Det har varit lite tyst om EGGSTONE ett tag. En eller två notiser om spektakulära spelningar i Frankrike och nedläggningen av restaurang La Couronne är egentligen allt som nått omvärlden från ett av Sveriges bästa popband. Men nu är det dags igen. Kompisarna Maurits, Patrik och Per har bestämt sig för att låta andra ta över sidoprojekten och låta musiken bli viktigast igen. Bli rockstjärnor igen. Som om dom någonsin var något annat. Kristian Rosengren träffade Per Sunding i Tambourine Studios en novembermorgon.

Det är lite sömnigt på Sofielundsvägen 57 den morgon i november när jag ringer på dörrklockan till Tambourine Studios i Malmö. Själva inspelningsrummen är som vanligt upptagna av andra artister så vi möts på kontoret. Tiden har stått stilla från mitt första besök, fyra år tidigare. Några fler rum, lite nya ansikten och lite större datorer — annars är allt oförändrat. Också de tre medlemmarna i Eggstone ser ut precis som på den där första bilden jag såg av dem, i ett nummer av Grimsby Fishmarket i början på nittiotalet. Patrik Bartosch är lika nyvaken och spjuveraktigt leende som alltid. Per Sunding lika jovialisk och chosefri, Maurits Carlsson lika lågmäld och sammanbiten. En dag i replokalen väntar, Maurits är angelägen att komma iväg.
Det har gått tre år sedan Eggstone släppte en skiva senast. Popåret 1997 inleddes med trions magnifika “Vive La Différence!” — i mitt tycke ett av nittiotalets starkaste svenska popalbum. En avigt vacker och komplext förtjusande samling låtar som tål att spelas om och om igen. Några kliv framåt från bandets två tidigare, precis lika omistliga, album — “Eggstone In San Diego” från 1992 och “Somersault” från 1994 — vad gäller detaljer och infall, men med den där omisskännliga prägeln av “Eggstone” fortfarande intakt.
Efter att ha turnerat från och till under 1997 gick bandet ner på halvfart en tid när medlemmarna tillsammans eller var för sig engagerade sig i de ständigt närvarande bisysslorna — som producenter och musiker vid andras inspelningar i Tambourine Studios; som krögare på restaurangen och klubben La Couronne; som musiker i dansk-svenska surfcombon Tremolo Beer Gut och sångare i barbershopkvintetten The Humble Hitlers; som verkställande direktörer för egna skivbolaget Vibrafon Records inom paraplyorganisationen för fyra av landets halvsmå etiketter — Underground Technology (UT) — och som lagledare och spelare i fotbollslaget Lokomotiv Lund.
Under det senaste året har några av planerna ändrats, några av uppgifterna vid sidan om — distraktionerna, om man vill — eliminerats. UT upplöstes nästan innan det hade bildats. Vibrafon köptes i oktober upp av det större MNW, men fick behålla sitt namn och sin nuvarande artistiska profil. Lokomotiv Lund klarade en kvalplats utan coach Sunding, men förlorade bortamötet mot Skansen från Trelleborg och stannar i division 7 mellersta Skåne ännu en säsong. Och La Couronne stängde utan förvarning en onsdag i slutet av februari 1999, till många människors förvåning och saknad. I ett öppet brev till gästerna — tejpat på dörren till La Couronne — förklarade ägarna att det inte gick att driva restaurangen vidare, att utgifterna var för stora och inkomsterna för små. Som avslutning på brevet tackade man för tiden som varit och uttryckte sin övertygelse att krogen snart skulle öppna igen i ny regi.
— Vi har liksom inte riktigt engagemanget som krävs för att driva en restaurang, konstaterar Per Sunding med nio månaders distans till turbulensen vid stängningen.
— Precis när de som jobbade där börjat få ordning på alltihop blev den ansvarige tvungen att sjukskriva sig i ett halvår och då tyckte vi inte att det var läge att någon av oss skulle göra allt det jobbet. Och om vi bara skulle ta in någon utifrån — anställa någon som skulle chefa — så hade tanken lite gått förlorad. Vi var ju ett kompisgäng som startade.
— Då bestämde vi oss för att sälja, så att någon annan kunde komma dit och sköta det.
Ny ansvarig på La Couronne är Ludwig Böss (från Ray Wonder mm) som omformat krogen med varsam hand efter förebild från den egna Ut Bar i tidigare hemstaden Umeå.
— Det är ganska mycket samma känsla som tidigare, fortsätter Per. Och framförallt är det skönt att vi kunde skiljas från det utan att det kändes jobbigt. Nu känns det bra att inte ha allt det där ansvaret längre. Och kul att dom drar det vidare på ett bra sätt.
Till försäljningen av Vibrafon Records har Per samma, på en gång lite uppgivna och klarsynt konstaterande, förhållande.
— Det är lite samma sak där, liksom. Man kan väl se på de senaste två åren att vi startade en massa saker som drog iväg och tog en massa tid och jobb och ansträngning. Nu försöker vi göra oss av med bisysslorna och koka ihop det till att spela in musik i studion och bli ett band istället. Vi ska bli rockstjärnor igen, istället för småföretagare. Det är mycket roligare.
Det måste vara fantastiskt kul — men samtidigt ta enormt mycket tid och energi — att driva en restaurang och ett skivbolag, utöver studion och bandet. Har det inte känts lite splittrat ibland?
— Jo, det har det varit. Men det förrädiska med det där är att alla “runt-sakerna” är jättekul att hålla på med. Men till slut börjar det gro en liten frustration genom att man känner att man inte håller på med det man tycker är det absolut ballaste. Fast sedan känns det… när man hållit på med andra saker, så blir det roligare — på ett barnsligt sätt — att spela musik igen.
Kärnan och högkvarteret i Eggstones lilla imperium är fortfarande Tambourine Studios på Sofielundsvägen i Malmö. Studions ryktbarhet och dragningskraft är alltjämt mycket stark, kön av band och artister som vill ge sin musik det typiska Tambourine-soundet är lång och prislappen hög. Under de senaste två åren har det nästan blivit för mycket av det goda.
— Det blev så poppis att komma dit och spela in. Ganska ofta var det så att vi hyrde ut studion till helt utomstående produktioner där det kom producenter och tekniker med ett band och spelade in. Men det märkte vi ganska snart att när vi började göra så, började en del av stämningen gå förlorad.
— Och så blir det ju när det inte är någon som känner hjärta i lokalerna och känner att dom “hör till” där liksom… då råkar det åka med en sladd hem och så råkar det åka med lite grejer och så råkar man sabba lite saker som man bara gömmer undan — som det inte blir om det är man själv som är där, med någon man känner. De senaste två åren har vi försökt “sluta till det” lite igen så att det bara är vi själva som jobbar i studion. Som det var tänkt från början.
Det låter inte ett dugg löjligt eller påklistrat — som det lätt skulle kunna göra i någon annans mun — när Per Sunding färglägger sitt språk med ord som “hjärta” och “själ”. Men saker som klichéer och tomt poserande verkar inte finnas i Pers — eller Eggstones — världsbild.
Ett annat begrepp som inte existerar hos Eggstone är bitterhet. När jag föreslår för Per att hans band är ett av få som nästan “har rätt” att känna sig lite besvikna, med tanke på deras konstant extremt höga kvalitet parad med relativt blygsamma försäljningssiffror, skruvar han lite på sig i soffan och rynkar pannan.
— Alltså, jag har ju aldrig känt så. För jag är jättenöjd med låtarna vi gjort. Det känns som att det är det viktigaste. Och sedan har vi liksom ändå — på ett sätt som vi är ganska nöjda med själva — hittat ut till en större och större publik väldigt långsamt.
— Om man jämför med någon Hollywoodfilm så kanske man kan tänka sig att det finns bitterhet där, inom det konceptet. Att det ska finnas en hjälte och stjärna och sedan ska det finnas en som inte blir det — som blir Onda Häxan istället och “bittrar” sig tillbaka. Men så fungerar det inte i verkliga livet utan där kan man liksom… hitta andra vägar.
— Jag tror inte att vi strävar… om vi skulle sitta ner och vara helt ärliga och försöka tänka oss en vision av hur det är om fem år, så skulle vi inte sträva efter att ha sålt tjugo miljoner av en skiva och turnera runt hela världen och göra promotion varje dag och sova en natt på hotell och åka vidare. Det har vi ändå sett på ganska nära håll genom våra vänner i Cardigans och känt att det där kanske inte är det allra ballaste i hela världen.
— Medialt är det kanske den ultimata framgången, kan man tycka. Men det känns inte som att det måste vara den ultimata framgången rent mänskligt. Att det till och med är ganska tråkigt. Men om man blir större och större långsamt och tar små steg som man ändå blir glad av — man blir ju liksom jätteglad fortfarande varje gång det är ett nytt fanmail på datorn — så tror jag att man kan hålla sig nyfiken och peppad längre i livet.
Eggstone har flyttat ut från Tambourine. Kanske för att komma bort från den där nya, lite oönskade känslan av “arbetsplats” som uppstått under de senaste två åren med de utomstående produktionernas tilltagande autonomitet och anonymitet. Kanske för att de verkar bära på en inneboende vilja att ständigt prova nya saker och ständigt ändra på förutsättningarna, töja lite på ramarna. Numer huserar trion i Malmös hamnområde i en från utsidan oansenlig byggnad som blivit deras nya replokal och studio. En fristad där bandet kan arbeta i fred och odla det Eggstonska. Trots att man bara hyrt lokalen i lite över ett år andas rummen redan den där inbodda, hemtrevligt ostädade pojkrumskänslan som alltid funnits — och fortfarande finns kvar — i moderstudion på Sofielundsvägen.
Patrik Bartoschs apelsinfärgade Gretsch — kanske Eggstones allra starkaste signum — vilar i en soffa från mitten av seklet. Ljuset utifrån filtreras genom de fördragna persiennerna och sprider ett nästan magiskt skimmer över instrument och utrustning. Från en stor anslagstavla lyser vita ark med textfragment till låtar under konstruktion, jag fastnar vid arbetstitlarna “Honolulu Jazz” och “Doors On Acid”. På den senare har någon kompletterat med spretig spritpenna, “Text på G Per”.
Man har valt den rymliga foajén i byggnaden till replokal och inspelningsstudio. Korridorer och passager leder till en mängd mindre rum — utrymmen att umgås i utan att behöva tänka på arbete. Per Sunding sitter mitt emot mig i ett av smårummen. Utanför spelar Patrik Bartosch igenom en ny låt och Maurits Carlsson stämmer en bas. Per lyssnar koncentrerat på mina frågor, hans uppmärksamhet är värdig en partiledarutfrågare kvällen innan valdagen. Jag blir nästan förlägen, men samtidigt fascinerad över Pers sätt att fixera min blick. När han tänker vänder han inte bort blicken, utan ser mig rakt i ögonen — ibland i upp till femton sekunder — på ett sätt som jag aldrig upplevt vid en intervju. Han ger ett mycket sympatiskt intryck. Till min tidigare lista (ödmjuk, chosefri, vänlig) kan jag omedelbart foga engagerad och nyfiken. Per Sunding är en konstnär med en mycket stark integritet, en egentänkare som samtidigt är öppen för nya intryck och nya åsikter.
Beskriv känslan i bandet Eggstone just nu, senhösten 1999.
— Ah… det är kul, liksom. Det känns… jättebra. När man känner varandra så bra som vi gör — vi har ju hållit ihop hur länge som helst — och när man jobbat med andra saker ett tag, tar det en stund innan man hittar till något nytt i relationen.
— Det är väldigt lätt att man vet precis var man har varandra… och att det är därför det inte händer något. Men då får man vänta ut det lite och se till att jobba när man utmanar varandra lite. Inspirerar varandra.
— Men det gör man ju kanske inte lika mycket när man hållit på så länge. Som man kanske kan göra inledningsvis med nya människor. Då kan man ibland känna sig mer inspirerad av det. Men samtidigt vet vi ju liksom att den allra bästa inspirationen ändå kommer när vi jobbar nära och vi jobbar bra ihop. Själva.
OK. Hur nära är ett nytt album?
— Alltså, hade du frågat mig för ett år sedan hade jag sagt “till våren”, men så har det inte blivit. Och jag vet faktiskt inte, vi håller på lite hela tiden. Vi försöker jobba mest bara när vi är riktigt sugna på det.
Och det är ni alltså nu?
— Ja, det är vi nu… ett tag. Och då försöker vi… så att det liksom inte bara blir ett “måste” — att det ska komma en skiva — utan att det, som dom andra skivorna… att det springer ur ett… att det känns viktigt och kul.
Hur är rollerna i bandet, hur fungerar det när ni gör er musik?
— Vi försöker jobba på så många olika sätt som möjligt. Dels sitter vi alla hemma lite och skriver låtar var och en för sig, som vi testar och spelar för varandra. Sedan jammar vi bara ibland sådär… jammar ihop låtar som man gjorde de första åren man spelade. Och alltihop däremellan. Man byter ut en del i en låt som inte blev riktigt bra mot en annan idé som någon haft i en annan låt… och bygger ihop det. Sedan brukar vi hjälpas åt med texterna på samma sätt… ibland är det någon som skriver dem helt själv och ibland sitter vi bara runt ett bord och hjälps åt med allt. Alla möjliga varianter.
Ni delar på ansvaret.
— Mm. Nu när vi börjat repa in de nya låtarna, försöker vi repa in dem tre gånger… så att alla kan spela dem. På alla instrument. Vi ska försöka “flytta runt” lite mer. Det är inte säkert att det verkligen blir så när vi spelar live, men vi ska åtminstone försöka göra det för att hitta lite nya vinklar.
Ni är alltså lika duktiga på alla instrument?
— Nej, vi är urusla! Jag är verkligen urusel på keyboard… men det är ganska kul när man ska göra det för man måste…
…anstränga sig lite mer?
— Ja, dels det… och sedan tvingas man ibland använda de enklaste idéerna och göra låtar kring de enklaste lösningarna, istället för att krångla till det.
Har det blivit svårare eller enklare att göra låtar?
— Det känns både lättare och svårare på samma gång.
Hurdå?
— Det är liksom jättelätt att göra en låt. Det är nästan för lätt. Jobbet kommer senare istället med att välja… och göra låtarna färdiga.
Det är inte så att katalogen sticker i ögonen, att ni känner att ni… dels inte vill göra något som låter likadant som något ni gjort tidigare och dels att ni vill leva upp till det ni gjort innan?
— Nej, vi tänker inte så mycket på det vi gjort förut. I och för sig känner vi att vi vill hitta något nytt, men det är mest för vår egen skull. Att vi vill hitta något som känns utmanande och kul för oss själva. Men det kan ju också bli så — nu när vi väntat så länge — att det som känns kul och spännande innebär att göra samma sak som vi gjort tidigare. Och så blir det ju säkert… om vi gör något verkligen ärligt, som vi tycker om och menar, så kommer det ju antagligen låta som något vi gjort förut, eftersom vi gjorde det väldigt ärligt då också.
Man känner alltid igen era låtar på något sätt — ni har ett distinkt uttryck i bandet. Har ni en gemensam smak… har ni samma referenser och influenser ungefär?
— Vi har ju lärt oss att gilla saker. Men samtidigt täcker vi in lite olika områden. De andra täcker in områden som jag inte har koll på, men som jag kan fatta… och det är på samma sätt med mig för dem. Fast vi har nog överhuvudtaget börjat lyssna mer på musik än vad vi gjort tidigare.
När ni släppte er första skiva vet jag att recensenterna relaterade och associerade till band och artister som ni aldrig hört talats om själva. Har ni “vuxit ikapp” kritikerna nu?
— Det är så svårt det där med associationer. Många liknelser som folk sagt — som jag hört efteråt — kan jag fortfarande inte förstå. För det är ju någonting för den människan. Att den människan fick en liknande känsla som den fick när den hörde något annat. Det är saker som man inte kan veta riktigt själv.
— Plus att all musik… även om den vill vara ny och vill hitta nya vinklar i stämningar mellan text och musik och så… om man ska kommunicera med någon, måste man använda något slags språk som redan finns.
Och det är väl just det som är det svåra… att det liksom ska vara så välbekant att lyssnaren kan ta det till sig, men samtidigt så nytt att det känns annorlunda. Att man inte har hört det förut.
— Ja, precis (paus). Så är det ju. Och om man lyssnar på modern klassisk musik så verkar den mest vara till för att vara så… konstig som möjligt.
Mm, så där atonalt och knasigt…
— Det är ingen som vågar ha en melodi och en enkel klang. Och i gengäld blir det liksom… om man gör något som är totalt atonalt så är man “safe”. Då är det ingen som kan komma åt en.
Det är väl kanske som en del metalband också… som spelar sjukt snabbt.
— Ja. Är det bara snabbt kan man inte komma åt dem. Men jag tycker att det finns en viss utmaning i att våga göra musik som är vacker utan att det blir alltför upprepande av sådant som varit vackert förut. Att man försöker hitta några nya, små nyanser.
Hur mycket skiljer sig det ni har i huvudet — visionen av hur en låt ska framställas — från det färdiga resultatet? Kan det vara så att ni har en viss syn på det och sedan blir det något helt annat i slutändan?
— Ja, så är det alltid (paus). Så är det faktiskt varenda gång. Och anledningen till att det är så är att… på vägen till det man hade som vision från början, dyker det alltid upp en massa bättre saker och bättre idéer och små slumphändelser som drar iväg låten åt ett annat håll. Något ljud eller någon felspelning som börjar leda iväg låten åt ett annat håll. “Men det där är kul”. Nästan alltid blir visionen man hade bara en fond som alla “fel” får sticka ut från. Och så blir det det som blir det färdiga.
Det måste ta lång tid att arbeta så.
— Mm, jag vet inte. Det är nog det enda sättet vi kan jobba på. Någon gång går vi bara in och gör en låt i replokalen, för man får liksom behov av det också — att göra en snabb låt.
Ni började väl arbeta på det här sättet med “ombytta roller” — att liksom följa låtarna dit de ledde er, istället för att leda dem dit ni ville — redan på “Vive La Différence!”?
— Alltså, på första skivan var det nog ännu mer så. Fast då var det inte så medvetet — att vi “följde” — utan då flaxade vi bara som en vante efter låtarna, som drog iväg åt alla möjliga håll.
Resultatet blir kanske att skivorna stannar länge, att de håller länge.
— Det finns ju mycket att hitta i vår musik. Jag vet det själv, eftersom jag hört musiken så mycket… suttit och fått nya infallsvinklar. Fastän musiken i stort sett varit konstant ganska länge så är det man själv som förändrats i förhållande till den.
— Dessutom finns det ju många olika typer av låtar på skivorna. Många olika sinnesstämningar, som gör att det kanske… jag har förstått det iallafall… att när skivorna är nya, kan de kännas lite jobbiga att ha på när man… har besök eller så, eftersom de inte innehåller en stämning. Ett jämnt flöde. Men när man haft skivan länge, har den fått en bestämd betydelse för en. Så att då — fastän den är varierad och det är många olika typer av låtar — kan den kanske representera en stämning, kanske den stämning som det var under halvåret eller året som man lyssnade på den från början. Och då när man haft den ett tag kan man sätta på den och se den som en enhet eller stämning som inte känns spretig eller störande.
Har ni en övergripande idé om hur en hel skiva ska låta, eller blir det mer en samling låtar?
— Det blir ju en samling låtar, men… det här låter kanske högtravande, men den viktigaste delen av ett konstnärskap är inte själva skapandet och producerandet, utan snarare omdömet efteråt i vad det är man visar — vad det är man släpper igenom. Så har det blivit på skivorna, att även om det är ett spretigt låtmaterial så har vi när vi satt ihop det tänkt “Det där… det där är gott!” (Per formar varsamt händerna kring en tänkt skulptur i luften framför sig).
Det går ett rykte om att ni har ett par outgivna album i arkivet. Finns det mycket material som aldrig kommit ut?
— Det finns jättemycket. Framförallt finns det jättemycket idéer och halvfärdiga låtar. Men det är nästan bara låtarna som finns på skivorna som vi gjort helt färdiga. Sedan finns det kanske tio färdiga låtar till, som inte kommit ut någonstans. Och det finns lådor med inspelade snuttar och saker som alltid finns med, även om de snurrar bakåt och utåt som i en… avfallskvarn. Men de finns alltid kvar där, så att man kan stanna kvarnen och ta fram dem någon gång.
Gör ni det?
— Ja, och då kan det bli riktigt stora krockar, mellan något nytt och någonting som är tio år gammalt. Vi gör det inte så ofta, kanske var tredje år. Det har varit kul de få gånger vi gjort det, jättespännande. Men om man gör det för ofta förlorar det nog sin charm.
Hur uppfattar du Eggstones publik?
— Den är ganska uniform på ett vis. Jag tror att om ett Eggstone-fan från Japan hade träffat ett Eggstone-fan från USA, så hade dom nog kunnat förstå varandra och komma ganska bra överens på många plan.
— Jag hoppas att det är människor som är intresserade av musik och som låter sig dras med känslomässigt av musik.
Känner ni press och förväntningar på er utifrån?
— Lite press har vi börjat känna nu… när vi tycker själva att det börjat gå lite för lång tid med den här nya skivan, som vi tycker borde ha varit färdig för länge sedan. Men den pressen kommer mest från oss själva. Det är i och för sig många som hör av sig och frågar “När blir det? Kommer den inte snart?” men det känns mest som peppande — pressen kommer från oss själva, från att vi själva är lite besvikna för att vi inte gjort den färdigt än.
— Men å andra sidan tror jag att om vi jobbar som vi gjort innan och inte ger ut något förrän vi är riktigt nöjda med det — istället för att bara slänga ut någonting — så tror jag att våra fans kommer bli gladare… när dom får något som kan hålla i ett par år framöver.
Hur skulle du vilja beskriva musikklimatet i Sverige just nu?
— Det är alltid väldigt svårt att säga “hur det är” och sådär. Överhuvudtaget när någon försöker bedöma samtiden jämfört med något förut så tror jag sällan att det verkligen är samtiden man beskriver utan man beskriver nog snarare… sig själv. Sitt eget förhållande till det samtida.
— Så, liksom… jag skulle kunna säga att “samtidens musik känns lite stillastående och lite tråkig just nu” men då är det egentligen det att vi inte får färdigt vår skiva som jag beskriver.
— Men egentligen tycker jag att det verkar vara… det är något som har etablerats, det har hänt någonting med popmusiken, som etablerats och nästan gått över någonting. Det finns ett litet vakuum, som det alltid verkar finnas precis innan det händer något helt nytt. Så tycker jag nog att det känns.
— Förmodligen finns det nya där redan, som när punken kom 76/77. Då fanns embryona där redan innan dess. Eller syntmusiken och grungen. När den kom så fanns redan embryon fyra eller fem år tidigare. Förmodligen finns det ett embryo redan nu.
En del tror att vi kommer se fler och mindre genrer i framtiden, att det kommer delas upp ännu mer. Är det något du tror kommer ske?
— Alldeles säkert är det så. Och det här med internet i skivbranschen tror jag är här för att stanna, det tycker jag bara är jättekul och bra. Den enda negativa effekten det har är att det stora kommersiella flödet blir lite urvattnat. Och det är lite trist. Det blir en alltför stor segregering mellan konstmusik och kommersiell musik, som jag tycker är lite tråkig. De roligaste perioderna i pophistorien har alltid varit när de krockat… när det kommersiella krockat med det “arty” har det blivit mest spännande.
Har du några exempel på det?
— Beatles var väl ett sådant exempel. Och många av punkbanden också.
Kan man säga att bob hund är ett sådant exempel?
— bob hund är ju ett tydligt sådant exempel. Tycker jag. Och de sprang liksom ur band som… B52’s är väl ett annat exempel. Pixies…
Studioarbetet kallar. Patrik spelar upp samma slinga om och om igen från datorn — ett stycke av en ny låt som påminner om den porlande “April And May” på bandets tredje skiva — för att hitta källan till det oönskade bruset. Den digitala inspelningstekniken har börjat smyga sig in även här, på den sista analoga bastionen. Under fotosessionen lite senare påpekar Per hur lika musik och fotografi fungerar, när jag förundras över hur det nästan alltid är bilden man trodde minst på som i slutändan blir allra bäst. “Det är ju precis så vi arbetar när vi gör och spelar in vår musik. Vi gör en massa låtar och sedan väljer vi ut de bästa efteråt”.
— Economy is the true mark of genius, konstaterar Beatles producent, Sir George Martin — “den femte beatlen” — drygt tjugofyra timmar senare vid en föreläsning inför ett andäktigt auditorium i grannkommunen Lund. Den vithårige mästaren fäller de bevingade orden som tacksamt låter sig citeras en knapp timme in i lektionen med anledning av Ringos — “Good Ol’ Ringo” — “återhållna” trumspel och “begränsade” sångregister. Om Eggstone inte varit så uppslukade av sitt arbete i den nya studion — och om den osynliga väggen mellan Lund och Malmö, som Patrik Bartosch beskriver för mig några dagar tidigare, inte existerat — hade supertrion säkert suttit på första bänk när Sir George går igenom produktionen av “Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Och alldeles säkert hade de nickat medhåll. Economy is the true mark of genius. Bara den korkade förtar sig. Slår sig för bröstet och tar sig vatten över huvudet.
Mitt i folkhavet framför Mästaren kommer jag att tänka på något Per Sunding sa när han berättade om sitt älskade “Loko” — fotbollslaget Lokomotiv Lund — och jag beklagade hur mitt eget lag genom serieseger förra säsongen kommit upp i en alldeles för bra division. “Det är inte roligt. Då får man ju bara däng hela tiden. Det är roligare att spela kvar i sjuan, så man får vinna lite matcher”.
Med den inställningen spelar man alltid i högsta divisionen.