DIALOG CET
“The Crocodile Hunt”
(LP, Tripoli)

LOG CABIN/OMA YANG
(LP, ?)

Där låg man på sin säng, drack öl, tittade på The Simpsons och kände sig tillfreds med tillvaron. Då plötsligt började mail med brådskande-flagg trilla in på ens konto. De var alla skickade av en viss herr Stefan Zachrisson.
“Vi har fått in några skivor jag tror du skulle gilla” skrev han. “Kom genast hit till Benno-lokalen och hämta dem!”
Eftersom jag då redan var ungefär fem veckor försenad med ett annat av Stefans uppdrag åkte jag naturligtvis raka vägen till en fest i Fisksätra och begav mig därifrån, morgonen därpå, till Benno-lokalen. Den visade sig innehålla mängder av folk (om nu Micke och Anna kan kallas mängder av folk) som lyssnade på Magnetic Fields och layoutade intensivt. Just när jag kände mig som mest överflödig och tänkte gå skuttade Stefan fram som från ingenstans och tryckte två LP-skivor i mina svettiga och Saltsjö-banan-jetlaggade händer.
Oförstående stirrade jag på konvoluten.
“Log Cabin vilka” kväkte jag. “Dialog Cet?”
“Jättebra” påstod Stefan och skuttade tillbaka till det ingenstans han kom ifrån.
Jag behövde en drink. Eller ännu hellre en kebab-pizza. Men eftersom jag insåg att det var recensera eller sova med fiskarna som gällde för mig norpade jag åt mig Bennos exemplar av nya Gorky’s Zygotic Mynci och sick-sackade pliktskyldigt hem och la mina nya skivor en efter en på skivtallriken.
Jättebra. Verkligen jättebra.
Korten på bordet, handen på hjärtat, skampålen nästa — jag visste ingenting då och jag vet knappt någonting nu om dessa tre band. Jag tror mig veta att Log Cabin och Dialog Cet delar åtminstone en medlem. Jag vet att Staffan Björk från Seamonster1 spelar trummor med Dialog Cet. Kanske är Log Cabin en trio. Oma Yang lär härstamma från södra Kalifornien. Jag är helt säker på att jag alltid lyckats missa Dialog Cet när de har spelat i min närhet — trots att jag alltid tänkt gå. Men sedan är det stopp. Nekad tillträde till hemsidor. Ingen info i något fanzine jag äger. Ingen vän hemma som jag kunde fråga till räds. Hade inte den här recensionen tagits itu med innan det bara var några sekunder kvar till deadline kanske jag skulle kunnat maila banden och luska ut väsentligheter som var Log Cabin och Dialog Cet har sina rötter, om de har andra skivor under sina bälten och vilket skivbolag Log Cabin/Oma Yang-splitten gavs ut på. (Det står i alla fall inte på det exemplaret av skivan jag äger.) Men jag sparar allt det till ett kommande nummer av Benno. Stor special utlovas härmed.
Natten sänker sig över Stockholm, det är fredag-kväll några dagar efter mitt ödesdigra besök i Benno-lokalen och nyss hallucinerade jag. Stefan med piska i ena handen skrek: “gör vad du är tillsagd! Tror du att du bara kan utlova specialare sådär? Du vet ju hur läget är vad gäller deadline — du konstaterade själv för några meningar sedan att det är kris! Hur låter egentligen banden?” Bakom Stefan slet Micke och Anna sitt hår i förtvivlan över min inlämnade två sidor långa text som ska pressas in i ett utrymme som efter deras redan färdiga layout utgörs av ungefär tre rader. “Typsnitt Garamond, storlek 0.1” muttrade Anna och såg sur ut. Själv krälade jag i stoftet och gnydde. Otäckt. Dags att börja recensera igen.
Log Cabin: av den här trion band är jag mest imponerad av dem. Instrumental musik med väl avvägd precision mellan varenda ton och stillhet/kaos. Ibland: 17 Pygmies i händerna på tokiga svenskar med effektpedaler. “Nerv” är ett slitet ord men efter att ha lyssnat på Log Cabin förstår jag vad jag saknat hos till exempel Immense. Dessutom låter skivan bättre ju högre volym man pressar stereon till. Post-rock, avant-rock, out-rock — om du känner att du måste använda en genrebetäckning så använd ingen alls.
Oma Yang: också instrumentalister. Låter som ett sjösjukt Do Make Say Think. Klart godkänt men sommarkurser rekommenderas. “Känsla 101” till att börja med.
Dialog Cet: här snackar vi brustna illusioner. Av någon anledning hade jag trott att de skapade vansinnespretentiös musik som gjord för konstskole-performance, avantgardistiska dansföreställningar och skäggbeprydda The Wire-läsare. Vilket de förstås gärna kunde ha gjort vad mig anbelangar. Men vad jag hörde när jag för första gången spelade skivan var, tja, allt och lite till. Recensenten i mig vaknade till liv och kände sig tvungen att hitta en röd tråd bland alla ljud, infall och struktur/ostruktur. Till slut ansåg han att jag lyssnade på punk-rock gjord ur ett perspektiv som präglats av konstskole-performance, avantgardistiska dansföreställningar och skäggbeprydda The Wire-läsare. Sedan trillade jag av stolen och lyssnade på skivan igen. Just nu masserar “The Crocodile Hunt” min hjärna och själ och jag undrar om Fylkingen har öppet?
Stockholm, definitivt natt, alla sova släckta äro ljusen. Och nu är denna recension i alla fall snart färdigskriven. Ge mig en säng — trots att jag vet att jag i natt kommer att drömma mardrömmar där Stefan ber mig skriva om det här innan tio i morgon bitti. Dags att dra ur telefonjacket.
Om du läser det här har jag blivit benådad.
Lazy journalism. Det är inte så lätt som det låter.