DOKTOR KOSMOS
”Evas story”
(LP, NONS/MD)
DOKTOR KOSMOS
”Le Punkrocker”
(singel, NONS/MD)
Doktorn är tillbaka. Äntligen. Till slut, kanske man ska säga, Doktor Kosmos verkar ha haft vissa svårigheter med att följa upp rockoperan ”Stjärnjerry”. Under de dryga tre år som har gått sedan förra skivan har bandet släppt kassetten ”Rymdrevolution” som påstås vara ett försök till uppföljare som inte höll måttet. Det gör däremot ”Evas story”.
”Evas story” presenteras som en fortsättning på ”Stjärnjerry”, men berättelsen är ännu lösare sammanfogad än sin föregångare och utan den medföljande berättartexten på skivomslaget är det svårt att se hur låtarna hänger ihop med varandra. Visserligen handlar vissa av låtarna om personer som figurerat på Doktor Kosmos tidigare skivor, däribland just Eva, och även Doktor Knark och Juan Lasergun, men framförallt är det här fortsättningen på sagan om Doktor Kosmos och det känns verkligen som en lyckad fortsättning. Oavsett vad man väljer att lyssna på så märker man en i mina ögon positiv utveckling från tidigare skivor.
Musiken har blivit lite mer komplex. Både melodier och arrangemang känns mer avancerade och varierade och doktorns två medmusikanter; gitarristen Stålispojken och den nye trummisen Den Nye, som även återfinns i Fint Tillsammans (då under namnet ”Henrik Svensson”), får ta mer plats än på tidigare skivor, där musiken i högre grad varit dominerad av doktorns klaviaturspel. Framförallt Stålispojken har tagit ett stort kliv framåt och låtar som ”Le Punkrocker”, ”Länderna” och ”Högstadiepersonerna” står och faller med hans fantastiska gitarrslingor. Vad Den Nye beträffar så förvaltar han arvet från tidigare skivor väl, men har utvecklat ”ståtrummandet” en bra bit utan att det märks så mycket, om ni förstår vad jag menar. Bra trumspel märks inte alltid så mycket, men det gör underverk för en låt. Även de två sångerskorna i bandet; Twiggy Pop och Miss Universum, tar lite mer plats än tidigare och sjunger varsin låt själva.
Och texterna då? Jotack, doktorn ångar på i god stil. Skämtsamma allvarligheter och allvarliga skämt blandas friskt. Doktor Kosmos har en fantastisk förmåga att komprimera det han vill få sagt och han är en otroligt begåvad ordtrollare. Om den här skivan får så mycket uppmärksamhet som den är värd så är inte Povel Ramelstipendiet långt borta, sanna mina ord. Som jag sa så får man veta lite grand om vad som händer med Eva, men det som jag tycker är roligast med låtarna om personerna i Doktor Kosmos persongalleri är att man får lära Doktor Knark lite bättre och att man får några ledtrådar till varför han är så ond. Dessutom introduceras en ny person, Doktor Vänster, som lovar gott inför framtiden.
Men det finns även en annan typ av låtar på skivan, med mer eftertänksamma och vardagliga texter, främst ”Högstadiepersonerna” och ”Söndag 26 oktober 1997”. Även här briljerar Doktor Kosmos med sin språkkänsla när han på ett sätt som påminner en hel del om Kjell Höglund beskriver vardagligheter på ett avundsvärt träffsäkert sätt. Jag skulle kunna skriva ett par stycken till om texterna, men jag tror att ni fattar vid det här laget, eller? Det är mindre ”bögfetto”-skämt och ännu mera progg än tidigare, ibland är det så mycket sjuttiotal att man nästan blir rädd. På singeln hyllas den ultrasjuttiotaliga serien ”Mystiska 2:an” och i ”Le Punkrocker” vinkar bandet med hela armen till Belgiens sjuttiotalspunkrockare nummer ett; Plastic Bertrand när dom hojtar ”pogo, pogo”. Mer än allt undrar jag var dom fick tag i proggtomten som spelar tvärflöjt på ”Utbildningen”, det är såna där flämtande tvärflöjtsfrustningar som fanns på alla skivor när man var liten (jag trodde först att skivan var inspelad i Silencestudion, vilket skulle ha kunnat vara en ledtråd, (misstänker att det bor drösar med gamla medlemmar ur Kebnekaise och Nynningen där uppe i värmlands-skogarna), men nu var det tydligen Gula Studion i Malmö som hade använts — kan det vara tokfransarna i Mopeds som har bytt trumpeterna mot tvärflöjter tro?).
Singeln ”Le Punkrocker” innehåller ett album-spår, en demo till ett albumspår (”Länderna”, vilken skiljer sig avsevärt från slutresultatet, både text och musikmässigt), två låtar från ”Rymdrevolution”, en som var bonusspår på japanversionen av ”Cocktail” samt två nya fräscha melodier. Det är inte mycket att orda om, flera av låtarna på singeln skulle ensamma vara nog för att motivera ett inköp av den; ”På tunnelbanan” bjuder på Miss Universum i sitt esse och ”Chicago-jazzen” är fullspäckad av oförklarlig men jätterolig, stillsam humor. Som sagt; doktorn är tillbaka och det med besked. I en intervju tidigare i höst sa doktorn något i stil med att det här är det bästa och mest ”Doktor Kosmos-iga” dom har gjort och om folk inte fattar nu så kommer dom aldrig att fatta. Jag kan bara hålla med.
Lämna ett svar