ABLE
“Lost Love Songs”
(LP, Blackbean & Placenta/Pimiento)

ABLE
“The Seasons And The Moods”
(singel, Blackbean & Placenta/import)

Precis som de flesta andra som besökte Tantogården i Stockholm söndagen den 31 oktober så gjorde jag det för att i första hand se Harvey Williams spela tillsammans med Josh Gennet (Holiday). Men det allra starkaste intrycket den kvällen gjorde Johan Gille i aBLe när han sjöng “We Might Never Meet Again”. Så fantastiskt vackert och ömsint att man stod och höll andan mest hela tiden av de cirka fyra minuter den varade. Kan inte låta bli att gång på gång förundras över att en ensam man och en gitarr kan ge mig gåshud bara genom att sjunga en ballad, om än på ett ovanligt naket sätt.
“We Might Never Meet Again” är också min favorit på aBLes nya album “Lost Love Songs”, även om ett försiktigt piano och bitterljuva stråkar har hittat in i bakgrunden på albumversionen. De flesta låtarna på “Lost Love Songs” är annars betydligt snabbare än “We Might Never Meet Again” — utan att vara särskilt snabba, om du förstår vad jag menar. Tänk dig att Lemonheads Evan Dando överdoserat på Townes van Zandt och Gram Parsons och sedan lyckats övertala en countrypopcombo som Son Volt eller Wilco att kompa honom. Kasta sedan in en Spooner Oldham-orgel då och då så kommer du i närheten av hur aBLe låter just nu. Och det är ju inte illa alls.
Med risk att få hela rytmsektionen på mig så tycker jag att vissa låtar gjorde sig bättre, kom närmare lyssnaren, i livesättningen med bara tre personer (elgitarr, akustisk dito och steel guitar). Och vid något tillfälle är det på gränsen att det i mina öron låter lite präktigt. Men i det stora hela är “Lost Love Songs” definitivt en av de bästa — och inte minst sympatiska — svenska album jag hört i år.
På EP:n “The Seasons Of The Moods” återfinns ett albumspår (“Trouble Among The Horses”) och tre låtar exklusiva för just den här sjutummaren, däribland min favorit, en cover på Townes van Zandt-låten “Come Tomorrow”.