Det händer emellanåt att Bandspaghetti går direkt på väsentligheterna utan en massa tjafsigt vattentrampande i inledningen.
Precis så är det denna månad.

The Bunny is Back! Jag talar då, som alla slentrianmässiga läsare förstår, om EASTERBUNNY. Bakom detta machismofria alias döljer sig en man i Stockholm vid namn Anders Palmqvist som vann en prenumeration för något år sedan (nu är han fräck nog att i brevet undra om man kan vinna prenumeration två gånger. Hans gamla går ut snart. Svaret är nä, antagligen inte…).
AP (och om nu någon mer är inblandad — förra gången Easterbunny var med bifogades ett foto med två personer på, men endast ett namn angavs i brevet) har utvecklats på ett lite lustigt sätt. Först dök han upp i början av 1990 med en tejp med programmerad ”världsmusik”, med framför allt islamiska influenser. Sedan var det house ett tag, och för ett år sedan tills slut ganska renodlad psykedelia, mjuk lite vimsig hippiemusik och den bästa tejpen från Easterbunny så långt.
Det är därför intressant och lite förvånande att konstatera att AP nu väljer att blicka bakåt. Den nya tejpen inleds med ett klassiskt house-spår med syntpiano och Roland Bassline-bas. På resten av spåren hörs både technoinfluenser, ”etniska” samplingar (bl a didjeridoo och något som låter som jojk) och vagt asiatiska trumprogrammeringar.
Låtarna är av hyfsad klass (även om Space R. J. är åtminstone två minuter för lång). Sånginsatserna fungerar hyfsat, men om dom hade varit i toppklass hade nog hela anrättningen lyft en bit.
Easterbunny är fortfarande bra, men samtidigt känns det här lite ”dated”. Som jag ser det är detta åtminstone ett halvt steg tillbaka. Hoppas nästa steg blir minst två framåt.

Säga vad man vill om GÄRNINGSMANNEN, men nog heter han Roger Bäckåsen egentligen! Och möjligen är även detta ett namn som kan få den minnesgode läsaren att reagera.
Det handlar om en verklig solist här. Så verklig att han t o m rynkar på näsan åt alla hempulares bäste kamrat, nämligen trummaskinen. Han spelar ”riktiga” trummor i stället. Och allting annat också, bl a en utmärkt rockgitarr. Enligt brevet är han just nu närmast euforiskt lycklig över att han har fått en ny och större lokal — i den tidigare ”fanns det inte ens plats att ramla”, men nu kan han jogga runt trumsetet. En Tascam 488 har ersatt den tidigare Porta-One-maskinen, så ljudkvalitén är klart bättre än tidigare.
Det är för övrigt (och parentetiskt) intressant att notera att det ytliga totalintrycket inte på något avgörande sätt skiljer sig från en inspelning med en modern ”normal-programmerad” trummaskin. Så långt har det alltså gått…
Men musiken då? Jodå. RB är en god gitarrist, med smak för tunga riff. Det är ganska sjuttiotalsstukat, men det verkar ju ligga i tiden. Och just det där svåra, att lira trummor kompad av musik på band (eller kanske bara klick, han berättar inte när i processen trummorna läggs på) fixar han briljant, med något enstaka undantag.
Låtarna är bra, och verkar bli bättre. Han har uppenbarligen hittat ett arbetssätt som låter honom koncentrera sig mer på musiken än på tekniken, något som många hempulare borde avundas honom.
Han skriver svenska texter som täcker hela skalan från lätt pinsam grabbighet (Franska Kyssar) till ”litterärt” historieberättande (I Amerika). Den sistnämnda låten berättar om två människor som reser till USA för att se en raketuppskjutning. Den har en filmisk, spännande och en aning hotfull stämning som är fascinerande. Någonstans mitt i börjar man undra om det är Challenger-katastrofen dom är på väg till, men som tur är får man inget helt säkert svar…
Jag gillar Gärningsmannen. Okej, det finns en obehaglig antydan till dandbandsdiktion i sångsättet och kanske riffas det lite väl entusiastiskt på den starkt Zoom 9002-färgade gitarren ibland, men ändå. Jag vill gärna höra mer.

PARKINSONS från Täby har valt en svår väg. Dom håller nämligen på med lantlig töntrock, någonstans mellan Torsson och Lars Vegas Trio fast med en punkigare attityd än någon av dessa.
Det är riktigt krejsy killar det här, förstår ni, som skriver himla kuliga texter med titlar som Blåstånd och Kalv med två huvuden. Och när Traste Lindéns första orkester Traste & Superstararna sjöng om traktorer på baksidan av debutsingeln Pengar tyckte man det var ett ganska kul grepp. Men det var å andra sidan 1978 eller så. När Parkinsons gör samma sak femton år senare känns det av någon anledning inte alls lika fräscht.
Å andra sidan är orkestern en tämligen effektiv liten gitarrskrammeltrio, och inspelningen enkel men välgjord (även om det nog hade varit bättre lägga mer tid på att stämma gitarren och mindre på att brevledes skryta med att det mesta är förstatagningar). Sånginsatserna är lite knarriga men texten levereras tydligt och klart.
Parkinsons är inte obegåvade, men lite mer stringens i tokroligheterna och eftertanke i vimsigheten hade padoxalt nog gjort det hela mer underhållande. Om tanken nu är att underhålla några andra än sig själva, vill säga…

I Norsborg bor ANDERS JOHANSSON. På samma ort växte den dåvarande Carola Häggqvist upp, om jag inte minns fel. Har dom satt upp nån mässingsplakett ännu, tro?
Öh… hursomhelst, AJ är den som denna månad vinner en MM-prenumeration i Bandspaghetti.
Detta kan man göra av många anledningar. Man kan t ex vara fullfjädrad, redo att ta världen med storm. Men det kan också vara så att jag får för mig att någon har en begåvning som eventuellt kan blomma ut med lite mer arbete och entusiasm. Att vinna i Bandspaghetti kan förhoppningsvis muntra upp.
Så är det med AJ. Hans anspråkslösa lilla trelåtarsdemo är kanske inte så märkvärdig, lätt brusig (Porta-One) och sparsamt programmerad och spelad (Yamaha SY22 plus gitarrer). Låtarna är okej men kanske lite ofärdiga. Insatserna är hedervärda men inte fantastiska.
Ändå är detta en kassett som ”har något”.
”Suggestiv” och ”minimalistisk” är två bra ord. Ett trumkomp tuffar på, programmerat med rejält baksug, ibland med märkliga slagverksljud. En ofta tunn klangbild uppbyggd av syntdetaljer och gitarrer. Någon gång ett pianoljud. Molltonalitet. Monotoni. Nakenhet. ”Amerikansk” sång (med texter som låter spännande), på en av låtarna körd genom en distbox eller gitarrförstärkare.
Det mal på, rullar framåt och tenderar att långsamt krypa under skinnet på i alla fall mig.
Influenser är trivsamt svåra att spåra, men här är några namn som dök upp i min skalle under genomlyssningen: Neil Young, Lou Reed, Iggy Pop, Peter Gabriel, John Lennon…
Men som sagt: det är långt ifrån färdigt ännu. Anders J har alltså ingen omedelbar anledning till hybris. Därmed all anledning att jobba på, renodla och utveckla. Jag vill ha en ny demo innan årets slut…