Snyggingarna i Potlatch är lika aktuella som alltid. Med en färsk fullängdare som troligtvis kommer att finnas ute i handeln ungefär samtidigt som det här numret av Akasha, är det tänkt att Stockholmskisar ska erövra världen.
Högintressant intervjubyte med andra ord. Så Akasha stämde träff med tvåbarnspappan och tillika gitarristen Peter för att fatta vilka de är, egentligen.

Ja du Peter, hur länge har Potlatch hållit igång då?
— Sedan 1992 ungefär. Fast från början var vi inte ett dugg seriösa, det var då när vi fick släppa ”Gringo” som vi började bry oss. Vi började för att vi ville ha en hobby, ungefär.
Berätta lite om dina bandkamrater?
— P-A är trummis och lönnfet. Han bor på McDonald’s. Han är väl rätt så lat också. Sedan har vi då Pelle, han är ju flickfavoriten, helt klart. Får upp trosor med telefonnummer på scenen och sådant. En riktig charmör. Han är invandrare också. Från Luleå. Robert spelar gitarr och är duktig som fan. Hårdrockare. Och så har vi då Ivan, turken.
Han är lite jobbig va? Lite stöddig sådär?
— Nej för fan, han är schysst. Liten och svartmuskig sådär… folk kanske uppfattar honom som stöddig, men det är nog bara för att han är från Stockholm… Fan, när man kommer ut på landet så uppfattas man som kaxig bara man öppnar käften. Det är väl det med dialekten. Han är väldigt ung också, blott arton år. När jag fick reda på hur gammal han var så sa jag till Pelle att vi borde nog sparka killen, han är ju för fan bara barnet! Hans föräldrar var också lite oroliga till en början, när han stack iväg på helgerna, utan att de visste var, och kom tillbaka i ett helt annat skick än när han drog. Fast nu har jag varit hemma hos hans päron och lugnat dom lite. Svinschyssta människor, de är från Chile och har Che Guevara på väggen och allt. Stora mustascher och sådant.
Hur beskriver du er musik och hur kommer det sig att ni har fastnat för just den stilen?
— Vi snor allt från Operation Ivy och gör det till vårt, ungefär. Det är väl partymusik helt enkelt. Vi vill att alla ska kunna tycka om oss och bli på bra humör när de hör musiken. Alla gillar fan reggae innerst inne!
Gör vi?
— Jo, det gör ni fan! Och sedan så slänger vi in lite punk, för det låter bra. Och så hoppas vi på att sälja jävel-många skivor så att vi får en massa pengar. Skämt åsido, men jag tror faktiskt att de flesta som håller på med musik, inklusive mig själv, vill få något för det man gör. Och när man har börjat få lite pengar för spelningarna, säg femhundra spänn, då känner man sug efter mer. Och så vill man ha tusen och sedan femtio-tusen så att man kan köpa villa med swimmingpool. Så funkar ju hela musikbranschen. Åtminstone i den mån att om du vill utvidga och kunna släppa ännu fler bra skivor, då måste du ha mer pengar, och när du får mer pengar kan du släppa ännu fler skivor, och så vidare i all oändlighet.
Sådan är kapitalismen…
— Ja visst, är den inte underbar?
Bryr du dig om politik?
— Vi är ekonomiskt korrekta, inte politiskt korrekta… Allvarligt, det finns ju så många som skriver om politik så vi skiter i det.
Men du själv, röstar du till exempel?
— Ja, det är klart, det är ju ett privilegium att få rösta. Men annars är jag väl inte speciellt engagerad, jämfört med när jag var yngre. Jag var ju värsta Crasspunkaren en gång i tiden.
Du Peter, finns det bra band i Sverige, förutom Potlatch då?
— De flesta är väl bättre än oss, eller..? Jag tycker att Monster är bra som fan. Och Randy.
Vad gillar du Fireside?
— Jo, de är väl rätt kul. Lite annorlunda.
Vad tycker du om Pelle Gunnerfeldts (Firesides gitarrist, reds anm) uttalande i Slitz då?
— Han har fan rätt. Potlatch är nog bara ett skämt ändå.
Vad tycker du om det faktum att så många band har börjat med att blanda in ska i musiken, jag menar ni var ju rätt tidiga med det, åtminstone för att vara Sverige?
— Så länge som de gör det bra och det svänger om det så är det helt OK. Fast tyvärr är det ju inte så många band som lyckas med just det, oftast låter det bara platt och konstruerat. Men just det här att det är en trend, det känns ju bättre att ha varit med om att skapa den, än att bara ha hakat på.
Vad handlar texterna om?
— Man kan väl dela in dem i två kategorier — de som handlar om att spöa fascister och de som handlar om att festa.
Hur tycker du att man ska agera mot nazismen i Sverige idag?
— Jag vet inte riktigt, jag tycker jämt olika. Det finns väl inget enkelt recept. Upplysning och information är väl en bra idé, fast det kanske inte funkar på de som redan är ”omvända”. Jag brukar vara rätt så fredlig av mig i den här frågan, fast när jag fått i mig några öl, då brukar jag tycka att pikadollen ska fram på stört.
Vilken är drömturnén för Potlatch?
— Att åka med Robyn, helt klart. Eller så tar man med sig Take That, så har man värsta fittmagneten. Vi tar de brudar som blir över.
Jaha ja. Nå, Peter, har du något viktigt att tillägga?
— Ja, jag skulle bara vilja säga att det är inte vi som är sell-outs, det är publiken som är buy-ins. Tänk på det.
…Och med dessa vackra ord avslutar vi denna intervju. Avslutningsvis så vill jag råda alla er som gillar glad ”skatecore” att köpa den nya skivan, samt att gå och se Potlatch live. Det är både ni och de värda.