CLAWFINGER, en av Sveriges största rockexporter, sålde fantastiska 400 000 exemplar av sin debutplatta “Deaf Dumb Blind”.
Nu är frågan: Kommer uppföljaren, “Use Your Brain”, att röna lika stora framgångar?

Det är en solig tisdagseftermiddag i mars. Jag har sökt mig till Elverket, ett ungdomshus ute på Lidingö. Clawfinger, som inte ens har någon egen replokal, har fått låna en av deras lokaler att repa i. Om en vecka ska bandet på klubbturné runt Europa för att testa nya plattan på publiken, så det gäller att utnyttja tiden.
— Vi är lite stressade just nu, ursäktar sig sångaren/rapparen Zak Tell när vi slår oss ner i Elverkets cafeteria. Sedan uttrycker han sin förtjusning över att lokalen de repar i har en basketkorg. Zak har, föga förvånande med tanke på hans längd, en hemlig passion för denna sport.
— När jag gick i skolan brukade vi dela upp gymnastiksalen i två delar, berättar han. På den ena halvan spelade alla andra killar landbandy och på den andra spelade jag basket.
I slutet av mars släpptes deras andra platta “Use Your Brain”.
— Den är tyngre än den förra, säger Zak. Det blir så när man har spelat 160 gig, man får en helt annan rutin på hur det ska låta. Textmässigt är den väl inte lika global som förr, men mycket handlar fortfarande om rasism, droger och maktmissbruk.
— Det har inte blivit bättre ute i världen sedan vi släppte förra skivan, fortsätter han. Så länge problemen finns tycker jag att man ska göra det lilla man kan.
Clawfingers debutplatta “Deaf Dumb Blind” sålde hela 400 000 exemplar! Det kan jämföras med att en hyfsad försäljning av en svensk debutplatta vanligen ligger på kanske 40 000. Jag frågar om de blivit rika.
— Njaee… säger Zak. Vi har valt att få ut en fast inkomst varje månad. Vi vill inte få allt i en klumpsumma, det skulle bara ge oss storhetsvansinne. Om någon i bandet börjar få tendenser åt det hållet ser vi andra till att få ner honom på jorden.

Bra sammanhållning

Sammanhållningen i bandet verkar vara alldeles utmärkt. Zak, Bård Torstensen (gitarr och bakgrundssång), Erlend Ottem (gitarr och “oljud”) och Jocke Skog (keyboards och bakgrundssång) träffades när de arbetade på Roselunds sjukhus och tog hand om gamla tanter.
— Jag tycker att alla ungdomar borde pröva på ett sånt ansvarsfullt jobb, att ta hand om människor, säger Zak allvarligt. En dag kommer vi ju själva att sluta där. Vi i Clawfinger är inte intresserade av något Kurt Cobain-slut.
— Många unga har ingen respekt för äldre, fortsätter han. I och för sig är det ju förståeligt, det finns inte så mycket att se fram emot i den här världen.
Som jag skrev tidigare har Clawfinger spelat 160 gig sedan “Deaf Dumb Blind” släpptes. En av de häftigaste upplevelserna var nog när de hann med tre stora festivaler: Rock Am Ring i Tyskland, Dynamo Festival i Holland och Rock In Reim, åter i Tyskland, på 24 timmar, inför sammanlagt 165 000 personer!
— Att se hur 70 000 människor hoppar till ens musik gör en jävligt rädd och jävligt glad på samma gång, säger han. Man inser att man har en slags maktposition.
Häftigt var också att få spela förband till storheter som Alice In Chains och Anthrax. Det var två “drömturnéer”.

Blyg Layne Stailey

— Vi är stora Alice In Chains-fans, säger Zak. De var otroligt trevliga. Berättade att de blivit behandlade som skit när de själva var förband, så nu ville de inte behandla oss på samma sätt. Och Layne Stailey (sångaren, reds anm) var så blyg att vi inte trodde det var sant.
Har ni gått på några nitar som storsäljande gröngölingar i den lömska skivbranschen?
— Vi visste ju vad det var vi gav oss in på, säger Zak. Så vi har varken blivit glatt överraskade eller djupt besvikna. Alla är ju ute efter att tjäna pengar, naturligtvis. När det gäller musiken så går det inte att ha den precis som vi vill ha den och inte precis som skivbolaget vill ha den. Man måste mötas halvvägs.
Men Zak medger att denna ständiga pengahunger kan vara påfrestande ibland. Och de som oavbrutet höjer priserna på CD-skivor kallar han “jävla idioter”.
Ni är inte rädda för att bli avfärdade som en övergående trend?
— Enligt media är vi säkert en trend, men det kommer alltid att finnas folk som gillar den musik vi spelar, en blandning av rap och hårdrock. Just nu är ju punk den hetaste trenden och alla inblandade slickar glatt i sig de pengar som punkbanden inbringar.
Huvudsaken, menar han, är att det han gör är kul och intressant och att bandet säljer skivor så att det går att leva på musiken. Men om de inte säljer lika mycket i framtiden, skulle han hellre söka jobb på en skivaffär än gå tillbaka till Roselunds sjukhus.
— Då får man i alla fall hålla på med musik på något sätt.