VAR HÄLSADE, ärade läsare. Nu är det åter dags för en Jorden Runt-resa, som denna gång tar oss till bland annat Österrike och Italien. I vanlig ordning rundar vi av hemma i härliga Svedala.
Denna krönika är dessutom ett jubileum för mig då det är min tionde i denna eminenta tidskrift. Men nog om det. Spänn fast säkerhetsbältet — nu bär det av.
Betyg: [I] till [X]

FRÅN IRLANDS huvudstad Dublin kommer metallkvintetten EVOLUTION’S END och demon ”The World You See” [III]. Kassetten inleds med ”Nothing Remains But Remains” som bjuder på ett horribelt gitarrintro för att sedan övergå i ganska OK tidsenlig heavy metal. I alla fall tills vokalisten bestämmer sig för att sabba det hela med sin ekande falsksång. Det hemska introt återkommer till min fasa två gånger i lika otight tappning. Trummisen låter som om han spelade med gipsade armar och ben. Hafsigare och stelare kan det knappast bli.
Även övriga tre stycken är tråkiga, späckade med falska gitarrsolon, sackande trummor och tjatiga riff. EVOLUTION’S END vill mycket, men än så länge har de inte riktigt förmågan att genomföra det till fulländning. (£2)
Nu reser vi till Österrike, närmare bestämt till Tyrolen-metropolen Innsbruck, för att kolla in gänget som ligger bakom detta nummers tveklöst mest seriösa omslag. ANGRY ANGELS heter combon som låtit pyramidnitar pryda konvolutet till ”Promo” [IV] och då menar jag inte en bild på dylika metalltingestar — det sitter faktiskt äkta nitar på CD:n! Som om inte det vore nog bär plastbiten en äkta vaxstämpel. Men bortsett från dessa pittoreska detaljer, hur låter de? Inte som man kan tro.
Det rör sig inte om retroheavy eller något åt det hållet. Nä, till min stora besvikelse spelar tyskarna snarare någon sorts industrimetal. Lite som MINISTRY när de är som mest metal, men utan samplingar och med betydligt mer kväkande sång. Österrikarna ägnar sig åt en del gitarronani. De försöker ändå väva in gammal heavyfeeling med hjälp av skrålande körer och ord som ”steel”, ”triumph”, och ”tyrant”, vilka väses fram med en tysk brytning som aldrig sviker.
När de öser på som bäst låter det coolt, men sammanfattningsvis blir det ändå bara godkänt. Det är i det långa loppet alldeles för tjatigt och stelt. Dessutom retar trummaskinen gallfeber på mig. ($5)

FRÅN PORTUGAL har jag fått tvenne demos, först ut av dem är fem gossar kollektivt kända som EXTREME UNCTION. På den insända CD:n, ”Cursed” [VII], hittar jag fyra bitar energisk och aggressiv heavy metal med schyssta melodier och kraftfullt driv. Combon attackerar med ett riffande som genast får mig att minnas svunna tiders heavy- och speed metal. På samma gång låter de inte retro utan moderna. Någonstans i denna portugisiska metal tycker jag mig skymta PARADISE LOST-era ”Shades Of God” och ”Icon”.
EXTREME UNCTIONs styrka är framför allt deras energi, drivande melodier och starka refränger som gör att låtarna fastnar snabbt. Det enda som stör mig är att de vokala insatserna ligger för högt i mixen. Annars inte mycket att klaga på. ($7)
Den andra av de två portugisiska akterna kallar sig för CARNIFICATION och har valt att skicka in sin promo, ”Embracing Solitude” [VI], som endast rymmer en låt. Kvintetten har av det här alstret att döma tagit en del inspiration från äldre AT THE GATES och DEATH, speciellt sångmässigt. Aggressiv och lagom melodisk döds med tyngd och driv. Skriken är okontrollerade, vilket är den största bristen, en mindre hysterisk stil hade passat bättre.
Jag hade gärna mottagit mer än en låt. ($5)
Från stövellandet Italien har det sänts in tre demos. Av dessa är CD:n ”Promo” [V] först ut och upphovsmän är GLACIAL FEAR (tidigare recenserade i #7). Något som slår mig är att vrålaren inte riktigt passar in. De spelar ösig och tung metal med en del meckande. Det kläms fram tjutande och tutande gitarrsalvor och stundvis påminner trion om FIRESIDE, ibland även om ett softare MACHINE HEAD. Men sångaren hör hemma i ett aningen tyngre band, hans krystade aggrovrål är lite för mycket för den här sortens tonkonst.
Musiken är välspelad, men det är svårt att finna en röd tråd i det ganska förvirrande låtmaterialet. Dåligt är det egentligen inte, men jag kommer säkerligen ändå aldrig att spela skivan igen. ($4)

MIN FÖRSTA TANKE innan jag satte på nästa verk var i stil med: ”Hur i helvete låter det här?!” Italienska NAZGUL öppnar ”Omne Est Paratum” [II] med ett parti som inte låter klokt. Med digitala dubbla baskaggar i bakgrunden tutar en glättig flöjtmelodi, misstänkt likt något barnprogram på Kanal Ett. Plötsligt övergår det till hysterisk black metal med en av de fånigaste sångare jag hört. Grabben låter som en tupp i målbrottet och hans kacklanden är fullständig omöjliga att uttyda även om man har texterna framför sig.
Musiken späs på med illapassande orglar, manskörer, gurglingar, trumpeter och fåniga talpartier. Det är alltför tydligt att det inte alltid är bra att försöka nyansera sig. Dessutom är låtarna tråkiga. Om trion hållit sig till att mangla standard black hade betyget blivit högre, men på grund av alla fåniga utsvävningar blir det solklart underkänt. ($5)
Sist ut i raden av italienska orkestrar är GOTHICA. Den prestation som är aktuell här är kassetten ”Proserphina” [VI]. Septetten producerar något som kan beskrivas som mörk, dyster och smått industriell kammarmusik. Den kvinnliga vokalissan kan liknas vid en mer lättsmält Diamanda Galas och är utan tvekan mycket begåvad, medan den manlige låter ungefär som man väntar sig.
Som en kort gotisk opera vävs de åtta låtarna mer eller mindre ihop när tonerna från stråkar, keyboards och övriga instrument gör sitt bästa för att måla upp bilder av mörka, ensliga landskap och väcka dystra känslor. Talangfullt och eget är det minsta man kan säga. Är du inne på saker åt gothhållet kan jag definitivt rekommendera GOTHICA. Men är du ute efter ös och mangel har du inget att hämta här. ($6)

NOG MED UTLÄNDSKT. Vi beger oss sålunda hemåt igen. Som flera gånger tidigare ligger alla insända demos i en stor oorganiserad hög på mitt vardagsrumsgolv och därför blir det ingen inbördes ordning på de svenska akter jag nu tänker presentera.
BLOODSHED från Älta har smart nog skickat in ”Laughter Of Destruction” [VII] till mig och blir först ut bland de inhemska förmågorna.
Deras musik kan kort beskrivas som black metal med stänk av döds. Det manglas oftast i de högre hastigheterna samtidigt som det dribblas mycket med baskaggarna, och sådant gillar undertecknad. Men visst luckras det hela upp av både tyngre och melodiska partier.
Sången består till största delen av klassiska black metal-kväk, men även ett och annat growl — och det vill jag gärna ha mer av, nyansering är bra.
Produktionen, som förresten Sunlight ligger bakom, hade gärna fått vara tyngre med kanske en extra gitarr. Men man kan inte få allt. (30:-)
Nästa stopp är Tyresö, där hälsar vi på HATEWORK och lyssnar på ”Acts Of Ferocity” [VIII]. Ur högtalarna dundrar driven death/thrash med spår av AT THE GATES från tiden kring ”Slaughter Of The Soul” och stänk av dagens Bay Area-thrash.
Under fyra låtar matar grabbarna fram sin aggressiva metal, spelskickligheten är fullgod och ljudbilden klockren. Alltihop tas sedan till sin spets av vokalisten Markel Månsons hysteriska panikvrål. Jag diggar och rekommenderar. (25:-)
I Stockholms-trakten hittar vi även nästa akt — MISSAL. Fem tunggungande och aggressiva stycken metal hinner de med på den insända namnlösa kassetten [V]. Helt oävet är det inte, men faktum är att sådan här musik tråkar ut mig. MISSAL verkar ha svårt att bestämma sig för vad de ska lira, ty en del udda partier dyker upp här och var.
Samspeltheten och ljudet är det inga större fel på. Sången är rätt schysst, men splittrad — vrål, gurgel och skrik om vartannat. Killarna skriver i brevet att det kommande materialet ska låta mer death metal. Vi får väl se när det dyker upp. Den här gången blir det inte mycket mer än godkänt. (30:-)
Kvar i nollåttaland stjäl PANDEMONIC min uppmärksamhet med ”Lycanthropy” [VIII]. På denna kassett dundrar trion fram tre bitar cool, manglig thrash metal. Soundet är nära den gamla amerikanska thrashen, men spår av Tyskland skymtas också gång på gång.
Baskaggarna knattrar, gitarrerna viner och man kan inte låta bli att headbanga lite grand när PANDEMONIC öser. Vokalisten Micke Ullenius har en skitcool, skrikig thrashröst som lyfter det hela ytterligare. Dessutom blir det inte sämre av att det är tight och utmärkt ljud. På senaste tid har thrashen helt klart återigen gjort sitt intåg i Sverige och med fler grupper av den här kalibern stannar den kvar ett tag till. (30:-)

UPPE I NORR, i Hudiksvall närmare bestämt, hittar jag en kvartett som när den inte jagar ren (för det är väl det man gör i Norrland?) kallar sig för BLOTSERAPH och lirar ondskefull metal. ”Terminal Autumn” [V] innehåller hela åtta stycken black/death med både gurglande och skrikande vrål. Det manglas ofta snabbt och tightheten är inte alltid på topp, men inte förskräcklig heller. Gitarren är väl tunn i ljudbilden och sången en gnutta för hög, annars är ljudet OK.
Det finns massor med orkestrar i den här skolan som är mycket sämre än BLOTSERAPH, men även mängder som är betydligt originellare och intressantare. Dock verkar de fyra gossarna vara ganska unga, så vi får se vad som händer i framtiden. (25:-)
Kvar uppe i urskogarna hälsar vi på SHITSTORM i Gävle. Kvintetten öppnar sin obetitlade kassett [V] med ett kängigt parti som snabbt övergår i ångest-kryddad och gapvrålande metal. Tyvärr tar metalen överhand genom större delen av tapen ända tills känggrindande avslutningen ”Fokk Off!”.
Den musikaliska biten fixar de galant, och ljudet är schysst. Men med ett sådant namn och med den panikvrålande vokalisten Anders Reitan i fören hade de för min del hellre fått lira mer käng. Speciellt eftersom buttermetal roar mig måttligt. För min skull kan ni väl tänka om, gubbar? (Tomband + porto)
Med ett hiskligt otight mangelintro öppnar enmannaprojektet EVERLIND från Halmstad ”The Curse Of Everlind” [III]. Sessionmedlemmen bakom skinnen sackar efter och hinner knappt ifatt på hela demon. Ackompanjerad av detta otighta rasslande och en massa surrande black metal-slingor väser och gurglar vokalisten Marcus fram sin lyrik. Detta är ett hafsjobb som inte faller mig på läppen. Det GUNS N’ ROSES-osande gitarrintrot på den andra och sista låten gör mig inte gladare. Det här hade jag klara mig utan. (20:-)
ODIUM som syntes i #30 har nu bytt namn till ODEUM och gör comeback med promon ”The Pleiadean Diaries” [VII]. Sedan senast har det hänt en del. Grabbarna har blivit avsevärt bättre musiker och är betydligt mer samspelta än tidigare. Även stilmässigt har en del förändringar gjorts. Skåningarnas death metal lutar denna gång aningen åt Göteborgs-hållet och det prövas nya knep, till exempel keyboards och vanlig sång. Ett schysst baskaggeknatter har de minsann också fått till. Det hela fungerar utmärkt.
Jag tror att ODEUM skulle kunna lägga i ytterligare en växel och göra mig ännu gladare. Det känns nämligen som om de håller tillbaka lite. (40:-)

FRÅN MIN HEMORT, Malmö i det fagra Skåne, kommer fyramannacombon DELIRIA och tiolåtars-CD:n ”The World Asylum” [VII]. Vad som är väldigt tydligt när man lyssnar igenom denna aluminiumbit är att de är luttrade musiker och har varit med förr.
Trummisen spelar många udda taktvarianter, ofta i lätt funkiga territorium, och riffen varierar mellan rock’n’metal och PANTERA. Jag tycker mig höra en och annan IRON MAIDEN-influens här och där. Som kronan på verket är DELIRIA begåvade med en ytterst mångfacetterad vokalist som presterar allt mellan gnällig Ozzy Osbourne-sång och gurglanden angränsande till dödsbröl.
Flera av låtarna har god hitpotential och fastnar snabbt. Ljudet är utmärkt, även om DELIRIAs heavy metal skulle blivit snäppet maffigare med ett aningen tyngre gitarrljud. Inte illa alls. (Tomband + porto)
Från Malmö är steget inte långt till studentstaden Lund där QUO VADIS, DOMINE huserar. De har skickat mig CD:n ”Morel God” [V], som är inspelad på en åttakanalare i bandets replokal. Jag måste medge att jag hört mycket sämre produktioner komma ur ”riktiga” studios.
Enligt egen utsago vill kvintetten inte stänga in sig i något fack, utan gärna blanda olika stilar. QUO VADIS, DOMINE är ett melankoliskt black/death-gäng med vissa gotiska inslag. De begagnar sig av både en kvinnlig och en manlig sångare. Snubben growlar och sjunger vanligt om vartannat, mest growl dock. Musiken är tung och dyster och påminner ibland starkt om MY DYING BRIDE.
Välspelat är det också, men jag tycker att låtarna är lite svåra att ta till sig, aningen splittrade. Men rådiggar man detta stuk kan man finna en del pärlor. (Tomband + porto)
Fanan för black metal från decenniumets början hålls högt av PEST från Jämshög. CD:n ”In Eternity Skyless” [V] bjuder på tre spår av straightforward black metal utan några krusiduller eller utsvävningar. Visst är det trevligt att mitt i denna våg av orgel- och kvinnokörskryddad svartmetal få höra något mer jordnära, men tråkigt nog är det på den punkten duon faller. På grund av att det är så himla rakt blir det aldrig roligare eller intressantare än att man bara vickar lätt i takt med foten. Ingen nyansering, ingen speciellt egen stil. (40:-)

EFTER ETT INTRO bestående av blasfemiska gurglanden och orglar frambringas ytterst primitiv death metal, ungefär som det lät runt 1985, på GUARDIANS OF DISHARMONYs fem spår långa inspelning, ”Embraced By Darkness” [II]. Östgötarna försöker snitsa till det med syntar och lite akustiska kullerbyttor. Ett och annat IRON MAIDEN-klingande kompriff viner även förbi, men det låter ändå mest förlegat. Retro kan vara kul, men det här är bara gammaldags. Bättring nästa gång! (55:-)
GENEROUS MARIA har spelat in en fyralåtars-CD [V] och vidarebefordrat åt mitt håll. Musiken kallar kvintetten för tung gitarrbaserad hårdrock och jag får hålla med där. Ett bluesigt gung infinner sig genast och stannar kvar större delen av plattan.
Det hörs tydligt att vi inte har med några tonåringars första försök att göra, det låter genomtänkt och framförs hedervärt. Produktionen gör musiken rättvisa. Felet är att göteborgarna håller för hårt i bromsen. De kanske är för vuxna för att ösa? Jag vet inte. Men av just denna anledning blir det tråkigt att lyssna på. (40:-)
Det största hotet mot detta nummers Jorden Runt-mästare, PRIMITIVE SYMPHONY, var utan tvekan de ilskna grottmännen i Örebros IN NOMINE. Deras namnlösa demo [IX] slår hårt som en armerad knölpik och påminner om härligheter som MASSACRE, BENEDICTION och tidiga DEICIDE. Jag talar om brutal death metal för okomplicerade själar. Blytunga riff, mullrande trumspel och grizzlybjörnsbröl är ingredienserna i denna kompott. Jag älskar det! Att någon skulle kunna tycka illa om ett enda ackord på de åtta grymma kreationerna är för mig i det närmaste oförståeligt. Det är hotfullt och våldsamt, precis som mangel av denna sort ska vara. Rekommenderas å det hårdaste! (Tomband + porto)
Med ”Chainsaw Demons Return” [V] återvänder västkustens black metal-skojare i BESTIAL MOCKERY (se #27) med dunder och brak. Soundet är betydligt kraftfullare än tidigare, men det rör sig fortfarande om svart metal av det primitivare slaget, serverad med en rejäl dos knäpp humor. Även låtarna är bättre och manglar hårdare. Det måste ändå sägas att BESTIAL MOCKERY är fortfarande mer roliga än bra.
Carl Warslaughter, Master Motorsåg, Micke Doomanfanger och Sir Torment tycker förmodligen det är viktigare att man manglar än hur man gör det. En dag ska jag supa Cronis apfull och lura i det gamla vraket att ”Chainsaw Demons Return” är en gammal SODOM-demo och sälja den dyrt till honom. (30:-)

NÅGOT SOM DEFINITIVT snurrat flera varv hemma i stereon hos grabbarna i XOLLIVED är DANZIG. De tre låtarna på ”The Ambassaden Sessions” [V] låter mycket som den bluesiga hårdrock med lätt countryvibe som Evil Elvis är känd för. Skillnaden är att XOLLIVED inte besitter samma tryck som originalet. Om det ratades några låtar inför inspelningen av DANZIGs första eller andra platta skulle de mycket väl kunnat låta åt det här hållet. Om Eskilstuna-gänget profilerar sig mer kan de bli att räkna med i framtiden. (40:-)
I Falköping bor herrarna i BENEATH. På ”Everything Ends” [VII], den tredje demon i ordningen, visar de upp sig som en kompetent, aggressiv och tung metalgrupp. Riffandet angränsar ibland till thrash och det visslar förbi mer än en schysst slinga. Mikrofonjonglören Hebbe påminner ibland om Phil Rind från SACRED REICH och sköter sig prima. Han backas upp av gapvrålande basisten Emil. Även resten av gänget avlägger en godkänd prestation genom de fyra låtarna. Här erbjuds ett ilsket och drivet metalgung som fastnar hyfsat snabbt och ofta får en att ofrivilligt stampa takten. Värt en genomlyssning. (40:-)

OCH MED DET avslutar jag detta nummers gnällande och hyllande. Fortsätt skicka in era prestationer, så lovar jag att lyssna på dem. Avslutningsvis vill jag säga att var ni inte på Wacken Open Air får ni skylla er själva.
”It’s time to fight for metal tonight/Bangers take your stand and obey/Our Metal Command!”