Hur många hade kommit på tanken att kombinera irländsk traditionell musik med pop för några år sedan?
THE ACCORDION tog upp sina blandade felor och började sitt eviga turnerande som pågår än idag. Undantaget är att de nu är redo för en platta och Akasha tog sig ett snack med, mycket passande med tanke på bandnamnet, dragspelsmusikern Pär Sundgren.

När The Accordion äntrade lokala festligheter och avslutningar i deras unga dagar för tre år sedan väckte de förundran och nyfikenhet, och några skeptiker (inklusive jag själv). Att se sex tonåringar gå lös på så ovanliga instrument som dragspel, banjo och mandolin är ganska omtumlande. Nu har man blivit äldre och har fått ett bredare perspektiv utanför den alldagliga portionen rock och pop.
Jag sitter och diskuterar musik med Pär på ett fik. Hallonsodan är en regel på vårt bord och vi börjar snart hugga in på varför de valde irländsk folkmusik istället för svensk eller åtminstone nordisk, även om vi redan har Hedningarna, Nordman och Big Fish som härjar friskt bland uråldrade instrument och tekniker.
— Den tiden då vi började, det var väl tre år sedan, då hade vi lyssnat på Pogues. Det var så det hela började, minns han. Då tänkte vi att det vore kul att köra någon annorlunda grej och inte det här vanliga rockköret, så vi bestämde oss för att spela irländskt, började med att köra lite Pogues-covers.
Hur reagerade folk på er musik när ni spelade ute i början?
— De tyckte att det var spännande. Det var ju lite annorlunda. Men det passade bra att vi började för just i den svängen öppnades en massa irländska pubar här i Sverige.

Hurikaner i publikhavet

Du som inte är riktigt införlivad i Irlands musiktraditioner bör söka sig till Dubliner och uppleva lite äkta dansmusik, ett ställe som The Accordion har dansat löst otaliga kvällar.
Med sex man i ett band är det näst intill omöjligt att känna sig helt nöjd med ekonomin och kraven måste sänkas. Ett annat problem är att de på vissa spelställen knappt får plats på scenen.
— Det blir ju att man står still där och så headbangar man. Men då blir det att man får springa ut mer i publiken och hoppa upp på borden.
Pär spelar även bas i ett poprock-band (Funny Gallery), men jag kan inte låta bli att se den fördomsfulla bilden av en speleman på någon loge vid tanken på ett dragspel…
— Det är rätt charmigt det också. Jag spelar dragspel och är snickare — lite fornnordisk.

Svensk, irländsk popdebut

Av det faktum att The Accordion överlevde sina första år med att köra covers på The Pogues har gjort att deras influenser falnat och den irländska stommen utgör nu bara en tredjedel av deras musik — resten domineras av pop och rock.
Pär fiskar fram ett gäng kassetter ur sitt medhavda kuvert, ett av banden består av två förhandslåtar till den kommande platta som spelas in under maj. Materialet är eget och texterna är på svenska.
— Det är det som känns mest rätt. Vi har alltid sjungit på svenska, förutom en låt när vi var i valet och kvalet om man skulle köra på engelska, men det kändes fel.
Innan studion tar upp all deras tid ägnar de nästan sju av veckans dagar åt att turnera, antingen som The Accordion eller som olika trubadurprojekt — allt för att spela ihop pengar till debuten som de planerar att betala själva.
— Vi ska väl försöka få kontrakt efteråt. Vi har ju bara haft det här att söka på, förklarar han och tar tag i den gamla demon.
Apropå den två år gamla tapen så måste jag, avslutningsvis, få en kommentar efter Stefan Malmqvists halvt sågande ignorering av denna i Svenska Dagbladets City…
— Jag hörde någonting om det. Det är bara att ta med en nypa salt. Första demon låter väldigt bondigt, det var precis i början — det var därför han sågade oss.