JAG HITTADE DEN på ett av Pierres blandband. Fabulösa »Tiger Beat« med Alexander Durefelt är en rock’n’roll-bomb som svänger så hårt att dina benpipor kommer att brytas i småbitar. Både musiken och Alexanders röst ger associationer till sextiotalets unga, stökiga upplaga av The Rolling Stones. Om jag inte minns fel åkte den där låten fram på varenda förfest jag hade förra sommaren.
— Min morsa gillar »Tiger Beat« som fan, säger Alexander. Jag brukar spela den på akustisk gitarr när jag är hemma hos mina föräldrar. Och när jag körde den på en konsert för ett tag sedan blev folk väldigt glada och uppsluppna. Det blev ett jävla ös, liksom. Den sätter sig direkt.
Alexander Durefelts nya demo fick de flesta på Sonic-redaktionen att börja prata om skivkontrakt. Bäst av de fyra spåren är den vackra, ödesmättade och snyggt arrangerade balladen »No One Could Ever Be So Blue«. Inspirationen hämtade han delvis från Merle Haggards »Hungry Eyes« men slutresultatet andas mer Bruce Springsteen och Willy DeVille än något annat.
— Det ska finnas utrymme för såväl en »Tiger Beat« som en »No One Could Ever Be So Blue«. Jag vill göra låtar i ungefär samma genre som DeVille, Springsteen och Van Morrison men samtidigt ha ett eget uttryck.
Under vårt samtal nämner Alexander högst tre namn som kommit fram under de senaste tjugo åren. Men hans musik är allt annat än gubbig; den bubblar i stället av lust, känslor och nyfikenhet. Och artister i stil med stelbenta alt-countrymän utan stjärnglans är det värsta han vet.
— Jag fattar inte sånt, jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt. Vad hände med rockstjärnorna? Den där scenen bygger ju bara på en massa fula skägg…

ALEXANDER DUREFELT BOR I GÖTEBORG OCH NÅS PÅ BOOSTER@CHELLO.SE.