WALTARI
Big Bang
Nuclear Blast/HOK

Är detta straffet för att jag tidigare höjt alla experimentella och mångfasetterade band till sjunde himlen? Waltari var en gång ett omtalat band mellan mina fyra väggar, men efter denna skiva har jag beslutat (som envåldshärskare) att bara total tystnad råder runt detta band.
Något slag av ambient-techno dunkar enformigt som inledning, och strax följer ett pålägg av en distad, futuriserad vokalist, och tunga, tråkiga gitarrer som mestadels drunknar i allt detta samplande. Sedan blir allas vår Blixt Gordon en tuffare Marky Mark, och låten övergår helt till en danslåt — fast däremellan har vi ett Malmsteen-komplex, i ett parti sex-strängad.
Väl framme vid fjärde spåret, en femtedel genom skivan, vet jag inte riktigt vad jag ska tro… Bandet sadlar om till en tråkig, mesigt brutal hardcore där mottot ”spelar bäst, som spelar snabbast” är huvudregeln under vissa sektioner. Och snart har konceptet ändrats igen. Nu ska det vara orientalisk, melodiös, soft och lagom tuggig hårdrock, med en seg sång som lätt framkallar bilder av tuggummi-glam-pojkar, vet ni väl?
Waltari är ett gäng Hattifnattar från Finland (självklart), som jag inte skulle ha något emot om Lilla My vilseledde ute i Gobi-öknen. Mumin-mamman har talat..