JACK BRUCE
A Question of Time
(Epic)
(75)

Jack Bruce är artisten som sedan storhetstiden med Cream skapat något av ett tragiskt skimmer omkring sig. Mer eller mindre frivillig inblandning i ett otal hopplösa försök till nya ”supergrupper”, ett välpublicerat stormigt liv, en rad ojämna soloplattor som pendlat mellan det mediokra och plötsliga utbrott av genialitet. Hans medverkan på trista rock- och fusionsplattor har avlösts av magnifika insatser i projekt som Carla Bleys opera ’Escalator Over The Hill’ samt naturligtvis hans bärande roll i det som utan motsvarighet givit honom mest beröm sedan Cream: Kip Hanrahans episka skapelser ’Desire Develops An Edge’ och ’Verticals Currency’, två av åttiotalets viktigaste skivor.
Så när Bruce efter många år äntligen fått ett större skivbolag att satsa (?) på honom, är han karaktäristiskt obstinat och gör något som med sina tunga trummor (Ginger Baker är t o m med!), vrålande gitarrer och tung hammondorgel har mycket lite gemensamt med Hanrahan, men desto mer med Cream.
Och — här är de goda nyheterna: Det är bra! Stundtals mycket bra. Willie Dixons ”Blues you can’t lose” visar att Bruce har kvar greppet som bluessångare och munspelare, ihop med Albert Collins bitande gitarr. Det dräller av fina musiker på plattan (Bernie Worrell, Tony Williams, Vemon Reid m fl) och om den ovannämnda tragiken kan skönjas i Bruce fjärde (!) inspelning av en av hans mest sublima kompositioner ”Make love”, så trodde jag själv stenhårt att den skulle bli en ”hit” när jag gjorde min version för några år sedan. Det vore inte mer än rätt om Bruce själv fick den nu istället. Welcome back, Jack!