Det var en gång en musikstil som förändrade världen — punken. Ungdomar lyssnade på förortsbors ilska och öden, samtidigt som de genomborrade örsnibbar och kinder med säkerhetsnålar. Att vara rebell och punkare gick hand i hand,

Hjältarna hette för de flesta: Ebba Grön, KSMB och Grisen Skriker, för att nämna ett fåtal. Men scenen var större än så. Där fanns också tjejer, kvinnor och flickor som spelade, sjöng och förde ett jävla liv. Det var en självklarhet att de också skulle få leka med killarnas leksaker — instrumenten. I den vanliga världen höjdes ögonbryn. Dessa kvinnor nöjde sig inte längre med att vara skivindustrins blida och söta kuttersmycken.
Svetten lackade och gitarrerna vrålade i kapp med sångerskorna. Omoraliskt tyckte några i den vanliga världen, men barnen från förorten hade hittat hem. Det var säkert många som föll pladask, (precis som jag) när de hörde Tant Strul och Pink Champagne. För den lätt nasala stockholmsdialekten, de underbara texterna och den häftigt nya kraft som inte fanns någon annanstans.

Brutal ärlighet

Dessa band skrev, som alla andra punkband, om sin verklighet. Den brutala ärligheten i texterna gjorde att det blev naturligt för den som bodde i förorterna, småstäderna, ja, helt enkelt de som var unga och gjorde uppror, att identifiera sig med dem.
Tant Struls Pappas Tant är ett bra exempel på verkligheten i många av barnens och tonåringarnas liv.

”Min pappa har hittat en annan tant.
Fast jag hoppades att det inte var sant.
[…]Vad som hände sen fattar ni nog.
Nu bor mamma och jag i väster skog
och pappa ensam i en etta.”

Dessa hjältinnor visade att det var okej för tjejer att göra musik, att göra sig hörd. Du behövde inte vara söt och snäll, det gick minst lika bra att vara ful och förbannad.

Aggressiv kvinnlighet

Pink Champagnes Söndagsskolehyckel är nog min favoritlåt inom temat kvinnlighet. Alltså den av samhället påtvingade kvinnligheten. Låten har just den nakna uppriktiga text och den självklart aggressiva kvinnlighet som i mellanåt gjorde tjej-punkbanden överlägsna killbanden.

”Men dom kedjar våra händer
och dom förseglar våra munnar
och får oss att hata oss själva som hundar.
[…] Några få tror
Att det är bara att vara snäll och söt och rar
Vilka jävla ideal”

När tjejpunkbanden började att spela, så försökte de låta som killbanden. Men ju fler kvinnor som äntrade scenen, ändrades musiken och sången successivt.
De skrek inte konstant, utan använde sina röster i många fall till att sjunga. Inte nog med det, de tillät sig själva att vara musikaliska också.

Ditt helvete

Hos tjejbanden tyckte man att det var naturligt att skriva om allt, till exempel relationer, sex och känslor. I Tomheten lyckas Tant Strul fånga den jobbiga tonårsförälskelsen/kärleken.

”Du pratar och du pratar
och är så förbannat fin.
Ditt helvete
jag är så kär i dig.
[…] Men kommer jag för nära,
så blir du så bli du jävligt rädd.
Ditt helvete
du är förbannat feg.”

Sex och samlag

Synen på sex och kärlek hade olika uttrycksformer bland tjej- och killbanden. Och texterna visade tydligt detta faktum. Hos killgrupperna var texterna oftast råare och lätt manschauvinistiska. Enligt grabbarna — inte alla — så ville kvinnor penetreras minst ett par meter, som till exempel i Ebba Gröns Ung & Kåt. Eller som i Dag Vags önskan; ”Lägg dig ner” i låten med samma namn. En kvinnlig version av samma samlag kunde vara Pink Champanges Stålmannen/Kvinnan!

”En kärleksnatt för dig och mig
Och det som hände honom
verkar inte bra
Och det jag fick
vill jag inte ha
För det gick det gick
gick inte för mig
[…] Slem sprut
och sen så var det slut”

Hjältinnorna

Att en kvinna kunde ställa sig på en scen och sjunga, ja vråla dessa ord, betydde bara en sak — styrka. Dessa kvinnor uppmanade folk att se, höra och kanske i bästa fall, förstå dem. För mig blev de hjältinnor. Det är bara hjältinnor och hjältar som är raka, ärliga och i mitt fall — väldigt arga.