NOIR DÉSIR
Veuillez Rendre L’Âme (À Qui Elle Appartient)
(Barclay)
(78)

Fransk rock är ett kapitel för sig, Johnny Holliday och så ni vet. Noir Desir är dock en helt annan femma. Det upptäckte jag i somras på Roskilde då de slet själen ur kroppen inför trettiofem bakfulla, klockan tolv på dagen i ett tält anpassat för femtontusen personer.
Samma sak förmedlar LPn ‘Veuillez…’, som jag inte har en aning om vad det betyder då min franska inskränker sig till vin blanc och vin rouge. Det låter som en säregen blandning av Echo & the Bunnymen, Gun Club och Jacques Brel, om det nu går att föreställa sig. Det är passion och romantik med mörka kanter och vassa gitarrer. Sångaren Bertrand Cantats ord går spårlöst förbi, men det gör inte andemeningen.
Jag är inte helt säker på att det här skulle ha varit bättre varken på svenska eller engelska. ND är trots jämförelserna i första hand franska, och ett av de bästa banden jag hört från grodslukarland hittills.