LE TIGRE
”Le Tigre”
(LP, Mr Lady)

Jag vet inte hur många av skivorna som recenseras i detta nummer som har utsetts till 1999 års bästa skiva av respektive skribent. Vi har inte gjort någon gemensam omröstning, men jag kan tänka mig att Le Tigre skulle placera sig relativt högt på en sådan lista. På min personliga årsbästalista är det endast denna platta som innehar en numrerad placering och det är en självklar förstaplats. Övriga album som kom under 1900-talets sista år försvann i en dimma när Kathleen Hanna dök upp med sitt nya projekt i slutet av oktober. Trots att hennes förra skiva, under namnet Julie Ruin, var en av 1998 års starkaste skivor blev jag totalt överrumplad av denna uppföljare.
För även om hon denna gång — bokstavligt talat — har klivit ut ur garderoben och åter slagit följe med ett par kvinnliga kolleger handlar det om en självklar fortsättning på den musikaliska saga hon inledde i och med sitt första soloalbum. Le Tigre använder samma framgångsrika blandning av späd lo-fi pop, energisk trummaskinspunk och lekfull ljudåtervinningsteknik som Julie Ruin. Denna stil har nu förfinats ytterligare och tack vare de genomarbetade arrangemangen, de finurliga samplingarna och den lagom utvecklade produktionen har vi den här gången fått en skiva som borde kunna locka fler köpare än de som vanligtvis rotar i indie-backarna. Texterna är lika tuffa och variationsrika som musiken. På 34 minuter hinner Le Tigre både ge fingret åt osympatiska politiker och ytliga musiker samt uppmärksamma sina förebilder och vänner. Le Tigre är pop, punk, disco och rock när det är som allra bäst. Please don’t stop!