När gruppens sångare Martin Westerstrand spottar och fräser och skriker JÄVLAR!!!!, bleknar alla engelska texter som finns. Det här är argt och äkta! Med tung musik och underhållande svenska texter är LOK ett av Sveriges intressantaste band för tillfället.

När de var i Stockholm som förband åt amerikanska Clutch tog jag tillfället i akt och fick mig en pratstund med hela bandet direkt efter de gått av scenen på Studion.
Hur kommer det sig att ni blev förband åt Clutch?
— Jag är ett grymt fan av Clutch, och har varit det sedan 1993 då jag hörde dem för första gången, tillkännager trummisen Johan Reivén. Jag läste i tidningen att de skulle komma och spela på KB i Malmö, så jag ringde bokningsbolaget. Då hade vi en sådan jävla tur att det inte fanns något förband planerat, så vi fick det.
— Astrevliga snubbar för övrigt, inflikar gruppens sångare Martin.

Inavel

Precis som i Stockholm är det inavel även i Göteborgs musikscen. Lok funderar på att göra ett släktträd där man ser hur alla band hör ihop.
Även om de flesta andra band är nerlagda för Lokmedlemmarnas del så var Lok ett sidoprojekt när de började spela ihop 1995.
— Det var det, säger Martin. Jag spelade i ett annat band som hette Psychobilly Rockdown, och Johan spelade i Hyperhug.
— Vi andra spelade i diverse band, upplyser Daniel Cordero som spelar bas.
Hade ni bestämt i förväg hur ni skulle låta?
— Det kom när vi repade ihop, säger Daniel.
— Ja, det var ju en linje att det skulle vara hård musik, berättar Martin.
— Då kallade vi det för hardcore, men jag vet inte. Nog är det det fortfarande lite grann, men vi har försökt bredda lite grann, säger Johan.
— Rock’n roll hardcore! skrattar Martin.
— Hardcore med sväng, säger Johan och tillägger, försöker vi få till i alla fall.

Hip hop trash salza

De olika medlemmarnas influenser varierar väldigt.
— Ja, det är ju Clutch då…, ler Johan.
— Vi har nog väldigt skilda influenser. Jag, Martin, har hip hop bakgrund.
— Jag kommer från den hårda trash svängen, blandat med allt möjligt från Sydamerika, säger Daniel medan Martin skriker Slayer i bakgrunden.
— Jag började med Kiss, Maiden, Mötley Crüe och alla dem…, säger Johan. Det klassiska. Dio och alla dem fräcka killarna, och numera är det väl allt.
— Jag tror jag började med Gyllene Tider och Judas Priest, erkänner gitarristen Thomas Brandt. Det var de första jag lyssnade på.

Lånade riff?

På första Ep:n har ni vissa riff som är väldigt lika riff i en Entombed låt (Demon), och själva Judgement Night-låten, med Helmet och House Of Pain. Hur mycket får man låna från andra och det fortfarande är OK?
— Där kom det! utbrister Daniel och alla skrattar.
— Det är första gången, faktiskt, som någon har märkt det, säger Martin. Vi visste inte, men… Thomas som skrev riffen tar över:
— Grejen var så här. Alltså, Helmet-riffet i Judgement Night, jag vet inte allvarligt talat om jag hade hört det innan. Jag och Daniel spelade i samma band och där hade vi testat det där riffet. Det var en helt annan struktur när vi gjorde det, men så blev det väl att man formade till att det lät så.
— Men det var aldrig någon tanke, förklarar Martin. Jag tror inte jag hade hört Judgement Night-plattan innan vi gjorde den låten.
— Och jag har aldrig lyssnat på Entombed. Det kan vara de som snott riffet från mig, säger Thomas finurligt och alla skrattar.

Censurerad video

Nu ligger ni på ett större skivbolag. Är det någon skillnad när ni skriver låtar nu, försöker de ha koll på vad ni gör?
— Vi gör jävligt mycket vad vi vill, försäkrar Martin. Verkligen. De har gett oss jävligt fria tyglar.
— Det var det som kändes lite skumt i början, erkänner Johan, att vi fick ett kontrakt med ett sådant bolag…
— …vars hårdaste artist är E-Type! skrattar Martin.
— Då kändes det som ’Oh shit, kommer det här att funka’, liksom, säger Johan.
— …Eller kommer de försöka göra om oss till någon slags pop-variant av det här, fortsätter Martin. Fast, han som kontaktade oss gav oss ett jävla bra intryck från början, så det var bra.
Med musiken har det inte varit några problem, men när Lok skulle spela in videon till Lokpest, blev det krångel. Martin skrattar och svarar: Jo det kan man väl säga.
— Det var en fakir som var med, ville vi. Han var riktigt galen. En 70-årig gammal gubbe, han svalde en massa häcksaxar och så tände han eld på snorren. Det tyckte jag var väldigt fräckt, men det tyckte inte bolaget.

[Martins band innan LOK hette PsychoBetaBuckDown /blaskoteket]