nya inspelningen ”One Happy Family” [V] fick jag under Hultsfredsfestivalen. ”PROPAGANDHI-punk”, sa snubben som lämnade över demo-CD:n. Coolt, jublade MOTÖRHEAD-mannen Mattias! Kan inte påstå att jag var lika upprymd själv. Det lilla jag hört av de amerikanska sliskpunkarna gav mig en rejäl magsjuka.
Därför är det aningen märkligt att jag faktiskt uppskattar BOWSERs utgåva. Inte alls så tokigt. Skapligt material som utförs på ett tillfredsställande sätt. Problemet är att den här genren är så rysligt trist att jag rätt snart tröttnar. Tröttnar på det klämkäcka och glada. Jag får också magsår av Irfan Insanics ”sångröst”. Han låter som en korsning av ett förtvivlat barn som tappat sina glasspengar och ToY DOLLS-Olga. Det blir lite för mycket. (Tomband + porto)

I STRÄNGNÄS hittar vi kvartetten DA SKYWALKERS, som även den föredrar att rota bland nutida amerikanska popcoregäng för att finna vägar att gå. Musikanterna har tidigare släppt MCD:n ”One Step”, som recenserades av vår stenade poppunkare Kling i #29. Han refererade till en för mig okänd konstellation vid namn GOOD RIDDANCE. Kling menade vidare att spelet var kompetent och melodierna lagom hurtfriska.
Jag har milt uttryckt aningen svårt fört den här typen av glassig skateboardpop. Finner dock ingen anledning till att såga ”Can’t Hold Us Back” [V], för några av verken ger sig ut på avkrokar som gör materialet ganska intressant. Vilket beror på att det någonstans bakom det tralliga framförandet finns en svärta, en desperation, en tanke att ta det här projektet lite längre än till närmaste ramp. (25:-)
Jag tyckte LOKs platta ”Naken, Blästrad Och Skitsur” var undermålig. Jag gäspade mig igenom storstadsmediaälsklingarnas uppträdande på Hultsfred. Deras pseudohårda hardcore stank. Det tyckte antagligen inte Andreas Ek, Daniel Johansson, Fredrik Lindberg och Christian Rehnfors. Tillsammans lirar de i SENGAIJA och tapen ”Hardcore På Svenska” [III] har de skickat hit. Det råder ingen tvekan om att de här gossarna snöat in på LOK. När jag lyssnar på de fyra låtarna tänker jag på Di Levas ”Dansa Din Djävul” och raderna ”Det här är en bruksanvisning/Inta position”. (25:-)
Medan ovannämnda akt är alltför upptagen med bruksanvisningen, röjer MAGIC BULLET från Ronneby förbi. En trio som pumpar ut hardcore vars melodislingor etsar sig fast i medvetandet och där basgångarna från och till är helt underbara. Visst hämtar de sin näring från den amerikanska hardcore- och punkscenen, men MAGIC BULLET tillför sin egen individualitet och resultatet på ”Meet Me In The Basement… At Twelve” [VIII] är enastående. Jag vill höra mer! (Tomband + porto)

NÄR ATARI TEENAGE RIOTS Alec Empire på debutverket ”Delete Yourself” besatt spottar ur sig ”Start The Riot!” handlar det om maniskt industriellt vansinne på allra högsta nivå. En eld brinner, omöjlig att släcka. Soundtracket till kapitalets undergång. Oöverträfflig i sin blödande revolutionära glöd. En beväpnad stadsgerilla. Redo för attack, redo för upplopp, redo att begrava det gamla.
Håkan Persson på P3:s ”Musikjournalen Rock” introducerade mig för detta geniala punkband, som klippt och skuret för ett nytt millennium när varenda dator bara väntar på att få löpa amok.
Jag trodde knappast att HANGPIKE AND ADAMS LEAFS (tidigare recenserade i #20) skulle erbjuda samma rasande energi och glöd. Men när bandet marknadsför sig med beteckningen ”industrialtechnogroovecore” blir jag naturligtvis oerhört nyfiken på de två demo-CDs de skickat.
Första reaktionen — besvikelse. ”The New Concept” [VI] och ”Edit All Files To Distortion?” [VI] var mer ”groove” än hämningslös industriell upptäckarlusta. Vilket troligen beror på sällskapets bakgrund som hårdrockare.
Men jag har med tiden lärt mig att uppskatta HANGPIKE AND ADAMS LEAFS. De är rätt hårda och materialet ganska coolt, bortsett från de värsta technopåläggen — som stinker 2 Unlimited och euro-techno lång väg. Det finns förutsättningar. Men då vill jag att dagens ledstjärna — ”groove” — byts mot kompromisslöst industriellt sökande.
Eller som det heter i ATARI TEENAGE RIOTS ”Get Up While You Can”:
”The chance for the future is makin’ noise in my head”. (Tomband + porto)

JO DÅ, DEN FINNS fortfarande, trallpunken. Efter att i nittiotalets början blommat i full prakt, vissnade och försvann nästan hela genren. Nästan hela. Jag är medveten om att detta stuk fortfarande går hem i en del läger och Moras FROST fungerar alldeles utmärkt även hos mig. Trots det faktum att de kallar sin musik för något så omöjligt som ”fäbopunk”.
”Bara Ett Barn” [VI] är en rar trelåtarsflykt till DIA PSALMAs glansdagar, när varenda kotte nynnade på ”Tro Rätt Tro Fel…” och ”Hon Får”. Det känns som en väldigt avlägsen tid, men med FROSTs hjälp är jag där igen.
Vackra melodier, bra texter och ett schysst trallkomp. Vad jag dock inte begriper är varför alla sångare inom den här genren måste låta som Ulke. Är det förbjudet med originalitet? (25:-)
MÖRDER, BOMBFORS och så BOMBSTRIKE. Med sådana namnval kan man väl inte komma från någon annanstans än kanonstaden Karlskoga?
Jag fick BOMBSTRIKEs ”…And The Silence” [VII] på VOICE OF A GENERATIONs hårda releasepartaj i våras, vilket betyder att jag kunnat ägna rätt mycket tid åt den här välljudande trion. Den har sina rötter i klassisk råpunk som ASOCIAL, SVART PARAD och DISARM. Därifrån jobbar gruppen vidare med såväl grind- som crustinfluenser och det låter jäkligt rått och mycket bra.
Från Karlstad kommer CANONICALS. Dryg, meck-baserad cockcore med inlagda easy listening-partier. ”§:1” [III] går fetbort! (25:-)
Inte heller PAINFIELD från Olofstorp är tilltalande. Obegripligt snabbsnackande i stället för sång, trista låtstrukturer och splittrat i största allmänhet. ”Demoting” [III] är inte kul. (25:-)
Betydligt roligare toner kommer från råpunkensemblen ARTICLE NINE, vilka spritt skräck på Helsingborgs gator i ett par år nu. Och det verkar som det håller på att lossna för skåningarna. I september gör de bland annat tre spelningar i Tjeckien. Sådant är kul och visar att ett band inte behöver ha gett ut tonvis med material för att få möjligheten att lira utomlands.
ARTICLE NINE har skickat sitt premiärsläpp, ”Let’s Start A Riot” [V], en tiolåtars crustparad. Det märks att trions favoriter stavas DISSOBER, DISRUPT och DEFIANCE. Det är lite synd och det är här killarna kan få problem i framtiden. På en debutdemo kan man komma undan med att influenserna lyser igenom alltför väl.
En enkel åtgärd skulle kunna vara att sjunga på skånska, ett betydligt råare punkspråk än engelska. En annan är att fortsätta utforska trakterna kring ”True Sight Of Genocide”. Sedan begriper jag inte varför DESPITE-sångaren är med och gapar på de två låtarna ”S.C.U.M.” och ”Brutal Face Of The Earth”. Han tillför knappast något av konstruktivt värde. (25:-)
Rå skrammelpunk från Gamleby är alla tiders, vilket bevisas av unga trion DEHUMANIZED med ”Demo” [VI]. Här finns det oborstad och desperat punkrock av klassiskt svenskt snitt i alltför liten mängd.
Låtar som ”Jag Skiter I Dig”, ”Ointressant Åsikt” och ”Gamla Gängor” är förbannat coola.
Jag gissar att Otto, Limpan och David hellre lyssnar på de tidiga volymerna av ”Really Fast” och gamla vinylsjuor från ERNST AND THE EDSHOLM REBELS, INGRON HUTLÖS och MOB 47 än vilken nysläppt kängplatta som helst. (20:-)

ROCK’N’ROLL. Inte en Svinstia utan rock’n’roll. Fem konstellationer har bränt in sina ljudprov för avlyssning. De kommer från Norrköping, Göteborg, Stockholm, Växjö och Malmö. Samtliga visar sig vara av intresse. Allra bäst är dock 69-HARD. Överlägsna och inget tvivel om att de skulle bli numrets bästa demoband.
Göteborgs VULTURES har hängt ihop i två år och ”Evil Songs” [VII] är deras andra demo. De här snubbarna är bra. Fem låtar ligger på inspelningen och det handlar om bitande punkös i rock’n’roll-stass. Inledande ”Born To Walk Alone” är en lektion i sprakande festivitet, medan ”Fucked Up” är en blek uppkäftig slyngel på väg in i dimman. VULTURES hälsar att tapen inte är till salu, men om någon är intresserad kan de skaffa fram en kopia. Jag skulle inte tveka. (Tomband + porto)
Stockholms-banditerna i MACKS avhandlades i förra numret, där åtalet rörde stöld av TURBONEGRO-material. På den punkten har bättring inte skett. Juryn förmodas lyssna extra noga på ”Dirty Doll”. Som att stoppa ner ett sexpack folköl i väskan mitt framför näsan på butikskontrollanten.
Men som jag skrev sist; det gör inget. För MACKS stjäl med värme och de övriga tre spåren på ”Speed King” [V] har en i sammanhanget betydligt mer egen karaktär. Tyvärr krossar Link The Pink med vänner sin trovärdighet fullständigt. Jag syftar på ”Everything”. En dum och korkad hårdrockklyscha från en förgången tid, så otäck att jag knappt vågar lyssna på eländet. Så synd, för i övrigt är faktiskt MACKS schyssta och tolkningen av MISFITS ”Attitude” inte dum alls.
Gänget skickade också en läcker röd tvålåtars vinylsingel. Den hade tyvärr posten använt som glasunderlägg på sin senaste firmafest. Fucking jävla kukpost! (20:-)
De är tillbaka och tolerar inget annat än högsta betyg. Men än kan jag inte ge dem det. Jag talar om Norrköpings farligaste ensemble, BORN LOSERS, som skickat den fullspäckade utgåvan ”Hot Rod Honey’s From Loserville” [VII].
Omslaget pryds av en ung Elvis Presley med gloria, bärandes ett kors nerför Golgata. På väg utför, mot fetma och en säker död på närmsta offentliga pissoar. Loserville är Elvis arena. Det är där han hör hemma. Det är åtminstone så jag tolkar BORN LOSERS. Jag hoppas jag har rätt.
Att använda termen skitigt kan tyckas tjatigt. Jag tycker ändå att det beskriver Peking-gruppen allra bäst. Soundet är själva antitesen till allt som kan relateras till renhet. Det är bra. BORN LOSERS rock’n’roll svänger också. Materialet är starkt.
Kopplingar går att göra till klassiker som HEARTBREAKERS och STOOGES. Det finns en attityd som jag närmast spårar till MOTÖRHEAD och så punkrock förstås. Det är BORN LOSERS utgångspunkt.
Men för att King Loser och de andra ska nå fulländning vill jag ha lite mer av allt. Jag tror de kommer vara kapabla till det i framtiden.
(Tomband + porto)
Sist ut i Svinets rock’n’roll-hörna finns smålänningarna i THUNDERDOG. Fem låtar erbjuds på ”The Bones” [V]. Det finns vissa likheter med BORN LOSERS, men Växjö-gänget är snarare uppfödda på hårdrock än punk. THUNDERDOG lyssnar troligen hellre på KISS än SEX PISTOLS. Och då blir det inte riktigt lika kul eller intressant. Vilket också hörs väldigt tydligt på de solon som är signerade Tobias Ander. Hårdrock! (Tomband + porto)

SÅ HAR NÅGRA POLARE från förr dykt upp igen. För AVOIDED, FRÖPÅSE och AREA TURNS RED är detta deras fjärde besök i detta forum.
Omdömena om Falkenbergs AVOIDED har inte varit nådiga. ”Utan identitet” hette det om ”Don’t You Forget About The People” i (#24). ”Mesig popcore” tyckte jag om ”In The Name Of Duty” (#26). Dock fann jag ”Someone Called Yourself” (#30) rätt hyfsad. Även om det inte riktigt var min pryl, märktes det att killarna var på väg. Det faktumet förstärker nya femlåtarsinspelningen ”More To Life” [VI]. I mitt tycke en godbit. Framför allt i det överraskande ’77-stökiga titelspåret. De övriga låtarna kvintetten knåpat ihop är inte dumma heller. Och Pawal Wasiak har efter nästan fyra år lärt sig sjunga. Fortsätter combon så här ska det bli ytterst intressant att få ett femte ljudprov från dem. Kul!
(Tomband + porto)
Fucking Åmåls FRÖPÅSE har tidigare fått utgåvorna ”Tre Töntar Tar Ton” (#23), ”Sperma” (#27) och ”Huah” (#29) granskade av sedlighetskommissionen. Jag blev smått förtjust i förstnämnda, sedan har jag tröttnat sakta, men säkert. För mycket buskis, för mycket Stefan & Krister, för mycket Åsa-Nisse. Jag avskyr det!
”Vi tackar och bockar för minisågen senast”, hälsar fröpåsarna. Och hoppas att ”Pinne” [III] ska smaka bättre. Det gör den så länge jag ignorerar lyriken som gömmer sig bakom titlarna ”Det Värker I Sven”, ”Ullas Dröm” och ”Daniel — En Toffel”. Men gör jag det inte blir det för ansträngande, när rimmen på Ulla stavas knulla och fingerpulla. Nä, då trycker jag ur skräpet ur bandaren och matar papperskorgen med tramset. Men jag antar att entusiaster av ädel knullmetal (läs: Erik Sandberg) har mycket att hämta här. Ni borde kanske också skicka en tape till Ingemar Nordströms lärjunge och beundrare — Ägget. Han lär digga detta. (20:-)

SOMMAREN 1996 stötte jag på dem första gången. Då hade sångaren Emanuel Konstantara skickat AREA TURNS REDs förstlingsverk ”Roughneck” (#19). Jag förstod att jag skulle gilla det här gänget så fort jag såg bandnamnet — snott från INFINITE MASS excellenta antirasistiska epos. Med sådant omdöme kan det inte gå fel. Jag hade rätt.
Ett halvår senare kom ”S/t” (#21), som går i den nya skolan, i närheten av RAGE AGAINST THE MACHINE. Och till #26 skickade de ”Demo”. På den är som vanligt Emanuels röst det bästa, däremot känns ljudbilden inte rätt. För blek och för tunn.
Ett och ett halvt år senare dyker de upp igen. ”Vi bestämde oss för att ta tag i skiten igen. Bytte lite medlemmar och gjorde några småändringar”, skriver de och bifogar nya sexlåtarsverket ”Love Vs. Life” [VIII], för övrigt producerat av Mats Jeppsson från 69-HARD.
AREA TURNS RED har precis som AVOIDED mognat rejält. Men när det gäller Trelleborgs-maffian handlar det främst om soundet. Stenhårt hardcoremetal-sväng. Det sprakar om ”Dying Slowly”, ”The Hard Truth”, ”My Choice”, ”Waiting For The Sun”, ”Unreal” och ”Love Vs. Life”. Att de på sistone lyssnat mycket på MACHINE HEAD, MADBALL och DEFTONES går inte att ta miste på. Och Emanuel sjunger fortfarande utmärkt, även om jag saknar hans rappande. ”Love Vs. Life” är höjdpunkten på den här mustiga inspelningen. Kul att höras igen! (Tomband + porto)