”Sveriges hemligaste band.” Ja, så beskriver Charles Rytkönen LEFAY — heavy metal-orkestern han själv håller mikrofonen i. Jag är benägen att hålla med honom. Bollnäs-gänget har aldrig blivit intervjuat i Close-Up tidigare, och då är det svårt att nå stjärnorna. Men att inte så många känner till gruppen är kanske inte är så konstigt. LEFAY är nämligen en ny företeelse. Deras debutplatta släpptes för en dryg månad sedan, och som vanligt är denna heta metalblaska först framme när det brinner runt knutarna.

VISST, ”THE SEVENTH SEAL” är LEFAYS första verk, men det är en sanning med modifikation. Ensemblen har faktiskt släppt sju album tidigare — inklusive två stycken samlingsepos — under beteckningen MORGANA LEFAY. Det nya namnet var inget killarna antog frivilligt, utan föregicks av en del juridiskt strul i samband med att de lämnade Black Mark för den nya beskyddaren Noise. Bandet var helt enkelt tvunget att kalla sig för något annat.
— Det var under en Tysklands-turné 1997 som Noise kom och frågade om vi ville skriva på för dem, säger sångaren Charles Rytkönen. Vi kände att vi inte kunde utvecklas mer på Black Mark, så vi bytte bolag.
Något som inte gick helt smärtfritt.
— Jag vet inte riktigt varför vi tvingades byta namn, fortsätter han. Det var väl ett av villkoren för att vi skulle få lämna Black Mark, förmodar jag. Du får höra efter med de som höll på och tjafsade om det där. Själv vill jag bara spela musik och kan inte springa runt och agera advokat.
Charles är ganska fåordig när han beskriver relationen till Black Mark.
— Jag tycker inte om att prata skit om någon. Låt mig bara säga så här: saker och ting kunde ha varit bättre än vad de var. Vi har släppt plattor på Black Mark sedan 1993 och inte sett en enda sekin. Det tyckte vi var ganska jobbigt. Nu känns det bättre, för vi märker att vårt nya bolag verkligen jobbar hårt för sina akter. Men visst är det svårt slå igenom. Det finns ju en uppsjö av band, speciellt i den här genren. Men det är klart, har vi samma röta som HAMMERFALL, så… Jag tycker det är skitkul att hårdrocken är på väg tillbaka och jag vet att det finns en bra undergroundscen i Sverige för denna typ av musik.

NÄR JAG FÅR KONTAKT med Charles på telefon befinner sig han och resten av LEFAY på en månadslång turné tillsammans med NEVERMORE, SACRED STEEL och NOCTURNAL RITES. Bollnäs-rockarna har avverkat tre gig i Tyskland och hittills har det gått väldigt bra.
— Det har varit hur schysst som helst, säger en lyrisk Charles. Det finns inget som går upp mot att lira här nere. Det är helt enkelt fantastiskt. Folk skriker och sjunger med i låtarna. Jag kan bara stå och skratta åt det. När vi är klara med den här svängen tänker vi försöka pussla ihop en turné på helgbasis hemma i Sverige. Men det kommer att bli ganska tufft, för vi vet hur svårt det är att få någon uppmärksamhet hemma.
Charles berättar att de ska gå upp på scen igen om ungefär en timme och att han är lite orolig för om rösten ska hålla. Han känner sig redan slutkörd.
— Det ska nog gå bra ändå. Jag har ingen riktig sångskolning, utan halkade in på det här mest som på ett bananskal, och det är det bananskalet jag har glidit omkring på de senaste tio åren.
Nåja, Charles har bevisat att han är en duktig vokalist. Visserligen genomskådar man den bristande rutinen på gruppens tidiga släpp, men i dag låter trettiotvååringen som en fullfjädrad heavy metal-sångare.
Under de dryga tio år som bandet existerat har det hunnit utvecklats en hel del. Killarna släppte fullängdsdebuten redan 1990. ”Symphony Of The Damned” hette den, trycktes i endast femhundratrettiosju exemplar och kom ut på egen etikett. Två år senare spelade combon in en demo som resulterade i ett kontrakt med Black Mark.
”Knowing Just As I” kom att bli titeln på det vax som redan blivit en klassiker bland power metal-fansen. Men i Sverige har uppståndelsen varit allt annat än stor och under åren som passerat har MORGANA LEFAY kämpat i det dolda. Framgångens karameller har i stället gruppen fått suga på utomlands, där Tyskland alltid varit det land där killarna lyckats bäst.
Självfallet har ni kunnat läsa recensioner av deras skivor i Close-Up, men så mycket mer har det inte blivit på hemmaplan. Kanske blir det ändring på det framöver. Nya plattan har tillräcklig potential för att få höga betyg i övrig metalpress också.

ATT DET ÖVER HUVUD TAGET kom ett nytt opus måste nästan ses som en liten bragd. Strax efter det att orkestern signat till Noise — för ungefär ett och ett halvt år sedan — hoppade nämligen tre medlemmar av; Daniel Persson (gitarr), Joakim Heder (bas) och Jonas Söderlind (trummor).
— De bestämde sig för att flytta ner till Stockholm, skaffa sig vanliga arbeten och — för en gångs skull — kanske tjäna lite pengar. Det kunde vi inte säga något om, det var deras beslut och de bestämmer över sig själva. Tony (Eriksson, gitarr) och jag däremot kom fram till att vi skulle fortsätta att lira ändå, och eftersom de andra inte vill pendla, så var det bara att skaffa tre nya medlemmar.
Hade det inte varit enklare för dig och Tony att flytta upp till huvudstaden?
— Nä, de andra ville att vi skulle haka på, men jag vägrar att flytta till Stockholm. Det är en jävla skitstad. Har man hela världen som marknad spelar det ingen roll om man bor i Bollnäs eller New York. Det är inte riktigt min grej att åka ner dit och stoppa min tunga i någons röv för att bli känd. Dessutom får jag panik när jag har så mycket folk omkring mig. Jag ska bo i en liten håla, där jag kan åka ut och fiska och plocka svamp. Jag har rotat mig här i Bollnäs, med hus, barn och allt.
Ingen flytt till Sveriges framsida alltså. Men några problem att hitta nya medlemmar i miljonstaden Bollnäs var det knappast. Charles och Tony bad bara några kompisar från förr att ställa upp. Dessa polare är gitarristen Peter Grehn, basisten Micke Åsentorp och trummisen Robin Engström.
— Vi har känt varandra under lika lång tid som MORGANA LEFAY har funnits — om inte längre. De nya killarna kommer från FANTASMAGORIA och det fungerar verkligen bra med dem. Det känns lite som en nytändning. Vi är dock fortfarande bra kompisar med grabbarna som flyttade till Stockholm, det är absolut inga hard feelings mellan oss.
Trots att LEFAY till tre femtedelar är en ny konstellation menar Charles att det inte varit särskilt problematiskt att skriva material och arbeta fram musiken. LEFAY jobbar ungefär på samma sätt nu som de alltid har gjort.
— Ja, det är samma gamla hederliga ”Bettan” fortfarande, skämtar han. Vi har använt samma studio till nästan alla plattor också. ”Knowing Just As I” spelade vi in i Söderhamn och den nya satte vi i Ljusne. Det skiljer ungefär två mil mellan dessa studios. Men vi föredrar Wavestation i Ljusne. Både med tanke på den speciella atmosfären i studion och att personkemin fungerar bra mellan oss och producenten Ulf Pettersson. Honom har vi använt på alla skivor ända sedan ”Knowing Just I”.
Samme man bakom rattarna, samma studio och samma rutiner vid inspelningen. Kan tyckas lite enformigt och rentutav trist. Charles håller inte riktigt med:
— Nej, det känns tryggt att åka till samma ställe hela tiden. Alla känner varandra och har fötterna på jorden. Allt kring inspelningarna avdramatiseras på en gång. Men, det är klart, vi har funderat lite på att prova en ny studio eller i varje fall en ny producent. Kanske redan till nästa utgåva, men det beror helt på vilken ljudkille det blir, hur han beter sig och vilket slags inflytande han vill ha på vår musik. Det får inte bli någon som börjar ändra en massa saker. Det är svårt om det kommer någon utifrån, som inte kan bandet och inte känner till vår mentalitet. Vi går in i studion och gör saker vi tycker är lattjo. Huvudsaken är att vi gillar det, sedan får andra tycka vad de vill. De får ge fan i att köpa skivan om de inte tycker om det de hör.

HÅRDA, MEN ÄRLIGA ORD från Charles. Nu tror jag ändå att LEFAY går hem hos de flesta som gillar tung, teknisk och melodiös power metal. Konstigt vore annars.
Sällskapet har ju också lyckats sälja en ansenlig mängd skivor genom åren. Enligt sångaren är det 1996 års ”Maleficum” som gått bäst. Vilken av MORGANA LEFAYS album som låter bäst är däremot lite svårare att svara på. ”Maleficum” (som för övrigt är en temaplatta, där vi får lära oss allt om häxbränning) ligger bra till där också, men de har inte precis ändrat stil genom åren, vilket ger musiken en slags IRON MAIDEN-känsla. Den låter ungefär likadant från album till album. Proffsigare med åren, men ändå konstant. Förändringar är en paroll man knappast kan applicera på LEFAY.
— Om vi ändrar inriktning är det i så fall inte medvetet, möjligtvis en naturlig utveckling. Vi spelar det vi tycker är bra, jag förstår mig inte på snubbar som börjar spela något ”nytt” bara för att det är inne med en speciell musikstil. Visst kan de tjäna en massa pengar på det, men det håller inte i längden. Många frågar mig om vi har något problem med gruppen eftersom vi har bytt medlemmar så ofta. Den senaste gången var ju inte den första. Men så är det absolut inte. Folk har lagt av för att de valt att syssla med andra saker.
— Dessutom har jag knappast någon lust att lira någon annan musik. All ny musik som kommer ut är så jävla dålig! Själv har jag fastnat i sjuttio- och åttiotalets metal. När jag är hemma brukar jag sätta på gamla vax med IRON MAIDEN, SAXON och JUDAS PRIEST. Och det ska vara vinyl. Knaster, lite spilld Coca-Cola i spåren och med ett trumljud som låter som prasslet från en gammal Expressen. Det är lycka det. Den gamla hårdrocken kommer aldrig att dö.
Visst, gammal hårdrock är LEFAYS melodi och Charles är inte säker på om sättningen existerat i dag om man experimenterat och bytt stil hela tiden. Att kvintetten blivit bättre på alla plan är dock helt klart. Charles sång är ett bra exempel på det. Nu för tiden finns det inte mycket att klaga på när det gäller den.
— Tja, har man hållit på under en massa år hittar man ett sätt att sjunga på som känns bra. Jag har lärt mig leva med min egen röst och känner mig säkrare nu än i början.

NÅGOT ANNAT SOM FASCINERAR med LEFAY och har gjort så ända sedan starten är gruppens artwork, designad av Kristian Wåhlin. Man kan nästan känna mystiken genom att ta en titt på deras skivomslag.
— Kristian har tecknat våra omslag hela tiden. I min mening är han den bäste tecknaren i världen. När vi jobbar tillsammans funkar det ganska enkelt. Jag ringer upp honom och förklarar vad vår platta kommer att heta och vad texterna handlar om. Sedan får han rita det precis som han vill. Kristian och vi i bandet har ungefär samma filosofi, så det brukar alltid bli som vi tänkt oss. Vi snackade lite om att testa något annat för några år sedan, men jag är en sådan person att jag gärna håller fast vid gamla hederliga grejer.
— Jag är också ett stort fan av IRON MAIDENS omslag, som verkligen är heavy metal. Det viktiga för mig är att folk känner igen skivorna och att det inte är så jävla trendigt. Spelar man en typ av metal ska hela konceptet vara rätt. Skulle vi ha ett fotografi av oss själva på omslaget kunde vi lika gärna döpa om oss till RETURN eller nåt.
Att Charles inte är mycket för trender har vi nog förstått vid det här laget. När jag frågar honom om han inte tror att LEFAY — nu när hårdrocken upplever en renässans — riskerar att hamna i det ”trendiga” facket hör jag bara ett ”klick” i luren.
Det var värst vad han blev arg, hinner jag tänka innan min telefon ringer igen. Det var bara kontakten som bröts. Jag repeterar frågan.
— Nähä, vi är inte trendiga. Det är alla andra som är. Vi har kört samma stuk hela tiden. Det är bara de som inte vet att vi lirat hårdrock i tio år som kan anklaga oss för att vara trendiga. Men visst skulle vi bli lyckliga om den här musiken fick ett rejält genombrott igen, framför allt penningmässigt: Nu tjänar vi inte alls mycket på musiken. Det blir till att jobba eller leva på staten när man är hemma.
— Både jag och Tony har snackat om det där med stålar. Vi är trots allt trettio respektive trettiotvå år gamla, och händer det inget för oss den närmaste tiden finns det kanske risk för att vi lägger ner verksamheten. Eller fortsätter med LEFAY på någon slags hobbynivå. Som vi känner det nu kommer vi att sitta på pensionärshemmet och spela samma jävla musik vi gör i dag.
DET LÅTER TRYGGT inför framtiden. Men vi stannar i nuet ett tag till. Precis som på LEFAYS tidigare album handlar texterna på ”The Seventh Seal” mycket om fantasy och övernaturliga ting. Lyrik som helt och fullt härrör från Charles egna fallenheter.
— Jag tycker att texterna jag skriver passar bra ihop med musiken vi spelar. Kärlek är ett ämne som WHITESNAKE redan sjungit sönder och samhällsproblemen ser man på TV varje dag. Därför tycker inte jag att dessa är några att sätta på papperet. Men ibland händer det att vi inspireras av någon verklighetsbaserad händelse, som i fallet med den där David Koresh som brände sig själv och sina sektmedlemmar inne. Det var en helt vansinnig grej. Jag tycker man ska hålla lite distans till vad man än gör, men det skadar inte med lite fantasi också.
— Jag läser många böcker och det mynnar ofta ut i att jag får en del idéer som jag kan använda mig av i textförfattandet. J.R.R. Tolkiens ”Sagan Om Ringen” är väl den bok jag fått mest inspiration av någonsin. Den håller jag på och läser för fjärde gången just nu. Andra författare som jag gillar är Stephen King, Clive Barker, Jan Guillou och Herman Lindqvist med den svenska historien. Jag har med mig Guillous senaste alster på den här turnén, men jag har inte riktigt kommit i gång med den än. Vi festar lite också.
Trots fantasytexterna och den ibland något dimmiga musiken vill inte Charles att man ska betrakta LEFAY som något ”djupingband”.
— Äh, vi spelar hårdrock. Visst filosoferar vi en del, men i övrigt är vi bara vanliga killar som tycker det är kul att hålla på. Vi är inte på något sätt deprimerade, snarare lyckliga över all uppståndelse vi får här nere på turnén.
Turné ja. Medan jag och Charles sitter och småpratar lite om Bollnäs-scenen, där det enligt honom finns ett jätteutbud av förmågor som lirar olika typer av metal, börjar några röster i bakgrunden snacka om att det är dags för grabbarna att göra sig redo för scenen. Charles låter lite stressad, men jag förklarar att vi nog kan avrunda här.
När jag lägger på luren kommer jag på att jag glömt fråga hur i helvete de har lyckats med bedriften att få sin turnébuss att börja brinna fyra gånger. Det svaret får vi vänta på till nästa gång de dyker upp i Close-Up. Förmodligen lär det inte dröja tio år till.