För tre år sedan släppte Bollnäsgruppen MORGANA LEFAY sitt senaste album “Maleficium”. En turné följde och sedan blev det tyst om gruppen. Visst ryktades det om skivbolagsstrul, medlemsbyten, men ingen visste säkert.
Till slut damp nya skivan “The seventh seal” ner i brevlådan dock under bandnamnet LEFAY. Jag letade rätt på sångaren Charles Rytkönen för att få veta mer.

Varför har det dröjt tre år sedan senaste skivan?
Det beror på högre makter (läs skivbolagsstrul, red.).
När vi var ute på “Maleficium”-turnén 97 sökte Modern Music/Noise upp oss och frågade om vi var intresserade av att skriva på för dem.
Vid den här tidpunkten var vi inte helt nöjda med Black Mark. Jag vill inte smutskasta dem på något sätt för de har gjort j—–t mycket bra för oss men vi kände att vi ville prova på något nytt.

När ni skrev på för Noise var ni alltså fortfarande kontrakterade av Black Mark.
Precis. Det ledde till en rättstvist med advokater och hela skiten och tog omkring nio månader.
Vi var tvungna att byta namn till LEFAY på grund av det här. Vi hade ett A4 papper fullt med en massa “häftiga” namn men vi tyckte att alla lät skittöntigt. Vi ville ju heta MORGANA LEFAY. Det är ju ändå jag och Bira (Tony Eriksson) som i stort sett skrev all musik. Till slut tyckte vi att vi kör ett omslag av Kristian Wåhlin, har kvar timglaset och kallar oss för LEFAY så kan det ändå inte missuppfattas.

Ni har även tre medlemsbyten i den nya line-upen. Berodde det enbart på att de andra flyttade till Stockholm?
Kan man väl säga. De var också med på det här med bolagsbyte i början men Danne (Daniel Persson, gitarr) flyttade till Stockholm. Då hoppade Jonta (Jonas Söderlind, trummor) snabbt på det tåget och så gjorde även Heder (Joakim, bas) efter ett tag.
De ville att vi skulle komma ner till Stockholm och repa då och då, men det var ju inte vi som valde att sticka.
Just då var det kanske inte de bästa känslorna oss emellan men vi är fortfarande kompisar — “No hard feelings”.

Jag vet att Danne och Jonta har startat ett nytt band, SILVERSPOON (ska tydligen låta ungefär som Zack Wyldes PRIDE AND GLORY) men vet du om Heder gör något musikaliskt idag?
Det tror jag inte. Han är den som är svårast att få tag i. Jag antar att han springer omkring i Stockholm och yrar.

Som ersättare har ni nu skaffat Peter Grehn (gitarr), Micke Åsentorp (bas) och Robin Engström (trummor). De har ju även ett annat band vid sidan av, FANTASMOGARIA. Hur löser de det?
Man blir imponerad ibland.
De repar i stort sätt varje dag. Ena dagen med oss och andra dagen med “Fantas”. Det händer att de repar med oss för att sedan direkt efter repa med sitt egna band så att säga.

Om de nu skulle få kontrakt med något stort bolag. Vad kommer de då att prioritera?
Det återstår att se. Vi vill ju inte sno de på deras band.
Just nu ställer de upp 190% på LEFAY. De har ju precis släppt sin första självfinansierade platta, i 500-1000 ex någonting, så än så länge är det inte så stort. Troligtvis kommer de få en distributions-deal med Nuclear Blast.
Skulle de få ett bra kontrakt så kan det bli splittrat, men det kommer vi att lösa på något sätt.

Tycker du att det skiljer sig någonting mellan LEFAY och MORGANA LEFAY?
Det gör varken Bira eller jag. Vissa påpekar att det finns någon mer melodisk underton någonstans så det kanske stämmer.
LEFAY ÄR MORGANA LEFAY. Vi har alltid spelat det vi tycker är bra och sedan har folk fått tycka vad f-n de vill.

Om man pratar skivförsäljning. Hur stora var MORGANA LEFAY?
Vet inte riktigt. Det är dumt att nämna någon siffra men jag tror att vi sålde någonstans mellan 25-30.000 exemplar av “Maleficium”. Alla våra papper är fortfarande iväg skickade på grund av det som hänt så jag kan inte kolla det heller.
Jag kan tänka mig att från “Knowing just as I” till “Maleficium” varierade det mellan 15-30.000.

Det försörjer man sig inte på i det långa loppet.
Nej. Jag fick nyss ett arbete medans de andra går arbetslösa.
Det är splittrat det också. Helst vill man ju ägna sig 100% åt musiken. Jag märkte att textskrivandet blev lidande på “The seventh seal”. Att sitta på ett arbete ger ju inte någon bra inspiration direkt. Det var någon låt vid inspelningen där man kom på: “F-n, måste ju fixa den där texten”, men det löste sig.

Hur mycket har band som tidiga CRIMSON GLORY och SAVATAGE påverkat LEFAY?
Man är påverkad av så jäkla mycket hårdrock. Även tidiga grupper som DEEP PURPLE, RAINBOW, BLACK SABBATH och så vidare. 80-talet var helt klart väldigt roligt.
CRIMSON GLORY’s debut är fortfarande en av favoriterna. SAVATAGE’s “Hall of the mountain king” likaså. Jag föredrar Jon’s röst framför den nya sångaren (Zachary Stevens, red, anm).

Jag har funderat på CRIMSON GLORY covern från er platta “Past, present, future”. Den låter inte riktigt som originalet, men jag vet att det finns en remix av den på en maxi. Var det remix versionen ni gjorde?
Vi försökte blanda från båda versionerna.
Det var j—–t modigt gjort att göra en CRIMSON GLORY cover, men jag tycker vi lyckades ganska bra. Så som Midnight sjunger är det ju ingen idé att försöka ens.

Vad tycker du om den Svenska metal scenen idag?
Rätt OK. Det är all den andra musiken som är så trendig. Folk är så lättpåverkade av trender och då blir metallen lidande. Vart man än kommer stöter man ju på någon långhårig hårdrockare så visst finns det en hel del metal där ute. Visst finns det band som är lite trendiga men jag tycker att de flesta står på egna ben.
Det är roligt att vi har så många band som vi har. Det är ju snart millenniumskifte och hårdrocken har ju inte varit stor på snart tio år och ändå finns det så många band. I Bollnäs, som är en liten stad, finns det en jäkla massa band och alla spelar de någon sorts hårdrock/HM.

Läste någonstans att du har en tatueringstudio. Är du självlärd?
Ja till allas förtret, ha, ha.
Jag har väl hållt på i åtta år nu. I början gjorde man ju en del fruktansvärda missar men det är ju bara på polarna, ha, ha.
Jag har det inte som företag längre utan mer på kompisbasis.

Kan du berätta vad som hände i och med Wacken Open 97.
Den historien är jävla kass.
Vi hade blivit tillfrågade och frågade Black Mark om de kunde hjälpa oss att komma ner och fick svaret: NEJ! De skickade LAKE OF TEARS istället.
Det hade kanske inte kostat så mycket att åka ner själva men just då var det kris för allihop.
Det var pinsamt. Jag tror det var Metal Hammer som skrev — “Årets blunder. MORGANA LEFAY tackade nej till W.O.A.”

Ryktet att ni tackade nej på grund av att ni inte fick spela på stora scen stämmer alltså inte.
Jag blir så förbannad. Ett rykte kan ju sabba en hel uppfattning om ett band. Det där påståendet vill jag dementera med STORA BOKSTÄVER.
Vi kommer nog aldrig att förlåta oss själva för att vi missade Wacken det året men vi skyller faktiskt ifrån oss på Black Mark (efter intervjun gjordes har LEFAY blivit klara för Wacken det här året, red. anm.).

Nämn tre:
inspirationskällor:
Tankar man har. Böcker. Jag läser mycket. Framför allt fantasy och skräck i stil med Stephen King, Clive Barker och så vidare. Jag läser även mycket historia. Just nu håller jag på med Herman Lindkvists böcker om Sveriges historia.
TV. Låten “Mad Messiah” är ett sådant exempel. Jag skrev den texten efter att ha sett när David Koresh hade fått sin församling att begå självmord. Hur kan folk tro på en människa blint och hur kan en människa vara så sjuk. Det fascinerar mig.

favoritskivor:
Bara tre? Första CRIMSON GLORY är given, QUEENSRYCHE “Operation mindcrime” och någon av de tidiga JUDAS PRIEST.

Mycket falsettsångare där.
Jag är lite frustrerad över att man aldrig lyckats nå den nivån själv.

senaste skivköp:
NEVERMORE, “The politics of ecstasy”. Tycker den är bra men jag föredrar SANCTUARY eran. Jag fick den nya NOCTURNAL RITES inför turnén så att jag visste vad de spelade för något. Gillar den också.
Sedan var det faktiskt en “Best Of” med Janis Joplin.