Det här känns lite jobbigt. Jag vill inte berätta om riot grrrl ur ett historiskt perspektiv. Men samtidigt vill jag inte försöka återuppliva en rörelse vars styrka låg i vitaliteten i att vara nu och i att bubbla av spänning. En rörelse som fick tjejer världen över att starta band, skriva fanzines, bli mer självsäkra, organisera konserter och bli politiskt medvetna. När jag först fick nys om riot grrrl kändes det nästan förbjudet, det var nämligen så starkt, så intensivt och på djupaste allvar. Det kändes som “nu jävlar”…

Men naturligtvis ville den fega musikpressen i England förstöra allt. Med lögner, ett ändlöst patroniserande och hopplöst fula försök att kontrollera en grupp starka tjejer skapade de sin version av riot grrrls. Valde att göra kampen för ett jämställt musikliv till oviktig och mest ganska fånig. Media bildade sin egna riot girl-rörelse och inkluderade alla som ens hade tillstymmelse till feminina drag eller något viktigt att säga. Det var tydligt att tidningar som Melody Maker och NME skrämdes av tanken på en helt ny scen full av starka tjejer/kvinnor som helt ignorerade pressen och dess spelregler.
Jag vill inte berätta historien om riot grrrls av nostalgiska själ och jag har ingen lust att redovisa för varje andetag som de tog. Jag vill inte avdramatisera men heller inte mystifiera. Jag tycker att feminism känns precis lika aktuellt idag som för sex-sju år sedan. Min enda förhoppning är att några av dessa idéer kan inspirera till en ny våg av tjejer som insett att de måste röra om i pojkrockröran, tillsätta nytt blod och nya idéer.
Jag såg Huggy Bear spela två gånger. Först på en lerig åker i Emmaboda 1993, och sedan på ett packat Laurel Tree i Camden, London. Båda gångerna kändes det overkligt, men så otroligt viktigt på riktigt. Emmabodaspelningen var fullständigt kaotisk, regndroppar i förstärkarna, blixtnedslag och kortslutningar. Och Londonspelningen var deras allra sista. När vi gick hem den kvällen kändes det som om jag sett ett ufo. För när jag förväntansfullt stod på tå bland människor jag bara drömt om kommer tre unga tjejer upp på scen, och innan jag hunnit reagera spelar de Skinned Teen-punk som bara de kan. Och näst ut på scen är Phantom Pregnancies med världens coolaste trum-Karren på skrik, Delia på gitarroljud, store Sean på trummor och snälle Stuart på ännu mer gitarr. Under fem minuter springer de omkring förklädda på den två x två meter stora scenen och spelar högre och kortare låtar än något annat band i världen.
Och sedan kom Huggy Bear.
I vita skjortor med sorgeband spelade de två set inför hängivna fans och störiga jävlar. Chris hotade med stryk och Karren trummade så att svetten dröp. Och sedan fanns de inte mer.
— Grejen med Huggy Bear var att de var så fulla av energi, säger Delia. De var så spännande till skillnad från en massa andra band. Det hände att vi spelade med band bestående av typ fyra söta pojkar som spelade Pavement-covers, riktig, riktig skit. Söta pojkar vars pappor köpt en jazzgitarr på födelsedagen. Och de tyckte att livet var orättvist, de kunde inte förstå varför vi hade skivkontrakt, men inte de…
När riot grrrl kom till England från USA jobbade Delia i skivaffären Rough Trade i London och spelade gitarr i Mambo Taxi. Mambo Taxi var ett band bestående av bara tjejer, som gärna kallar sig feminister men aldrig kallade sig riot grrrls, mest därför att media redan hade startat sin häxjakt. Till Rough Trade kom de tuffaste skivorna direkt från USA. Och i källaren satt Gary med sitt Wiiija…
— Jag hörde ju talas om Bikini Kill eftersom vi fick deras skivor hit, och jag tyckte att de var otroligt bra. Jag tyckte att det var skönt att se tjejer spela punk istället för att bara vara söta sångerskor, inget ont i att vara en söt sångerska, men det känns fint med variation… Det var skönt att se tjejer trumma och spela gitarr. Jag kände Jo från Huggy Bear sedan länge, och sedan när de började komma till butiken eftersom Wiiija gav ut dem pratade vi massor jämt… Och Mambo Taxi spelade tillsammans med Huggy Bear ganska många gånger. Men vi var aldrig med på några spelningar för bara tjejer, eftersom det rådde delade meningar om det i vårt band. Hälften var för, hälften emot, vi hade ingen grupp-policy.
Men hela hysterin kring spelningar exklusivt för tjejer var ganska överdriven, eller hur? Det var väl inte särskilt vanligt förekommande?
— Nej, jag tror att det rörde sig om två stycken kanske. Det var en Huggy Bear-spelning, men Huggy Bear spelade i London jämt och ständigt. Det var inte precis som att man inte kunde se dem om man så ville, men killarna blev irriterande bara för att det var en enda spelning som de inte kom in på. Så de satt och surade och kände sig utanför och kunde bara inte förstå varför de som var så oändligt rätt inte fick komma in… någon kille påstod att han klätt upp sig som en flicka bara för att visa sin solidaritet… jösses.
Och egentligen är ju de flesta punkspelningar man går på nästan exklusivt för grabbar…
— Precis, jag gillar att dansa längst fram på en konsert, men på de flesta spelningar är det helt enkelt inte möjligt. Eftersom majoriteten av alla tjejer är kortare än killar… Man blir sparkad och knuffad på, det är ju inte att dansa, det är ett rent slagsmål.
— Hela idén om att alla Riot grrrl-band skulle vara manshatare var egentligen rent löjlig. Jag menar: Huggy Bear hade ju två killar och Bikini Kill hade en… Sättet som media framställde hela scenen på fick många tjejer att reagera och yttra sig negativt om riot grrrls utan att de egentligen hade en aning om vad det handlade om. De kände ju bara till medias version. Och sedan blev hela grejen ganska hipp och trendig, och det kändes verkligen trist. Det hela förvandlades till en engångshändelse, slit och släng, vilket verkligen är fruktansvärt. Det är ju så uppenbart att det borde pågå hela tiden.
Vad tyckte du om de olika banden? Vissa kunde ju verkligen inte spela alls, medan andra var riktigt skickliga. Men det spelade ju inte direkt någon roll…
— Det fanns vissa band som började bara därför att de ville använda musiken som ett slags forum för att tala om personliga erfarenheter. En del var kanske inte så bra musikaliskt, men man uppskattade det ändå. Kanske var det inget jag skulle köpa på skiva, inget jag kunde dansa till, men jag gillade verkligen tanken. Man uppskattade att det inte var fyra kompetenta musiker som såg det som ett jobb, det fanns så mycket mer hjärta och själ. När Skinned Teen först började var de ju verkligen inte särskilt skickliga, men de försökte så innerligt, de ville så gärna och lade verkligen ner så mycket känsla i det, vilket gjorde dem så ändlöst mycket mer levande. Och de blev otroligt mycket bättre, trots att folk inte gärna tillät dem. Folk ville kunna säga att Skinned Teen var söta men riktigt kassa. Samma sak gällde Huggy Bear, deras sista skiva var så jävla kompetent, så skicklig att jag faktiskt föredrog deras tidigare grejer, när de var mer garagepunkiga. Men många människor vägrade att acceptera det, de kallade fortfarande Huggy Bear lo-fi…
“The most effective of the many ways Riot Grrrl was undermined was to continually ask us — and other girls who were involved, or were seen knowledgable on the subject because they were female musicians — where is the network? Where are the bands? Are you a riot grrrl? So even before girls had a chance to get into the idea and make effort to approach other girls in some ways — ways they weren’t sure of — the whole thing became about production, proof. And if the proof wasn’t there it was as if it didn’t really exist. But there were thousands of girls inspired by notion of punk rock feminism; a lot of them were young and were just learning how to express themselves, just coming to feminism. How were they going to initiate an entire network of zines and bands overnight.”
Jo, Huggy Bear.
Efter ett tag slutade Huggy Bear och en mängd andra riot grrrl-band att kommunicera med pressen. Efter diverse felciteringar och plumpa påhopp försökte de att sprida sina tankar via fanzines och bulletiner. Vilket i sin tur resulterade i att giriga fanzine-makare sålde sina intervjuer till tidningar som NME och Melody Maker.
— När man gör intervjuer med sådana tidningar (NME & MM) har de alltid ett visst utrymme att fylla. Och majoriteten av alla skribenter kommer att vända ut och in på det du säger och återanvända det så att det passar in perfekt i deras vinkel. De kommer att göra allt för att få intervjun mer intressant. Någon skrev att jag sagt att jag inte alls gillade Huggy Bear när i själva verket någon i mitt band sagt något i stil med; “jag tycker inte att Huggy Beat är särskilt bra, men jag tycker att deras idéer är fantastiska och jag tror att de kommer att bli världens bästa band någon dag.” Det var verkligen pinsamt eftersom Huggy Bear var mina vänner och jag tyckte att de var bäst, nu blev jag tvungen att förklara mig om och om igen.
— En annan grej som hände ganska regelbundet var att de hittade på en massa lögner… Till exempel läste jag i Melody Maker någon gång att på någon viss spelning hoppade Huggy Bear upp på scenen och skrek åt alla män att lämna lokalen, vilket var ren och skär lögn. Jag insåg ju att jag faktiskt varit där hela kvällen och att något sådant inte alls inträffat, och att journalisten inte ens synts till där. De är bara ett gäng bortskämda ungar som inte kan leva med att de inte har hundra procent koll på vad som pågår i världen. I deras lilla, lilla indiemusikvärld.
Vad tror du skiljde England från USA? För i USA finns det ju faktiskt folk som kallar sig riot grrrls och håller konvent och sådant än idag… Beror det bara på att pressen lade sig i häröver?
— Jag tror att det till stor del berodde på att det i Amerika byggdes upp kring ett fanzinenätverk, folk diskuterade mer sansat på en fanzinenivå, de hjälpte varandra… Jag tror att det ligger mer i deras kultur att hjälpas åt att göra fanzines och sånt. Medan människor här i England är mer spända, de vill till exempel inte gärna diskutera saker som hände dem som barn, något som är vanligt i USA. Där gör man hellre fanzines om personliga grejer, de berör mer. Och i USA fick inte den stora musikpressen tag på rörelsen förrän mycket senare, och de var inte alls lika negativa, snarare stöttade de dem. I England hade ju pressen redan bestämt vad riot grrrl innebar och helt avfärdat det innan någon visste vad det handlade om.
Men visst måste tidningarna känt sig hotade, jag menar eftersom de orkade lägga ner så mycket energi på att bara förstöra…
— Det fanns ett fanzine som vi verkligen tyckte var otroligt roligt. Det var helt anonymt, jag vet fortfarande idag inte vem som gjorde det, trots att det fanns mängder av rykten… Det var ett litet fotokopierat zine bara om journalister på Melody Maker och NME. Det fanns artiklar som; “min vän ansökte om ett jobb på NME, och den journalisten bjöd ut henne på en drink, och efter ett tag sa han; om du har sex med mig ger jag dig ett jobb”: Och det fanns en sektion där de skrev saker som; “sättet som ni skriver om tjejer på, om ni hade använt samma ord om svarta människor eller asiater skulle ni befunnit er i en rättsal anklagade för rasism”. De tog citat efter citat och bytte ut orden tjejer eller kvinnor mot svarta människor… En del journalister blev alldeles till sig, och började desperat försöka luska ut vem som låg bakom det. Det hände att vi fick telefonsamtal hit till Rough Trade från upprörda journalister, men vi sa alltid att vi inte hade någon aning om vem som skrivit vad. Journalisterna sa att det som skrivits ju var riktigt elakt och faktiskt kunde såra människor. Vad svarar man på sånt?
Få saker gör mig så upprörd som att musikbranschen uppfunnit sin egen version av feminism. Helt ofarlig, kontrollerad av män och paketerad i form av Spice Girls. Leksaker. Fyra eller fem plastdockor utan intelligens. Ord som tidigare betydde något har nu blivit lika urvattnade som vilken reklamslogan som helst; you can’t beat the feeling, just do it, girl power…
— Visst är det oerhört irriterande att de snott alla bra ord och gjort dem till deras. Det är verkligen fruktansvärt… Men tyvärr har de en massa pengar bakom sig. Ett indieband har ju inte alls den makten eller de pengarna eller möjligheterna till marknadsföring som det skulle krävas för att vinna dem tillbaka. Men vi behöver inte de orden, vi kan använda andra…
Innan vi lägger på berättar Delia en rolig anekdot från när Mambo Taxi var ute på turné med Cornershop…
— När vi kom fram till stället där vi skulle spela gick Cornershop in framför oss, vi bar det mesta av förstärkarna och utrustningen, för de är lite lata… Och killen som mötte upp oss sa; “åh, Cornershop, vi är så glada att ni hittade hit, kan ni be era flickvänner att vara snälla och vänta utanför medan ni soundcheckar?”

SKIVTIPS:

HUGGY BEAR — Taking the Rough With the Smooch
(samlings-LP Wiiija, 1994)
LINUS, PUSSYCAT TRASH, COMET GAIN, SKINNED TEEN — Some Hearts Paid To Lie (samlingssingel, Wiiija, 1994)
BIKINI KILL / HUGGY BEAR — Our Troubled Youth / Yeah, Yeah, Yeah, Yeah (split-LP, Wiiija, 1993)
SKINNED TEEN — Karate Hairdresser (singel, Soul Static Sound, 1994)