Drain är det nya begreppet på allas läppar… Eller, det borde vara det. Med sin mycket slagkraftiga metal, tioårig erfarenhet inom branschen och ett så pass stort och ett passande bolag som MVG är Drain något att räkna med, garanterat!
Att de är tjejer hör inte hit — inte enligt dem själva och heller inte vad jag tänker tjata om. Fast man kan ju inte undgå just det faktumet att de är tjejer och samtidigt är så tunga, som exempelvis vokalisten Maria Sjöholms enorma basröst.

Besatta av kyrkor

Vi sitter på Akvarium, i Kungsträdgården (Stockholm). Maria, Martina Axén (trummor) och Anna Kjellberg (bas) berättar att de just har fått klart ett licensavtal med Warner över Europa. Flavia Canel, bandets gitarrist, är den medlem som fattas under intervjun.
Precis innan jul var de i London och värmde upp för Fear Factory och inom två veckor åker de på kortare turné med Clawfinger, till Österrike, Tyskland och Schweiz. När vi träffas är Drain i hetluften med andra ord.
— Vi har fått för vana att kolla in kyrkor, så nu ska vi kolla in Köln-Dohmen, avslöjar Martina, och jag siar att vi får se en kyrka i någon video inom den närmaste framtiden, eller?
När vi ska försöka börja med att prata om varför de spelar denna tunga, Seattle-influerade musik, sätter de mig på pottkanten direkt.
— Det är som om jag skulle måla en tavla — det blir på ett speciellt sätt. Det beror på vad man lyssnar på, det kommer inifrån, fronterar Maria.
Samtidigt får jag fram att alla tre har Alice In Chains ”Dirt” som musikalisk bibel, som tillsammans med Red Hot Chili Peppers ”Blood Sugar Sex Magik” och Pride & Glory varvas mest i stereon.
Passande nog är båda låtskriverskorna på plats för att grillas om innehållet, av de oftast väl så dystra texterna.
— Även om jag skriver om något som jag tycker är fel, så skriver jag symboliskt — det är inga pekpinnar, förklarar Martina. En av mina favoriter är ”Unreal” — den är så ofattbart sorglig. När man verkligen har lyckats få ord och känsla så att det blir ett!

Ångestfyllda

Vad som står i kontraktet med MVG Records vill Drain inte avslöja, och de erkänner faktiskt att de inte vet hur många plattor de har skrivit på för. De har också insett vilket enormt arbete det ligger bakom. Drains fullängdare har varit färdiginspelade sedan snart ett år tillbaka — kontraktet skrev de på för två år sedan. De har också fått stora erfarenheter av hur mycket de måste ge av sig själva, lämna ut till skivbolag och journalister, för att få värderat och betraktat, vilket kan resultera i en stor ångest. Det gäller att stå på sig.
— Man undrar liksom: ”Ska journalisterna såga, vad kommer skivbolaget tycka?”. Man visar upp sitt livsverk och så kommer någon och sågar, gestaltar Martina inlevelsefullt. Konstigt att inte fler människor hänger sig i den här branschen…
Man får även dras med mindre roliga uppgifter (som Marias avporträttering i Expressen Fredag som ”veckans babe”, med reportrar som frågar exempelvis ”hur är hårdrockskillar?”).
Hittills har bandmedlemmarna levt under existensminimum och äter inte mycket mer än ett paket nudlar om dagen, fast man kan ju hoppas på en vändning för deras skull.
— Det är mycket man inte vet om innan, folk som ska vara inblandade, och en massa juridiska prylar, berättar Anna. Ett sådant otroligt maskineri, en massa människor runtom i världen som ska jobba med den här grejen. Och sedan ska alla ha pengar också… Jag fattar inte hur någon kan bli rik i den här branschen.
Drain har för tillfället bara positiva saker att se fram emot, men allt är inte lika upplyftande.
— Det är så jävla mycket väntan. Det kan driva mig till vansinne, säger Martina.
Trots allt detta har tjejerna sedan späd ålder velat bli rockstjärnor — och de är på god väg!