Vad som är “riktigt” hårdrock och heavy metal kan man diskutera tills käften hoppar ur led. I frimärksamlarnas bok måste svenska OMNITRON framstå som oerhört suspekta, för vem har hört talas om techno-thrash som går i vals- eller tangotakt?

Nu är det inte bara vals- eller tangotakt i Omnitrons techno-thrash. Den är dessutom kryddad med mandolin, bebopsaxofon och allmänt märkliga samplingar.
Någonstans måste bandet ändå ha hittat rätt för de säljer fler och fler plattor, och nu är det också eventuellt på gång att storbolaget Warner Musics svenska division, Metronome, ska blandas in på något plan. Så vad man än vill kalla Omnitrons musik så slår den hårt på de rätta punkterna.
— Metal har ju funnits rätt länge nu, så det är väl dags att göra något annorlunda med den. Sen är det ju så också att vi inte är sådär oerhört excellenta musiker, som kanske de i Metallica. Och då måste man ju hitta något annat, säger Omnitrons sångare och basist, Pontus Lindqvist med ett snett leende.
I och med att Omnitron har den inställning de har, så hamnar de automatiskt lite vid sidan av resten av hårdrocksvängen i Sverige, vilket de också är medvetna om.
— Vi skriver inte låtar för någon särskild grupp människor. Det vi gör har en botten i oss själva, det kommer inifrån. Nej, förresten, vi har tänkt ut att nu ska vi vara märkvärdigare och pretentiösare än alla andra, skojar Stefan Kälfors, bandets trummis.
— Man skriver ju knappast texterna för att de ska vara anpassade till en publik av 16-åringar, så en del går kanske över huvudet på våra fans. Vi håller ju i första hand på med det här för att ge oss själva kickar och för att vi ska se hur duktiga vi är egentligen, förklarar Pontus med ett visst mått av ironi i rösten.
Både Pontus och Stefan menar dock att om man lyssnar på Omnitron så får man en vidgad bild av vad metalmusik kan vara. Och att det i sig automatiskt medför en öppnare attityd och en väg ut ur det snäva tänkande som brukar belasta hårdrock rent allmänt.

ingen lyxångest

För alla oinsatta kan jag berätta att Omnitron inte är något nytt band egentligen, även om ‘Masterpiece’, deras LP som släpps snart (och som vi supertidigt recenserade redan i förra numret av base one), är deras första under det namnet. Tidigare hette de Krixhjälters, och i den inkarnationen gav de ut mini-LPn ‘Evilution’. Medlemmarna har dock förblivit desamma som då, vilket innebär att bandet består av Pontus, Stefan och gitarristerna Pelle Ström och Rasmus Ekman. På skiva tillkommer dessutom hjälpredor som kryddar musiken med allehanda infall. Och vi får absolut inte glömma Def-Con Posse, Jocke & Patrick, som står för bandets säkerhet och bidrar med ett och annat rapinpass.
Något som är viktigt, inser man snart när man har snackat en stund med Omnitron, är att ha humor och ett visst mått av distans.
— Det värsta som finns är när folk börjar ta sig själva på för mycket allvar. Det kan gälla vad som helst. Jag hatar t ex när människor börjar bli själv-medömkande och har en massa lyxångest och sådär, säger Pontus.
I detta uttalande ligger en klar motsättning.
För en av de saker som skiljer Omnitron från de flesta andra band i den nisch som är deras, är det faktum att de inte är helt oreflekterande, snarare tvärtom.
— Det absolut svåraste är att kunna behålla energin och styrkan i musiken, samtidigt som man inte vill bli uppfattad som ett skämtband. Men de grejer vi har med i låtarna är där för att vi tycker att de passar. Ta t ex bebopsolot i “Lucifertility”, det finns inte där som en effekt utan för att det är hur aggressivt och brutalt som helst, säger Pontus.
Än så länge går det dock bara att höra deras vilda utvikningar på platta. De har nämligen hittills varit för lata för att organisera så att mandolin-partierna och fågelkvittret finns med på scen. Nu spelar de kanske inte så mycket ute, mest för att det inte finns särskilt många ställen för deras typ av musik, men också för att de har spelat på de ställen som frans fler gånger än de vill komma ihåg. Och man kan ju förstå att det inte är särskilt upphetsande att spela inför tjugo fulla punkare tredje gången på samma plats.
Utomlands är det lite mer drag runt Omnitron. I Danmark och Tyskland är det tusenhövdad publik och riksradiointervjuer som gäller. Om Sverige är för litet eller Omnitrons musik är för smal — välj själv — är det tydligt att det inte fungerar lika bra för dem här. Därför ser de med spänning fram emot resultatet av förhandlingarna med Metronome. Det kanske blir den studsbräda de behöver för att nå ut i världen på riktigt.