En dag i somras skakades den svenska popvärlden av en oväntad nyhet: Tommy Blom i Tages tillkännagav att han skulle sluta i bandet! Tommy hade skaffat sig positionen som en av de ledande personligheterna i svensk pop, och alla frågade sig hur det nu skulle gå med det framgångsrika Göteborgsbandet. Det blev väl också ett bekymmer för AB Tages (eller Segat som det heter) att finna en ersättare, det spekulerades och ryktena gick. Problemet löstes med att Tages körde vidare på fyra man, Göran Lagerberg, Anders Töpel, Danne Larsson och Lasse Svensson, Lill-Babs bror, som fick chansen att visa att han också kan sjunga. Tages började som en dålig Beatleskopia i Göteborg. Men bandet hade något annat att bjuda än musikaliska färdigheter. Grabbarna hade något som lite kufiskt brukar benämnas “det”. Och det ledde till toppopularitet i hela landet och långt utanför Sveriges gränser, Framför allt som Tages snabbt visade sig kunna förbättra den musikaliska standarden. Ja, så mycket att de under 1968 utan vidare kunde räknas till den musikaliska eliten i svensk pop. På skiva visade de det bl a i “Treat Her Like A Lady” och “There’s A Blind Man Playing Fiddle In The Street”.

Tommy Blom för sin del förklarade att han hellre ville satsa på Svensktoppen. Och på sin Mai (Nielsen). De båda utgjorde ett par som Gala-Peter inte kunde undgå i något sammanhang. Sällan har en svensk popromans följts upp så noggrant i svenska pressen.

Tommy Blom och Mai Nielsen blev 1968 års Poppar nr 1. Mai blev först känd genom Jan Halldoff-filmen “Livet är stenkul”.