Under våren blir göteborgska IN FLAMES ännu en gång skivaktuella. Konceptet är melodisk death metal, med inslag av folkmusik.
Skivan går under namnet ”The Jester Race” — gycklarens lopp — och flörtar mer med arga gitarrer och frenetiskt trumspel, än harmonisk fiol.

— Det var lite överdrivet mycket folkmusik på ”Subterranean”, för vi höll på att experimentera oss fram. Vi är inte hundra procent nöjda med den, förklarar Jesper, gitarrist i In Flames.
”Subterranean” är namnet på den EP som släpptes under 1995, och som visade en mycket påtaglig influens av svenskt tjo-och-tjim.
— Vi har blivit anklagade för att vara Dia Psalma-tjuvar, fast i utlandet har det varit positivt.
EPn har hittills blivit såld i en upplaga på 4 000 exemplar, vilket inte är fy skam för ett band som är relativt nytt. Debutskivan ”Lunar Strain” sålde lite mer, men samlade hellre på sig bra recensioner än stora försäljarsiffror.
Den kommande plattan, ”The Jester Race”, är (när jag har lyssnat igenom de tre förhandsspåren) mycket mer renodlad dödsmetall, och väldigt lite trall finns kvar i fogarna.
— Vi har försökt stämma ned det lite och jämnar ut de mjuka partierna med brutal musik, så att det inte blir så snällt, berättar Jesper.

Melodi före mangel

Vi kommer in på den alltmer dalande death metal-scenen, som man kan säga var trendig i början av 90-talet.
— Nu håller pop och punk på att ta över. Ett tag stod det om death metal i Okej och Vecko-Revyn. Gränserna mellan punk, hårdrock och death metal håller på att suddas ut. Alla blandar friskt — så var det ju inte för fem-sex år sedan, konstaterar han.
Små spelningar flera gånger i veckan, alla spelade snabbt och hämningslöst och alla ville bli det nya Entombed… Idag är det bara de bästa som består, det är jag och Jesper överens om, och idag prioriteras bra melodier före mangel.
— Vi har aldrig varit ute efter att kopiera det svenska soundet. Man kan säga att vi har varit med och byggt upp det nya soundet, med melodier. Vi försökte att sträva åt andra hållet när vi gjorde låtarna, så när vi gjorde dem kändes det helt vansinnigt, men lyssnar man på dem idag så är det så himla vanligt.
Varför, tror du, har de flesta gått över och blivit melodiösa?
— Man kom väl till en viss gräns när man tog death metal så långt man kunde i snabbhet, brutalitet… Till slut tröttnade väl folk och insåg att man kunde göra otroligt stämningsfull musik och man spelade mer melodier, säger Jesper tveksamt. Men han verkar ändå tro på sin teori, genom egen erfarenhet.
”The Jester Race” tycks vara en temaskiva, där texterna byggts ihop av sångaren Anders (ex-Ceremonial Oath), där budskapet är en förvarning inför Armageddon.
— Texterna går i ett visst koncept. Det är inte rymdtemat, som tidigare. Om jag ska försöka förklara vad textskrivaren har sagt, så är det att människan går för fort fram i utvecklingen. Vi uppfinner saker och till slut kommer vi inte att kunna kontrollera det vi har ställt till med. Lite ”Terminator” kanske, föreslår Jesper och skrattar.
Människan blir bemästrad av sina egna skapelser, i stor sannolikhet av datorer. En framtidsvision med andra ord, som känns mer skrämmande än alla gamla kupolstads-filmer och Judge Dredd-serier samlade. Den här versionen är mer realistisk.
Jag undrar om Jesper kunde föreställa sig denna situation där han gick i sin mellanstadieskola och blev mobbad likt en outsider i sin jeansjacka med ryggmärke och Kiss- och WASP-plattorna hemma i skivbacken (även om Helloweens ”Keeper Of The Seven Keys Part II” är hans favorit genom tiderna).
Framtiden ser i alla fall lovande ut för In Flames. De har sin första Europa-turné framför sig, de är nöjda med sin senaste skapelse och än finns det tid kvar för dem att nå en ultimat framgång. Jag håller tummarna.