— Jag tycker att i dagens läge är det många som nämner Soundgarden för att det var årets namn. Soundgarden är ungefär som Bon Jovi var 1987.
Jämförelsen kommer från George Bravo, gitarrist och grundare av SKINTRADE. Vid det här laget har de figurerat i de flesta musikmedier och blivit utleda på de dragna parallellerna mellan deras nysläppta verk ”Roach Powder” och ovanstående megaband.

När vi träffades på ett café i centrala Stockholm är Skintrade bara otåligt fokuserade på en sak — att få åka ut och turnera. Tiden i studion har satt sina spår i rastlösheten trots att det tog mindre krafter när de, jämfört med deras första skiva, använde en producent.
Den mycket omskrivna producenten är Tomas Skogsberg som var alltifrån ett självklart val och impopulär hos skivbolaget till en början. Men Skintrade hade sina avsikter.
— Han är Death Metal- och Hardcore-kungen, fastställer George. Han har samma bakgrund som vi har och jag tycker att vi har bevisat att Skogsberg, för mig i alla fall, är en av de få rockproducenter som arbetar på ett väldigt eget sätt och inte är någon som kollar vad som gäller nu.
Ni som har läst på er läxa och lyssnat igenom ”Roach Powder” vet att Skogsberg hjälpte Skintrade att få ett mer levande sound, passande deras nu så mäktigare musik och det är en av de många förklaringar till det faktum att den tidigare så dominerande funken har tonats ner.
Att killarna bara hade känt varandra några månader när det var dags för inspelningen av den första plattan, men hade två år på sig att utvecklas och mogna till andra studiovistelsen, har varit ett av de största lexikon till deras lite bredare och mer vågade alster.
— Jämfört med förra plattan kan jag bara sitta och lyssna och tänka på egna minnen… Varje låt har olika karaktär. Den tar längre tid att smälta in men i slutändan kommer den att kännas bra.

Black Sabbath — inte Soundgarden

Vi kommer in på attityder, mode och musik och George berättar om hur en stylist ville få dem att bära silverbyxor på en plåtning — något som killarna vägrade bestämt.
Efter en stunds betänketid minns han sin senaste konsertupplevelse som lämnat honom melankoliskt frågande.
— Det var Beastie Boys! Det var jävligt stor skillnad mellan en Beastie Boys-konsert och hårdrockskonsert. På en hårdrockskonsert har alla svarta kläder och är fulla och så kommer man till Beastie Boys-konserten — efteråt tar alla sina jackor och går hem med mamma och pappa… Alla hade trendiga, blå färger i skallen och rakat hår och trendiga randiga T-shirtar, men de var ändå lugna när de skulle hem — precis som om de hade varit på fritidsgården!
När hans besvikelse än en gång har lagt sig kommer vi in på det ämne som verkar vara populärast att ta upp och mest påfrestande för Skintrade själva, nämligen allt detta tjat om Soundgarden i recensionerna.
— Jag kan se parallellerna men va fan — vaddå? Black Sabbath höll på med det för 25 år sedan — de lirade långsamt och med enformiga riff. Sedan tycker jag i och för sig att de tendenserna som vi har som folk tycker låter som Soundgarden, det är inte samma som den nya plattan — den är väldigt poppig tycker jag.

Turnébuss = kollektiv

En namn förklaring är på sin plats och för första gången får jag deras val av bandnamn, som har anknytning till det billiga i porrindustrin, utsagat.
— Det är en liten känga mot branschen på 80-talet. I slutändan är det bara skivbolaget som tänker det som en produkt — snygga foton och bra videos! Det blir som en slags handel fast i den bemärkelsen att det är mer porr för ungdomar än för gamla torskar.
Strax därpå får jag helt oväntat tanken bakom titeln ”Roach Powder” förklarad, då George ser ett synonym-drag mellan en insektsmedel-narkoman i den kulliga men vrickade filmen ”Naked Lunch” och deras beroende av att åka ut och turnera.
När han sedan ger en utförlig beskrivning av hur det är att bo tolv man i en buss, med en toalett och dålig luftkonditionering under tre veckors sommarfestivaler har jag lite svårt att förstå tjusningen i detta primitiva leverne. Men han lyckas ge mig en och annan ljusglimt också.
— Jävligt roligt var det när vi kom till Dynamo. Vi hade gjort Rock Am Ring dagen innan, så vi mådde som vi förtjänade, och vaknade av att det är supervarmt — då har vi glömt att öppna takfönstret i bussen och det är 40-50 grader och det är ingen luft, målar George upp och det känns redan obekvämt igen.
— Men så kollar jag ut och utanför står en zeppelinare, en stor jävla zeppelinare, med ett plakat hängande där det står: ”Skintrade — welcome to Holland! Enjoy this dag!” och så var det omslaget på förra skivan. Då fick man gåshud…

Smältdegen fortsätter drömma

Trots bråk, fyllor och andra påfrestande krämpor håller George Bravo och hans kumpaner Matti Alfonzetti (sång), Stefan Bergström (gitarr), Håkan Calmrot (bas) och Håkan Persson (trummor) sitt förhållande vid liv och är beredda på nya bussresor till sommaren i stil med de otal festivaler de besökte i fjol.
— Det är en smältdeg. Vi har olika kulturer bakom oss — jag är chilenare, Matti är halv-italienare… och sedan är det två snubbar från Mora!
Skintrade kan ju gå under banderollen som ett av de mest framgångsrika banden under 1994 års Zeppelingala och ute i andra delar av världen sitter fans och väntar på att få tag på sitt exemplar av ”Roach Powder”. Situationen skulle ha kunnat skapa dem till divor, medan de själva jobbar vidare med sin största passion och drömmer om en fet plånbok!

”MAN BÖRJAR JU MED POLARE. Sedan börjar polarna droppa av och dum som man är fortsatte man ’Jag ska bli rockstjärna’…
Nu, när man har gjort två rockplattor, så står man här och tycker inte att man är någon rockstjärna!”