Föredrar du din dödsmetal brutal eller melodiös? AMON AMARTH blandar ogenerat de båda stilarna, vilket resulterar i storslagen musik där historiens vingslag känns påfallande nära. Med nya albumet ”The Avenger” rykande färsk i bagaget slår de näven i bordet, skriver filmmanus och super varenda jävel under bordet.

AMON AMARTH ÄR DÖDSBANDET som repar på Skogskyrkogården. Hur tufft är inte det på en skala? Men tydligen finns det ett område i Stockholm som går under samma benämning, så några Marshall-stärkare bland gravstenarna är det inte fråga om.
— Fast vi brukar skända gravar när vi inte orkar spela, flinar leadgitarristen Olavi ”Olli” Mikkonen när vi glider genom Hufvudstadens förvirrande gatusystem, på väg mot replokalen.
En lokal de för övrigt delar med smörpoppande DEVIL, som gömmer den gamle DARK FUNERAL-medlemmen Equimanthorn bakom skinnen. Så var det med den ondskan…
AMON AMARTH, vars namn är taget från domedagsberget i J.R.R. Tolkiens saga om den mystiska ringen, har precis börjat spela igen efter några månaders uppehåll. I slutet av februari och några veckor in i mars befann sig kvintetten nämligen i Dalarna.
— Tre veckors hårt supande i Abyss-studion, säger Olli allvarligt. Fatta att somna kanonfull i en soffa varje kväll. Till slut spydde man bara man kikade på en bärs.
Att det gått vilt till hos Peter Tägtgren är inget som märks på nya ”The Avenger” (Metal Blade/HOK). En perfekt blandning av brutal och melodiös death väller ut ur högtalarna när CD:n åker in, och det är förvånansvärt fett.
— Peter kan sina grejer, tycker basisten Ted Lundström. Varje morgon när vi kom ner till studion hade han redan varit där och skruvat ett bra tag, och ändå var det han som gick hem sist, sent som fan på natten.
— Det är för att han har hundra meter till jobbet, tillägger vokalisten Johan Hegg med ett skratt. Nä, men det är synd om grabben. Han är arbetsnarkoman.

FJOLÅRETS FULLÄNGDSDEBUT, ”Once Sent From The Golden Hall”, spelades först in i Sunlight. Tyvärr blev inte ljudet som väntat, så efter mycket strul blev det till slut Tägtgren som fick sätta sig bakom rattarna och styra upp det hela.
Alla suckar i kör när Sunlight kommer på tapeten.
— Du skulle kunna fylla ett nummer med bara skit om Sunlight, säger Olli och skakar på huvudet. Vi har nog spelat in Sveriges dyraste demo där. Fyrtio-femtio tusen spänn åt helvete.
”The Avenger” har dock inte varit ett smärtfritt projekt.
— Inspelningen har gått perfekt, men nu är det omslaget som strular, förtäljer Ted. Vi har alltid problem med våra omslag. Inför ”Once Sent From The Golden Hall” skulle vi fixa tuffa foton med mycket eld på, så vi åkte ut till ett grustag mitt i natten och hade med oss en massa lakan som vi skulle tända på. Vi gick en jävla bit i tre meter djup lera och det spöregnade konstant. När vi kom fram hade vi glömt tändare. Så det blev att vandra tillbaka hela vägen, dra till macken — där vi precis hade tjackat fotogen — och köpa tändstickor.
— Det såg nog rätt skumt ut, skrattar Olli. Fem dyngblöta, långhåriga snubbar som köper fotogen och tändstickor mitt i natten. Det var i samma veva som de brände kyrkor också…
— Och när vi hade kämpat som svin med tusen olika foton var Metal Blade helt likgiltiga inför vad vi tyckte var ett skitsnyggt omslag, muttrar Hegg och ser oförstående ut.
Men konvoluttrasslet tar inte slut där.
Hegg fortsätter:
— På första skivan, mini-CD:n ”Sorrows Throughout The Nine Worlds” (Pulverised), hade vi ett solkors som vikingasymbol, och precis när plattan släpptes blev det förbjudet enligt lag att använda sådana symboler. Vi har alltid fått lida för de där ULTIMA THULE-banden. Plötsligt var vi rasister hit och dit. Fan, vi har fram tills nu bara haft utländska trummisar. Hur är folk pantade egentligen?
Olli kommer att tänka på en lustig detalj angående förre skinnplågaren, Martin Lopez, som nu lirar med OPETH:
— Han är sydamerikan och när han skulle börja spela med oss blev hans polare tokiga. De trodde att vi var värsta rasistgänget, så på första repet hade han med sig tre kompisar som var beväpnade med knivar och grejer. I en månad framåt var det alltid någon med vapen som bara satt och stirrade när vi repade. Fast Martin trodde aldrig att vi var rasister, det var bara hans galna kompisar.
När Metal Blade promotade ”Once Sent From The Golden Hall” kallade man gruppens musik för viking metal, något som varken Olli eller de andra håller med om.
— Visst, 1992 körde vi med viking metal för att stå lite utanför allt annat, men sedan kom forest metal och troll metal, och då garvade man åt allt det där tramset, ler Olli. Texterna har alltid handlat om vikingar, men det är dödsmetal som är grunden, så varför krångla till det med ytterligare en genre.

NYKOMLINGEN I KLUBBEN heter Fredrik Andersson och har tidigare vevat stockarna i A CANOROUS QUINTET.
— Jag kom med i december 1998 och spelade ett tag med GUIDANCE OF SIN också, men jag kände att jag ville satsa hundra procent på AMON AMARTH. Det var sju-åtta låtar som skulle repas in med killar jag aldrig hade spelat med innan, så det kändes lite tight att spela i två akter.
Ted fyller i:
— Fredde slår så förbannat hårt. När Martin lirade med oss hade jag inte ens öronproppar. Jag körde i princip med bältesstärkare.
— Och jag behövde inte ens ha mick, skrattar Hegg.
Även Peter Tägtgren fick bevittna den hårdslående batteristens framfart när ”The Avenger” skulle spelas in. Ett helt set med trumskinn gick åt bara vid inställningen av ljudet.
Kanske inte lika hård, men väl lika duktig musikaliskt, är andregitarristen Johan Söderberg. Totalt oerfaren när det gäller att spela i band, och inte särskilt insatt i dödsmetal heller för den delen, passade han in perfekt i sättningen när Anders Hansson slutade efter inspelningen av ”Once Sent From The Golden Hall”.
— Jag och Olli har vuxit upp i samma förort, och jag har bara lirat vanlig hårdrock förut, skrattar Söderberg. Men jag satt som en pusselbit.

UNDER NAMNET AMON AMARTH har Olli, Ted och Hegg harvat sedan 1992. Fast det började redan 1989, då som SCUM.
— Det var mer punkgrind, vi var influerade av bland andra D.R.I., minns Olli. Themgoroth från DARK FUNERAL sjöng. Helt hysteriskt. ”Thor Arise” som är sista låten på den limiterade versionen av nya skivan, påminner lite om hur vi lät då. Det är förresten en nyinspelning av titelspåret från första AMON AMARTH-demon.
I slutet av åttiotalet och ett par år framåt var scenen annorlunda jämfört med i dag. Att fyrahundra personer kom till en spelning där grupperna inte ens hade lirat in en demo var inget ovanligt. Ofta var det konserter varannan vecka.
— Vi spelade som huvudband på Hässelby Gård när vi hade släppt vår första demo och vi slog publikrekord, drar sig Olli till minnes. Kommer CANNIBAL CORPSE hit i dag dyker det upp hundra snubbar om du har tur.
Ted fortsätter historielektionen:
— Plötsligt spelade folk i egna band, och då var det inte lika tufft att stå och headbanga till andras musik. Alla hängde utmed väggarna, och det blev slutet på den perioden.
Att konsertklimatet på våra breddgrader är uruselt kan AMON AMARTH intyga — de har inte spelat i Sverige på två år.
Ted suckar djupt:
— Dels är det inga spelningar, dels har vi aldrig slagit i Sverige. Här öppnar vi för CROWN och NAGLFAR, men utomlands har det blivit tvärtom. Dessutom prioriteras vi inte alls av vår distributör, House Of Kicks.
Olli håller med:
— Går man och kollar i Calle von Schewens butik, vad fan heter den nu igen? Pet Sounds? Sound Pollution? Man hittar inga skivor, inga t-shirts. De skiter fullständigt i oss. En polare hittade vår platta i Göteborg, importerad från Holland och då kostade den tvåhundraåttio spänn. Vem fan köper den?
— Därför spelar vi inte i Sverige, kluckar Hegg ironiskt. Det är vår hämnd!
Desto bättre går det utomlands. Kvintetten är nöjd med vad Metal Blade åstadkommit hittills.
— Det funkar skitbra, säger Olli. De är mer som kompisar än skivbolagschefer, vi super ihop och så. Vi har blivit lovade tre turnéer, dock sket sig samtliga. Men det är nog inte deras fel. Det är huvudbanden och arrangörerna som bestämmer vilka som får åka med. BOLT THROWER vägrade ha med oss för att vi spelar death metal. Fan, jag har alltid älskat dem, men nu tittar jag inte ens på deras plattor längre.

NÄR JAG FRÅGAR OM TURNÉER som blivit av blir jag fullkomligt överöst med bisarra turnéminnen. Alla pratar i mun på varandra:
— Vi visste inte om att DEICIDE inte drack så mycket. De första kvällarna hade de slängt flera sopsäckar fulla med öl på någon bensinmack. Snacka om alkoholmissbruk! Vi fick all deras bira resten av resan. Och på planet söp vi upp all sprit som fanns. När NAGLFAR beställde in första ölen var allt redan slut. Men nu finns det inte taxfree längre, det är ingen idé att spela utomlands…
Turen det talas varmt om ägde rum försommaren 1998. AMON AMARTH delade scen med storheter som DEICIDE, BRUTAL TRUTH, SIX FEET UNDER, NAGLFAR och ANCIENT RITES.
— SIX FEET UNDER var tråkiga, tycker Hegg. Chris Barnes kom bara ut när det var dags att spela, sen gick han in i bussen igen och fortsatte röka sitt gräs. DEICIDE var enormt trevliga, men en halvtimme innan Glen Benton skulle upp på scen fick man passa sig. De laddade enormt och var helt galna. Sparkade på allt och stirrade med ondsint blick. Det märktes på deras framträdande. Efteråt var de hur coola som helst. Men de söp inte… Lustigt.
— Men bäst var ändå ANCIENT RITES, skrattar Ted. De åkte i en militärbuss från 1932 som de hade köpt i Finland. Varje gång de kom fram — tre timmar efter oss andra — var deras chaufför svart av olja, eftersom bussen krånglade hela tiden. De skulle åka över Alperna, och givetvis stannade bussen högst upp på toppen. Och senare fick de böta femtonhundra dollar — åkdonet var helt trafikfarligt. Men de var glada ändå.
Större delen av samtalet handlar om sprit, fest och fylla. Olli skrattar och säger att det är typiskt för AMON AMARTH.
— Som när vi skulle spela i Berlin. Jag kommer inte ens ihåg ankomsten. När man nyktrade till hade man supit bort två flygbiljetter. Och när vi kom till spelstället var vi totalt dyngraka. Arrangörerna makade undan alla andra grupper så att vi skulle kunna göra soundcheck, men ingen av oss kunde spela. Vi bara stod och hängde över instrumenten, och tyskarna undrade vad vi höll på med. De tyckte det var spännande med ett svenskt metalband…
— Vi testade någon låt, men min hand klarade inte av den, berättar Ted med skrattet i halsen. Vi drog samma riff i fem minuter sedan gick vi av scenen och somnade.

SÄTTET GRUPPEN BYGGER UPP sina låtar på skiljer sig förmodligen avsevärt mot vad som är brukligt i dödsmetalkretsar. Det liknar mer teaterrepetition än ett vanligt hårdrockrep.
— Ja, ibland spelar vi knappt en ton, flinar regissören Olli. Vi står mest och hojtar och viftar med armarna för att bygga upp en stämning om hur det ska låta. När jag förklarar saker rycks vi med totalt. Det är likadant när jag sitter hemma och plinkar. Bruden tror jag är dum i huvudet. Jag tänker på hur trummorna ska låta, slår näven i bordet, ställer mig upp och drar ett fett E. Som i början på ”Legend Of A Banished Man”, det ska föreställa att en stor, mäktig båt kommer inglidande och dimman lättar. Man ska se det framför sig, då är det filmiskt. Jag bygger upp så enormt mycket, men sedan är det svårt att klämma in det. Om texten handlar om en snubbe som ser sin familj bli mördad måste man leva sig in i den rollen, kanske se någon man tycker hemskt mycket om bli dödad.
Olli hämtar andan efter sitt lilla utspel och spottar ut en snus, inte på golvet, utan rakt upp i taket. Kanske inte så konstigt att de snart blir vräkta från replokalen, som annars är kliniskt ren i jämförelse med de punkhak jag brukar besöka. Kan det bero på att de delar lokal med ett popband?
Ted fortsätter att snacka teater.
— DOORS arbetade på ett liknande sätt. De vävde in teatraliska moment i sina låtar, och jobbade mycket med känslor. Olli säger alltid att det inte går att ha tre riff som är komponerade oberoende av varandra i samma låt, då förlorar man känslan.
— Precis, nickar Olli. Därför förstår jag inte folk som exempelvis gästar i studion och lägger solon utan att knappt ha hört låten. Man måste ha känslan inne. Jag säger inte att mina solon är svåra eller något — de är skitsimpla — men det är så jag känner när jag lägger dem. Det är svårt att förklara.
— Det är samma sak med lyriken, säger textförfattaren Hegg och drar sig i det stora skägget.
— Det är sällan jag skriver refränger. Jag vill hela tiden sträva framåt, så att det blir en hel story, lite som ett filmmanus. Jag får mycket inspiration från episka filmer som ”Braveheart” och ”Excalibur”. En bok som jag ofta återvänder till är ”Röde Orm”, den är suverän.
Hegg får medhåll av de andra.
Jag slås av hur hängivna de verkar, och hur mycket kraft som läggs ner på musiken.
— Vi släpper aldrig en låt om inte alla är hundra procent nöjda, säger Olli. Då jobbar vi på det tills problemet är löst, vilket gör att det verkligen tar tid att skriva materialet. En av låtarna har nog tagit ett år att få färdig.
Tröttnar ni inte när samma prylar harvas om och om igen?
— Precis innan det är dags för studio hatar vi låtarna, erkänner Hegg. Men sedan blir det en kick när man väl är där. Det är likadant när vi repar inför spelningar. Det är skittrist, men på scen är det en helt annan grej. Då tänker man inte på det där förbannade riffet, utan man får minnen för livet.
— Nya albumet är jävligt genomarbetat, tar Olli vid. Vi har lagt ner otroligt mycket tid. De som tycker om oss fattar nog det där. Det var en kille som sa en trevlig grej: ”I ask my friends, what is AMON AMARTH? Death metal? Black metal? No, I say it’s metal from the heart!”
Alla skrattar.

DET MÄRKS ATT AMON AMARTH är ett sammansvetsat gäng. Olli, Ted och Hegg känner varandra utan och innan, medan Fredrik och Söderberg sakta men säkert växer in i gruppen.
— Jag hade ett hundratal riff från A CANOROUS QUINTET-tiden som jag tänkte att vi kunde använda i AMON AMARTH, säger Fredrik. Men jag insåg snart att det bara var att kasta dem. De fungerade inte alls. Den här musiken är annorlunda, både i sättet den görs och hur den framförs.
Humorn är rå, men hjärtlig, och det är färskingarna Fredrik och Söderberg som får ta de värsta skämten.
— Vi hetsar dem hela tiden, flinar Olli. När vi var i Abyss hade Fredrik satt trummorna perfekt. Tägtgren var också helnöjd. Då kommer jag in och skriker att Fredde är värdelös och att han måste ta om hela skiten annars kan han dra hem på studs. Tägtgren vände sig sakta om och såg riktigt ledsen ut. Vi bara garvade.
— Och Söderberg hetsade vi till att dricka sprit och tända eld i munnen, men det började brinna i mustaschen i stället. Det var mycket sådant, fem killar som blir fulla — då blir det styrketest. Mycket kampsport!
— Jag gick på kryckor i ett par veckor när vi kom hem, säger Söderberg. Tägtgren trodde nog inte vi var riktigt kloka.
— Vi betedde oss som riktiga nollåttor, garvar Ted. Vi var imponerade av att det var så mörkt. I Stockholm kommer det alltid ljus från staden, men där såg man inte en meter framför sig. Vi släckte lysena på bilen och kollade hur länge vi vågade köra utan att tända — en typisk betongbarn kommer till landet-situation. Nästa gång ska vi spela in sent på sommaren då det är ljusare, så att man hittar till studion på kvällarna.
Men det lär dröja ett tag till nästa gång. AMON AMARTH räknar med att gå in i Abyss igen om ett år. Hegg jobbar just nu på något som liknar en trilogi och låtsnickare Olli sitter hemma och slår näven i bordet för att få fram de rätta känslorna. Till dess duger ”The Avenger” gott. Lyssna bara på inledande ”Bleed For Ancient Gods” — mäktigare kan det knappast bli.