Det finns ingen egentlig rockmyt i Sverige. Vår stilla ankdamm har aldrig frambringat någon Nick Cave, någon Keith Moon, någon Johnny Thunders… Den svenska rockscenen har aldrig skapat något Stooges, Pistols eller Anti-Nowhere League. Därför känns det skönt att vi i alla fall har Lädernunnan. När det mesta annat bara blir gulligt och förutsägbart är det befriande att någon törs gå mot strömmen, törs vara kaxig och kontroversiell. Och framför allt, att någon törs förnya sin musik hela tiden och aldrig bjuda på något som är givet på förhand.

Embryot till Lädernunnan föddes i Göteborg, sent sjuttiotal och hette på den tiden Straitjacket. Dessa bestod av sångaren/basisten Freddie Wadling, gitarristerna Bengt “Aron” Aronsson och Gerth Svensson samt Gert Claesson på batteri. De kom i kontakt med Stockholmsgossen Jonas Almqvist som på den tiden drev fanzinet “Anarki & kaos” och när sedan Straitjacket splittrades slog Jonas ihop påsarna med Wadling, Aronsson & Claesson. Bandet döptes till Lädernunnan och via Jonas kontakter med Throbbing Gristle fick bandet chans att släppa en EP på deras etikett Industrial Records.

SLOW DEATH (EP, Industrial Records 1979)

Denna debut-EP bjuder på en blandad kompott från dessa kaxiga nykomlingar. Vi har “No Rule” som är en furiös mangelpaj som totalt kör över lyssnaren. Titelspåret “Slow Death” är som kontrast en långsam, släpig sak inte helt olik bluesen i sin uppbyggnad. Texten återspeglar en autentisk händelse om en man som med 90% brännskador endast har 55 timmar kvar i livet. Som illustration till låten valdes en bild på mannen i fråga att pryda omslaget vilket fick Record Mirror att utse EP:n till “Rockhistoriens vidrigaste omslag”. Introt till “Ensam i natt” följer innan plattan avslutas med “Death Threats”: elektriska borrar och slipmaskiner i en salig ljudröra, flera år innan Einstürzende Neubautens dylika ljudexperiment.
Samarbetet med Industrial Records höll i sig och en kassett, “At Scala Cinema”, släpptes 1981. Lädernunnan, eller Leather Nun som de kallas utrikes, möttes av god press framför allt i England, och här hemma gjorde de sig ett namn genom att antingen bli kastade av scen eller bli bannlysta var de än visade sig.

ENSAM I NATT (7″, Sista Bussen 1982)

Denna singel släpptes på bolaget Sista Bussen och visar upp ett mer punkinfluerat Lädernunnan än tidigare. “Ensam i natt” är bandets hittills enda svenskspråkiga spår backad av “Here Comes Life” på B-sidan samt “No Rule” live från Scala Cinema. Det var med denna singel, samt spelningar i Jonas radioprogram Ny Våg, jag fick upp ögonen för detta band.
Namnet Lädernunnan: smaka på det, känn på det. Motsatsförhållandena synd kontra fromhet ger en spänning, en laddad atmosfär. En slöja av oskuldsfullhet framför det svarta och hotfulla. En söt bakelse fylld med semtex. I Lädernunnans sällskap har man aldrig kunnat känna sig säker. Bakom ängelns mask har man kunnat ana liemannen. Bandet själva har aldrig heller försökt vara trevliga och bekväma. En klassisk episod är när de spelade “F.F.A.” (Fist-Fuckers Associated) live och illustrerade låten med en film i ämnet. Gert Claesson berättar:
— En av våra bättre succéer i undervisningssyfte. Det var helt därför vi visade den. Folk lyssnade på Village People och discoköret i slutet på sjuttiotalet. Det var många läderpojkar som sjöng discolåtar och folk stod på dansgolvet och tyckte det var skitballt. Så vi tänkte vi skulle visa vad de här pojkarna egentligen sysslade med. Vi gjorde det, och som tack blev vi bannlysta på varenda scen i hela landet.Ytterligare konsekvenser blev att Lädernunnan tappade basisten Freddie Wadling.
— Han blev mordhotad, fortsätter Gert. Folk ringde hem till honom och sade upp bekantskapen med honom.
Så rörde vi då vid ämnet rockmyter. Dessa kryddor är väl helt perfekta att garnera den ultimata rock’n’roll-storyn med, eller hur? Hur som helst, Wadling sökte sig till nya musikaliska marker i bland annat Cortex och ny basist i Nunnan blev Håkan Ewers.

PRIMEMOVER (7″, Subterranean 1983)

En blydank i skallen, eller varför inte närkontakt med ett skenande godståg. Mjuk & kramgo är i alla fall inte “Primemover”. Tungt komp, Jonas vibrerande stämma och en vägg av rundgång. Svensk rock har aldrig låtit tyngre, och kommer heller aldrig att göra det. En klassiker. På baksidan hittar vi tidigare nämnda “F.F.A.”. En cool, dansant funklåt. Hur är det då med det pedagogiska innehållet i texten? Tja, efter rader som “shit on my knuckles, pain up the ass for you” är väl knappast en bisexuell utsvävning vad man längtar efter.
Sättningen med Håkan visade sig bli kortlivad och efter att han fått foten stod bandet utan basist. Av en slump träffar Aron en snubbe i en musikaffär vars basspel imponerar på honom. Anders “Apiz” Olsson blir erbjuden den bastanta posten och tackar ja. I samma veva möts Gert och gitarristen Nils Wohlrabe på en fest och efter en viss övertalning lyckas Lädernunnan utöka sättningen med ännu en strängbändare.
Vid denna tidpunkt satte sig Nunnans engelska bolag på tvären och vägrade betala ut ersättning för “Primemover”-singeln. Den unkna stanken av blåsning började kännas över Nordsjön. Här kommer vi till ännu en karamell i den digra godispåsen rockmyter. Genom bandets brinnande MC-intresse knöts kontakter med hojåkare i bland annat England. Inför en turné på ön knallade ett gäng Hells Angels upp på skivbolagets kontor med en adresslapp till bandet. Att bandet hade fans i dessa läger gav bolaget kalla fötter, och innan någon hunnit säga Harry Davidsson låg en check på posten.

SLOW DEATH (12″, Criminal Damage/Wire 1985)

En tolvtumskoppling med Slow Death 7″ plus hela “Ensam i natt” (annorlunda version än Sista Bussen-singeln) på A-sidan. På baksidan en liveversion av “Slow Death” från Scala Cinema. I mitt tycke en både tyngre och mer intressant version än på EP:n, kanske för att Monte Cazazza och Genesis P. Orridge dykt upp som gästmusikanter.
Vid denna tidpunkt kännetecknades Lädernunnan av att skivutgivningarna var lika sällsynta som liveframträdandena. Med Wire i ryggen började saker och ting ändra sig så smått.
— De tog tag i oss och började “styra” oss, berättar Gert. De frågade till exempel om vi inte skulle spela ute lite oftare, en gång om året är ju lite för lite. Vi fick folk som bokade spelningar åt oss. Tidigare fick vi bara hos arrangörer som slagit upp Arons namn i telefonkatalogen och ringt och bokat oss.

506 (12″, Wire 1985)

Välkommen till “middle of nowhere”. Tag in på tristessens motell och sätt dig att vänta på… ingenting. “506” visar upp ännu ett ansikte av Lädernunnan. Här finner vi ett spår med ångestkramper, klaustrofobiska sinnesstämningar och känslan av obehag. Var det någon som viskade Joy Divison? “506” är ingen rolig låt, men fan så laddad. Att vända till baksidan på plattan är en befrielse och “Fly Angels Fly” är en av mina “alltime-favourites” med Lädernunnan. Rent hästös, som Iggy kompad av Motörhead. Efter denna pärla kommer den livslust som “506” raserat tillbaka med besked. Avslutningen med “I’m Alive”, ett bagatellartat spår som tar pluspoäng på sin enkelhet. Dock ett av de mer anonyma spåren i bandets samlade verk.
Helt befogat började jag vid det här laget längta efter en LP med Lädernunnan. Och visst kom den, men helt oväntat i liveform istället för en studiodito.

ALIVE (LP, Wire 1985)

En giftig spindel på konvolutet gör ej ett dödligt album. Den efterlängtade debut-LP:n med bandet gav en besk eftersmak. Anledning: det ruskigt platta ljudet. Bandets insats som sådan är helt godkänd, men vad hjälper det när inspelningen låter som om den vore mixad genom en kakburk. Inledande “Primemover” låter som en musfjärt jämfört med studioversionen, “Fly Angels Fly” likaså. Den enda behållningen av plattan var de nya spåren som “Son of a Good Family” samt klassikern “Lollipop”. Stort utropstecken för den finstämda kärleksballaden(!) “For the Love of Your Eyes” (lyssna på Anders basspel). När vi diskuterar denna platta kan inte Gert hålla inne sin besvikelse:
— Vi ångrar inte “Alive” idag men är det något jag är jävligt ledsen över så är det hur misshandlad den blev. Det var ett jävligt duktigt danskt inspelningsteam på plats, spelningen gick skitbra och vi lät verkligen tunga. Och så blev slutresultatet som om vi spelat in på en simpel kassettradio. Det hela bottnade i en katastrofal mixning, råtejpen lät sju gånger bättre än slutresultatet. Som sagt, ingen ånger men en stor ledsamhet.

DESOLATION AVENUE (12″, Wire 1986) & THE LEATHER NUN PLAYS ABBA (12″, Wire 1986)

Såren efter live-floppen slickades snabbt, sedan var Lädernunnan tillbaka med besked på dess två singlar. “Desolation Avenue” är en vidareutveckling av “Primemovers” ljudvägg med rundgångsgitarrer och här visar nunnan att de kommit för att stanna. Vidare tolva nummer två med mangelversionen av ABBA:s “Gimme Gimme Gimme (A Man After Midnight)” samt våta drömmar i livefavoriten “Lollipop”. Dock var inte ursprungsidén att göra en ABBA-låt som cover:
— Vi hade en idé om att göra George Michael-låten “Wake Me Up Before You Go Go” som “Whip Me Up Before You Go Go” men hans bolag hotade med att stämma oss på allt vi ägde om vi genomförde det. Det var egentligen samma sak med “Gimme Gimme Gimme”, vi fick inte ändra ett enda ord i texten. men på slutet sjunger Jonas i alla fall “Gimme Gimme, my man after midnight“.
Oops, helt plötsligt fick denna relativt oskyldiga text en helt annan innebörd och jag skulle vilja se Björn & Benny sjunga detta på bästa Thunders/Richards-manér…
Visk, visk. Ryktena började gå om en LP med Lädernunnan. Deras första “riktiga” LP. Men tji fick vi. Hönan blev nästan till en fjäder, och vi fick “bara” en mini-LP till livs i höstrusket. Men å andra sidan en MYCKET bra mini-LP.

LUST GAMES (Mini-LP, Wire 1986)

För första gången använde Lädernunnan en producent, Bill Buchanan, och resultatet blev lysande. Ett luftigt, rent men ändå kompakt ljud genomsyrar plattans sex spår. “I Can Smell Your Thoughts” öppnar på stolt, klassiskt Nunnan-manér och visar att det Nunnan skalat av i ruffighet har de fortfarande kvar i tyngd. Det har alltid varit ett jävla tjat om Lou Reed när Lädernunnan varit på tapeten, men har det någonsin varit mer passande än i “Pink Houses”? Jonas häcklar glassiga amerikanska företeelser i texten och rader som “Rosy cheek virgins in Moral Majority T-shirts forces me to hear Bany Manilow ’til my brain hurts” är lysande. Tjejkörerna i “Pure Heart” är ett djärvt grepp. Lädernunnan slutar aldrig att överraska. Till sist en studioversion av “For the Love of Your Eyes” som gör låten mycket mer rättvisa än på liven. Som extra bonus ett fräckt omslag där en lättklädd kvinnokropp kontrasterar mot den heliga skriften. Lädernunnan i ett nötskal.
“Lust Games” gav Lädernunnan välförtjänt uppmärksamhet, nu skrev pressen till och med om bandets musik och inte bara om myterna kring bandet. Även den “normala” rockpubliken började nyfiket beakta Nunnan och helt plötsligt var bandet ett uppstickarlag i rockens elitserie. När motvinden helt plötsligt börjat blåsa i rätt riktning kunde Lädernunnan satsa mer professionellt på musiken. Våren ’87 påbörjades arbetet med det som äntligen skulle bli studiodebut-LP:n. Bandets musikaliska motor, Aron, sattes att producera plattan, då han inte varit nöjd med produktionen på de tidigare alstren.

STEEL CONSTRUCTION (CD/LP, Wire 1987)

Med relativt fria händer både vad gäller produktion och låturval utformade Aron “Steel Construction” i Studio Rocktape (Köpenhamn) samt Studio Commendante (Göteborg). Ny i laguppställningen var den förlorade sonen, Freddie Wadling, som tillfälligt ersatt avhoppade basisten “Apiz” Olsson. Om Nunnans tidigare verk varit ett tomtebloss av olika stilar och infallsvinklar bjöd “Steel Construction” på rena fyrverkeriet. Här blandas klassisk Nunnanrock “Someone Special Like You” med funk “Lost & Found”, goth “Just a Hustler”, träskblues “Trail of Pain” och även en sanslös rapping-parodi(?) “Cool Shoes”. Tidigare har de tvära kasten gjort Nunnan högintressanta och spännande, här blir det bara en spretig röra som totalt saknar en röd tråd. För första gången blev jag riktigt besviken på Lädernunnan. Inte nog med att plattan var rörig, produktionen var tunn och substanslös och plattan vari ett skriande behov av hållbara melodier. Jag har aldrig lärt mig att tycka om “Steel Construction”, men i ärlighetens namn finns här några ljusglimtar värda att nämnas. Tidigare nämnda “Someone Special Like You” & “Just a Hustler” är två pärlor, speciellt den senare med skön pratsång av Jonas visar upp både potential och utvecklingsmöjligheter hos bandet. Dessutom är Nunnan snubblande nära tuggummi-pop i “Summer’s So Short”, plattans stora behållning. I en vers sjunger Jonas:
We’ll stroll by the water, and maybe pick some shells. And then we sit on a rock and watch the sun go down. I’ll read you some poetry and then we’ll go back to town“. Jag ruskar på huvudet, är detta samma band som sjöng om bensinbombsoffer och fistfucking för några år sedan. När jag tänker efter slår det mig att ett par andra texter på “Steel Construction” också gått i hålla-handen temat. Och “Lust Games” hade ju faktiskt “For the Love of Your Eyes”. Kunde det verkligen vara så att bakom läderjackorna, solbrillorna och tatueringarna dolde sig ett gäng liderliga romantiker? Och i så fall, vore det inte på tiden att de tonade ner sin hårda macho-image? När jag ställer frågan till Gert fnyser han och vill inte alls höra talas om någon macho-image. Han försvarar sig och säger att hans och Jonas MC-intresse är genuint och har inte något med image att göra. Efter ett tag lugnar han ner sig och erkänner att det finns en viss bild av Lädernunnan som en samling hårda grabbar.
— Så länge det är gjort med glimten i ögat skadar det inte alls, resonerar Gert. Det finns för lite av den varan numera, man håller på att utplåna gränserna mellan manligt och kvinnligt och det tycker jag inte om. Jag uppskattar kvinnlighet och på samma sätt tror jag många kvinnor uppskattar manlighet.
Punkt slut, inte mera att tillägga i denna fråga. Gert Claesson visar sig under samtalets gång vara både pratglad och sympatisk. Annars är det mest Jonas som brukar vara ansiktet utåt och bandets språkrör med sin kombination av att dels ha känsla för att säga rätt saker som gör bra rubriker samt även vara i överläge mot utfrågaren tack vara sin skärpa och pålästhet (landets enda Black Army-medlem med IQ över apnivå?). Om Jonas är bandets ansikte och Aron den musikaliska drivkraften så är Gert den sammanbindande länken som gör en dynamisk trio. Efter “Steel Construction” decimerades också bandet till dessa tre.

FORCE OF HABIT (CD/LP, Wire 1988)

Inte mycket att orda om. En samling, mest inriktad på en gryende amerikansk marknad, som sammanfattar bandet fram till “Lust Games” på ett lysande sätt. Äger du ingenting med Nunnan är detta den omistliga inkörsporten. Annars bör den mest vara av intresse för den som missade de tidigare singlarna och tolvorna.
Och på tal om USA så bar det dit 1988 som förband till Echo & The Bunnymen. En lyckad turné där Nunnan även gjorde några avstickare som headliners, bland annat på klassiska CBGB’s i New York. Här hemma satt jag och vårdade de gamla plattorna ömt medan jag blängde surt på “Steel Construction”. Kunde nästa platta vara värd att vänta på eller skulle det bli ännu ett ljudligt magplask? Jag frågar Gert om de ångrar något i sin karriär, exempelvis stolpskottet “Alive” eller tåfjutten “Steel Construction”.
— Vi ångrar ingenting vi gjort, vi ångrar bara vad vi inte gjort, svarar han kallt. Enough said.

INTERNATIONAL HEROES (CD/LP, Wire 1990)

1989 fyllde Lädernunnan tio år och en födelsedagspresent var att den eftertraktade producenten Kim Fowley tackat ja till att jobba med Nunnan. Nu fungerade inte arbetet riktigt som bandet hade tänkt sig och “International Heroes” landade på skivdiskarna nio månader försenad. Det har antytts att Kim bar skulden till förseningen, så jag ber Gert klargöra den punkten:
— Det var mycket Kims fel. Han tog inte sitt ansvar vägen ut. När vi fick höra mastertejperna var de rena katastrofen, så vi fick spela in det mesta på nytt.
Vad som förvånade mig när jag hörde plattan första gången var hur simpel den lät. Efter allt bollande med olika stilar på “Steel Construction” kunde man här se en röd tråd genom hela plattan. Dessutom var nya plattan rakt på sak, enkel avskalad rock’n’roll. Öppningen på skivan är kanon med “Ride Into Your Town”, ingen fest kan bli misslyckad med detta spår i högtalarna. Följande “How Does It Feel” är en tvärvändning. Här spelar Lädernunnan i det närmaste pop och körerna av Irma & Idde Schultz får mig genast att tänka på Docenterna. Singellåten “A Thousand Nights” följer, och detta är i mitt tycke enda plumpen på plattan. En seg och träig sak som är lika upphetsande som en livedubbel med Sting. Hur denna låt kunde platsa som singel och därtill bli en given låt i livesetet är för mig en stor gåta. Nåväl, vi lämnar de sura minernas rike i ilfart med “Whama-lama-bam-bam-boy”. Fantastisk buspojksrock med underbar titel och kul nonsenstext. Efter den adrenalinkicken kommer den fina snyftaren “Waiting For Your Train”, med klassisk pojke möter flicka-pojke förlorar flicka-text. Jonas röst har på denna platta tagit ett stort kliv framåt. Att kalla honom en stor vokalist är väl en överdrift i kubik, men han har ändå någonting speciellt i sin röst som förhöjer stämningarna i Nunnans musik, vare sig det är fråga om skönhet eller obehag. Och skulle hans röst svikta vid något tillfälle har han Aron bakom sin rygg som kan täcka upp. Här sjunger Aron “Velvet Sky”, en låt som får mig att tänka på ett lugnare Hüsker Dü. Sedan brukar ju alla kritiker klämma in Lou Reed när de skriver om en ny Nunnan-platta. Jag vill nog snarare referera till en annan hjälte, Nick Cave, när jag hör “She Said”. Låten i sig tycker jag andas The Bad Seeds och sättet Jonas pratsjunger på är på pricken likt gamle Nick. Sammanfattningsvis är “International Heroes” en kaxig rock’n’roll-platta, back to basics.
— Det var precis vad Kim ville göra med oss, kommenterar Gert. “International Heroes” var vår pojkplatta. Vi går över till att diskutera övriga i Sveriges rockliv och Gert är väldigt pessimistisk i sin bedömning:
— Det är svårt för band som inte är etablerade. Vi är det tack och lov, så vi klarar oss. Men folk vill bara ha det som redan finns plus Just D och Pontus & Amerikanerna. Och när en megastöld som Stonecakes “Tuesday Afternoon” kommer upp på listorna kan man undra var fantasin tog vägen.

BIG DEAL (Samlings-LP, Last Buzz 1990)

Mest en platta för samlarna. Lädernunnan bidrar med alternativa tagningar av “No Rule” och “Ensam i natt”. Dessutom finner man två spår av tidigare nämnda Straitjackets: “Demented Perverts” och “One Ugly Child”.

NUN PERMANENT (CD/LP, Wire 1991)

I höstas kom då nunnans senaste verk “Nun Permanent”, denna gång med Mick Ronson som producent. Jag frågar Gert om skillnaden mellan Mick och Kim som producenter:
— När vi spelade in “International Heroes” åkte vi till USA och hade med oss halvfärdiga låtar. Kim hade inte hört dem och vi fick börja med att sätta oss ner och spela dem akustiskt för honom. Med Mick var det annorlunda. Han kom till Göteborg, följde med oss till replokalen och lyssnade på låtarna där. När vi sedan gick in i studion satt redan låtarna som de skulle, så det var ett helt annat sätt att jobba på.
Som försmak till plattan kom singeln “Girls”, en finstämd sak med text som hyllar det feminina släktet. Helt plötsligt satte ett helt gäng recensenter kaffet i vrångstrupen. Lädernunnan sjöng KÄRLEKSTEXTER och körde en LUGN låt och inte bara Primemover-mangel. “Har Lädernunnan blivit smöriga” utropades det förskräckt. Denna oerhörda vakenhet är väl bara att gratulera skribenterna i fråga, antingen har de varit döva de senaste fem åren eller också hamnade de sist i kön när hjärnorna delades ut. Själv tycker jag att “Girls” är ett utmärkt singelval. Låten är en av Lädernunnans starkaste på många år och den sitter som tatuerad på hjärnbarken efter några lyssningar. Resten av plattan är också jämn och stark. Här finns lite av spretigheten från “Steel Construction”, skillnaden är bara att “Nun Permanent” har så mycket starkare låtar, bättre produktion och dessutom finns det naturliga kopplingar låtarna emellan. Det typiska Nunnan-öset i “Take Me Home” och “These Eyes Cannot Lie” vägs smakfullt upp av “At Your Doorstep”, “She Has a Past” och “Even a Fool Can Learn To Love”. Anrättningen kryddas med “Girls”, boogie-pastischen “She’s So Bad” och den funkiga “Big City”. Inte ett svagt spår på hela plattan, till och med bonusspåret på CD:n, “I Ain’t Turning Back”, håller samma klass som övriga materialet.
Vad har vi då att vänta oss av Lädernunnan i framtiden undrar jag till sist.
— Det hela är en utvecklingsprocess, svarar Gert. Jag kan inte idag säga hur nästa platta kommer att låta, jag vet inte det själv. Innan “Nun Permanent” snackade vi faktiskt om att dra över till San Fransisco, jag, Jonas & Aron, kontakta Monte Cazazza och göra en platta med honom som producent. Det skulle visa den andra sidan av Lädernunnan som också finns, även om det skulle var ett kommersiellt självmord. Vi har som sagt snackat om det, hur det skulle finansieras och så vidare. Å andra sidan kan nästa platta bli mer kommersiell än denna, det får framtiden utvisa.
Ett kommersiellt självmord eller en radioanpassad Nunnan-platta. Vilket håll Nunnan än drar åt så ser jag nyfiket framåt. Charmen med bandet är just de tvära kasten och oberäkneligheten. Och när man minst anar det är kanske dessa stygga pojkar tillbaka igen, uppflugna på var sin Harley Davidson och med cigarettfimpen dinglande i mungipan. Allt för att inte vattenytan på ankdammen skall hinna bli riktigt stilla och fridfull igen.