SLOWBALL RECORDINGS ÄR DET INTRESSANTASTE NYA INDEPENDENTBOLAGET I SVERIGE. BENNO HAR TRÄFFAT MANNEN BAKOM, JONAS SEVENIUS.

Kalla mig gärna en indie-fascist, men min erfarenhet av nittiotalet är att nästan all bra musik i varje genre ges ut på små oberoende skivbolag, DIY-estetiken är faktiskt inget mindre än själva grunden för den vitala pop-musiken. Och det är i USA det har hänt de senaste åren, det är där de bästa scenerna funnits. Folk i den övriga världen lutar sig mest tillbaka och låter sig öppet och passivt serveras av den goda amerikanska musikscenen, istället för att skapa något lika starkt och inspirerande själva på hemmaplan.
I Sverige är konceptet att vara oberoende och ge ut 7″-singlar och kassetter av kärlek till musik (och inte karriär) mer eller mindre utrotningshotat. Varför 7″-singlar? För att det är billigare, för att det är snyggare. När jag läser demo-recensionerna i Pop och Sound Affects vill jag bara säga; herregud människor, varför ger ni inte ut er själva, varför går ni inte ihop och startar egna bolag, istället för att göra demo efter demo i väntan på att bli upptäckta av farbror storbolag. Ta tag i era liv, sluta betrakta er som losers, var stolta!!! Men ingen regel utan undantag, så låt oss nu presentera Slowball Recordings från Stockholm!
Vi träffar Jonas Sevenius, mannen bakom Slowball, i hans enrummare som ligger ett stenkasts avstånd från både spelstället Studion och skivaffären Freak Scene. En slump? Rent allmänt bör den stora betydelsen hos Freak Scene, som nästan uteslutande importerar amerikansk independent, för ett kanske inte lika stort antal människor inte underskattas. Upptäckten av den skivaffärens utbud har säkerligen förändrat ett antal människors syn på musik. Jonas musikintresse startade med det tidiga nittiotalet Manchester-pop, men hans fokus förflyttades efter ett tag från mest engelsk till mest amerikansk musik, och det var den amerikanska lo-fi scenen som inspirerade honom att starta Slowball.
— För tre, fyra år sedan började jag lyssna på små kassettbolag. Kan det vara så länge sedan? Shrimper, Union Pole, en massa Kalifornienbolag. Jag kommer ihåg den första Shrimper-singeln jag köpte. Det var den första singeln Shrimper gav ut, jag köpte den i England och jag köpte den för att det var en Lou Barlow-låt på. Och det handlade mycket om att gå till Freak Scene och upptäcka att den amerikanska alternativmusiken var mycket mer spännande än den engelska. Jag kommer ihåg när jag köpte Karl Hendricks Trio, Archers Of Loafs tidiga grejor. På det sättet började jag gilla det. Jag blev väldigt intresserad av alla de små bolag som gav ut det som jag köpte.
— Och sedan, tidigt 1996, bestämde jag mig för att starta bolaget. Jag tänkte fan, det skulle vara coolt att starta ett eget och ge ut något. Först var det meningen att en kompis till mig skulle vara involverad, han backade ur tidigt men jag tänkte att jag skulle göra det här ändå. Man kan inte bara prata om att göra saker, jag ville verkligen göra något. Sedan bestämde jag mig för att först ge ut en samlings-kassett, det är ett ganska enkelt sätt att starta, många bolag startar så. Jag ville ha med en massa svenska saker, så jag försökte hitta intressanta svenska band, men insåg snart att det inte fanns så mycket svenskt som jag tyckte var bra. Men nu har jag äntligen hittat några svenska band som jag vill ge ut.
På Slowballs samlings-kassett “In Release City” fanns det fler band från Be-Ne-Lux-länderna än från Sverige.
— Jag fick kontakt med dem genom en kille som heter Petter Tilikannen som hade kontakt med en av dem. Den personen var med i ett band som heter Mote, så jag skrev till honom och de ville vara med på samlingen. Han rekommenderade i sin tur en massa andra belgiska och holländska band, och nästan allt jag fick därifrån var riktigt bra. Det finns definitivt en scen i Belgien. Nästan alla band har ett eget bolag och USA har börjat uppmärksamma dem, Shrimper kommer ge ut många av dem.
Hur kommer det sig att till och med Belgien har en mer livlig scen än Sverige?
— Jag tror att det finns en massa människor som är intresserade av det här, men det är inte så många som gör någonting. De är lata.
Slowballs andra släpp var en 7″ med det amerikanska bandet Push Kings. I en Push Kings-intervju i Sound Affects (#35) berömmer bandet Jonas för hans arbete med singeln:
“Det var verkligen roligt att göra Slowball-singeln. Den är faktiskt redan slutsåld — Jonas har gjort ett fantastiskt jobb. Distributionen är nästan bättre än för våra amerikanska skivor. Den finns överallt, man kan gå in i affärer i New York eller Washington DC och där står den. Otroligt.”
— Jag gillar verkligen att jobba med distribution-sidan av det hela, för jag vill att så många som möjligt ska höra det jag ger ut. Det är inget självändamål, men jag tycker att när jag ger ut något bra så är det bra om folk får en möjlighet att få tag på det. Ingen jävla elitism! Så jag har jobbat hårt med att få distribution, och det var inte så svårt faktiskt. Det fanns några större namn på samlingen och det hjälpte förmodligen till. Push Kings-singeln sålde slut sina 700 exemplar, och nu har jag gjort 1100 fler i en andra upplaga med ett nytt omslag.
Sedan kom en kassett med Stockholmsbandet Pluxus med titeln “Music Inspired By The Kennedy Airport”. Pluxus spelar en instrumental och experimentell sort av musik som somliga kallar post-rock. Ett steg i en ny musikalisk riktning för Slowball om man jämför med den poppiga Push Kings-singeln och “In Release City”-samlingen med sin akustiska, singer-songwriter, lo-fi stil.
Vad förenar Pluxus med Push Kings?
— Jag vet inte vad som förenar Pluxus med Push Kings musikaliskt, mer än att jag tycker att båda är jävligt bra. Det är allt som räknas. Många kanske köper en Slowball-utgåva och tycker att det är ett bra bolag och så köper de nästa och gillar det inte alls. Det är en risk, kanske. Men det spelar inte så stor roll för mig, det är dem jag tycker synd om. Men jag kan tänka mig, om jag kommer hålla på med bolaget länge, att precis vad som helst kan släppas. Det beror bara på vad jag gillar de närmaste två åren. Det kommer förmodligen bli en oförutsägbar diskografi. Min musikaliska inriktning förändras hela tiden, nu lyssnar jag kanske mer på elektrisk, instrumental och lite mer experimentell musik.
Utveckligen från den opretentiösa lo-fin till den mer pretentiösa post-rocken verkar väldigt symptomatisk och vanlig för tillfället. Det är två väldigt olika slags uttryck men det verkar ändå som om det är ungefär samma människor som gillar både lo-fi och post-rock. Pluxus-titeln är ganska pretentiös till exempel.
— Pluxus ångrar sin kassett-titel lite, men samtidigt är deras motto “dare to be pretentious”, och jag vet inte om det är fel att vara pretentiös. Ofta kan det leda till jävligt bra saker.
Men det finns en skillnad mellan att ha pretentioner och att vara pretentiös, kanske?
— Ja, det kanske är en skillnad, det är sant. Jag tycker definitivt att man är tillåten att ha pretentioner.
Definitivt. Pretentioner är det samma som att ha vilja.
— Ja, något som får en att vilja skapa något nytt, eller åtminstone något spännande och intressant.
Varför namnet Slowball?
— Någon tyckte att det skulle vara något om snö. Så först var det snowball och sedan lyssnade jag på Halo Benders och genom någon konstig brainstorm slutade det med Slowball, det finns ingen större betydelse än det. Vi har diskuterat vad det kan betyda och det finns en massa betydelser. Ingen vet vilken den riktiga är.

SLOWBALL-DISKOGRAFI

01 In Release City: samlingskassett med bland andra Push Kings och Mountain Goats. 02 Push Kings: “The Park”, 7″. 03 Phlegm/6 Cents & Natalie — Split-7″, 04 Pluxus: “Music Inspired By…”, kassett. 05 iota: 7″. 06 Pluxus: 7″. 07 Autro / Galouch: split-kassett. 08 Wio: “I Can See Where I Am Now”, LP.