Den gamla flygande funk o metal-mattan har varit inlämnad på service. Den har dammats av och lappats ihop. I dagarna förevisas en ny 90-talsmodell runt om i hela landet. Stark i motvind och stryktålig i hårt väder. Den har breddats lite, mönstret är mer urskiljbart. Mattjäveln är tung men har trots det ett härligt driv i flykten. Bäst och mest problemfri är den helt klart i medvind. Häng med du också när Leif Edling testar bärkraften hos Electric Boys välflätade, gnistrande, hårt rockiga nya ljudmatta.

“Nu ska det bli åka av” garvar Conny Bloom. Han är gitarr, sång och mycket låtansvarig i funkedeliska metallfavoriterna Electric Boys. Till vår träff har han med sig senaste tillskottet “Slim” Martin Thomander (Gitarr och rödhårig). Martin är från Varberg, har spelat med Zinny San (ex Shotgun Messiah) och i ett antal coverband.
Bägge är varmt klädda. Fullt naturligt eftersom det är kallt ute. Martin har sin kännetecknande vita afganpäls på sig och ser mest ut som en övervintrande hippie från trakterna kring San Fransisco – 69. Conny är sitt vanliga avslappnade coola jag. Skulle ett atomkrig drabba oss är jag övertygad om att han bara skulle sätta sig ner och kolla in vädrets femdygnsprognos på dumburken. Conny snackar om hur mycket han diggar nya trummisen Thomas Broman (ex Great King Rat), medan han nyfiket spanar in promopacken på nya singeln “Are you ready to believe”. Martin och Conny rycker förtjust singeln från varann och smågnabbas lite innan dom sätter sig i Metal Zones inkvisitionsstolar. Cola öppnas och förstörs.

Det är ett nytänt Electric Boys jag har framför mig, men hade lågan någonsin slocknat? Conny skruvar på sig lite i stolen.
“Ja, det blev ganska trist mot slutet av förra USA-turnén då vi spelade med Heartline. Det kändes segt. Folk verkade bry sig mer om vad som hände efter spelningarna än själva gigen. Det är ju inte så där överdrivet ballt direkt så vi hade ett bandmöte när vi kom hem, och det slutade med att vi gick skilda vägar. Det skedde i absolut samförstånd med både Niclas Sigewall och Franco Santunione. Inga fasliga vibbar, utan allt var frid och fröjd.”

“Blev dej en lång och utdragen process att hitta rätt ersättare?”
“Det tar ju alltid tid att hitta bra folk, fortsätter Conny. Jag tror det damp ner ungefär 200 kassetter i brevlådan både från Sverige och England. Men det var inte allt för mycket som var häftigt. Ändå blev det Stockholmsfolk till slut. Och en snubbe som inte ens sökte. En polare tipsade oss om Martin, så vi tog en fika och upptäckte att vi hade ganska lika musiksmak. Tomas Broman däremot hade vi i tankarna hela tiden. Ankan (Andy Christell, bas, red anm.) kollade in honom när Great King Rat lirade på en privatfest i Stockholm. Bromans trumlir överraskade oss totalt. Han hade utvecklats sedan vi hörde honom sist, och på den vägen blev det.”

“Är Electric Boys ett bättre band idag med Thomas Broman och “Slim” Martin Thomander?”

Conny Bloom ruskar på huvudet och tar en klunk cola. Martin följer konversationen intresserat. “Det vill jag inte säga. Det vore orättvist mot Niclas och Franco. Alla plattor vi har gjort har låtit annorlunda än den föregående. Det gör även ‘Freewheelin’, som nya plattan heter. Självklart låter det Electric Boys om den, annat vore väl konstigt, men det är ändå en platta vi inte gjort tidigare. Det är ju en utveckling, och Martin och Thomas är en del av den.”

“‘Groovus Maximus’ hyllades av kritikerna men kom trots allt bort i hanteringen på något sätt?”
“Det var skivbolaget i USA som släppte fel singlar och i fel ordning. “Dying to be loved” t ex är en av de bästa låtar jag skrivit. Den tänkte de inte ens göra någon video på, så vi satte oss helt sonika i en sån här 19.90 US $ gör-din-egen-video-automat. Vi improviserade lite och skickade den till MTV. Jag menar, här sliter man häcken av sig som artist, och fattar sedan skivbolaget noll så blir man förbannad.”
Nu har vi nytt management och nytt skivbolag i USA, och det känns mycket bättre. Alla jobbar mot samma mål nu också och det är jävligt viktigt”, inflikar Martin och bryter sin tystnad. Han tar lite cola, törstig av ansträngningen, och fortsätter: “jag var aldrig nåt direkt fan, men har alltid gillat Electric Boys. För mig har dom varit det klart intressantaste bandet i Sverige. Det var smickrande att bli tillfrågad och det är kul att vara med i båten nu.”
Mycket på en gång från “Slim” Martin. Han ser också lite halvsvettig ut. Kan även bero på den feta afganpälsen han vägrar ta av sig trots att vi befinner oss inomhus.

“Är ‘Freewheelin’ plattan som ska göra’t?”
“Vi tror det. Så här i efterhand känns “Groovus” lite splittrad. Electric Boys gör Who på tamburin ungefär. Conny drar lätt på mun. Där hade vi “Mary” (in the mystery world) som var jävligt flummig och popig. Plus ett gäng hårdare låtar. Vi har alltid varit ett band som har haft mycket influenser i vår musik. Berg o dalbane-syndromet, du vet. Vissa gillar det, andra inte. Det är mer helhet över nya plattan.”

“Läget idag, är det vinna eller försvinna?”
“För mig så finns det inget val. Jag kommer att lira så länge jag lever. Det finns inget annat.” Conny talar med övertygelse, Martin nickar instämmande. “Jag hoppas den säljer, självklart. Vi vill ut och turnera, och mer kan man inte säga. Vi har gjort plattan vi vill göra, och där med basta!”
“Men det är osäkra tider. Det är lågkonjunktur. Man kan göra en kanonplatta och ändå säljer den inte.”
“Men då har man gjort sitt bästa, och behöver inte ångra något. Vi gjorde en bra platta, dom som hajar vad det är frågan om köper den. Våra fans alltså, det räcker. Det är fan så mycket bättre än att sälja sig”.
Martin dräper in slutkommentaren: “Visst är pengar bra, och visst är det kul med stora turnéer och så. Men har man gjort någonting man är jävligt nöjd med så är det det som räknas i slutänden. Tänk att ligga i sin säng, man ruttnar och svettas. Fan, jag är inte nöjd med plattan. Man vill ju kunna sätta på den om tio år och fortfarande känna att man är stolt över den.”

“Freewheelin” är Electric Boys tyngsta leverans hittills. Funken är till stor del utbytt mot metal. Groovet finns kvar, men det är ett ilsknare Electric Boys vi hör.
Conny instämmer; “Det är väl allt som gått åt helvete som spökar. Det är säkert, sånt avspeglar sig i musiken. Vi lyssnar också gärna på 90-talsmusiken. Alice In Chains och Soundgarden tex. Två jävligt begåvade band som skriver skitbra musik helt enkelt.”
“Vad ligger i Connys och Martins CD-spelare just nu?”
Conny; “Alla King, Freddie, BB plus Pantera och dom jag nämnde nyss.”
Martin; “Albert King, Billy Boy Arnold, en massa blues helt enkelt.”
“Allt går i perioder”, menar Conny över ytterligare ett par sippar cola. “Eller sinnesstämningar. När jag går upp på morgonen vill jag höra på finsk flumrock med Wig-Wam tex. Eller första Jethro Tull. Perfekt att ta en första java till. Det finns en jävla massa bra musik. En jävla massa skit också för den delen.”

I vilken av ovannämnda kategorier “Freewheelin” hamnar beror nog på vem man frågar. Fans, kritiker, dödsmetallare, popfreaks eller bandet själva. I stort har dom elektriska pojkarna låtit slumpen styra musiken. Eftersom 50 % av bandet har ersatts med 50 % helt andra procent, måste nya maskindelen arbetas in. Således jammade man tillsammans i sex månader för att lära känna varann (vem som gör vad, när, hur ofta och med vem). Delar av dom psykadeliska inslagen kom till under dessa jam. Vissa Beatlesprylar lockades fram. En hel del grejer kom faktist till i replokalen under många svettiga timmars repande.
Tunga grejer som “Groover” tex, där Martin lirar Hammond så att kråkorna flyr. Conny tycker också om att leka Ken Hansley (Uriah Heeps legendariske keyboardspelare) så den som för tillfället råkar stå närmast åbäket när vi tar scenen i besittning i April nån’ gång, får väl lira. Conny flinar till lite och berättar att mungigan i början av låten är farfars. När jag var liten brukade han ta fram mungigan och lira en låt på fyllan.
Jag vet inte om Conny också lirat munspel på fyllan, men kul låter det i alla fall.
En annan låt på plattan heter “Sad Day”. En skön bluesballad som Metal Zone tippar blir nästa singel. Någonstans ylar återigen en Hammond övergivet i bakgrunden.
“Nothing for nothing” betyder desto mer gitarr. Boysarnas patenterade gung går inte att ta miste på. En styrka samtidigt som det kan vara en svaghet. När slidesolot kommer så undrar jag frågvist hur strängbändarövningarna delas upp.
“Det faller sig helt naturligt när vi arrar låtarna. På något jävla sätt vet vi alltid vem som tar solot utan att behöva diskutera det närmare.” Conny fortsätter; “Jag kör väl en lite flummigare stil, nåt åt Hendrixhållet medan Martin är rakare. Ljudmässigt är vi också olika.”
“Sleeping in the worlds smallest bed” är en ren ångestlåt om bakfylla. Om att ligga där i sängen som plötsligt är alldeles för liten. Det kan vara söndag eller måndag morgon. Du kastar dig fram och tillbaka, ångest-Ulrik sitter på vänstra axeln, skrattar och hånar dig. Svetten sprutar om dig. Det finns ingen mer ensam. Det finns ingen som tar hand om dig, det finns… (såja hejda dig lite Edling, vi vet att du vet hur det känns, red anm).
Var var vi nu igen? Javisst ja, “Sleeping in the worlds smallest bed”. Bo Diddley on Acid, som boysarna själva uttrycker det. Ur sin innehållsrika rockärm plockar Conny fram en banjo, ett sjysst riff, osså iväg!
“Freewheelin” innehåller många överraskningar. Mittenpartiet på “Straight no chaser” tex. Benhårt, som att åka tunnelbana mitt i rusningen; kompromisslöst, fientligt. Här finns också, som i så många andra Electric Boys låtar, sjuttiotalet. Ett sjuttiotal som representerar melodi och känsla. På “Freewheelin” har boysarna lyckats kombinera detta sjuttiotal med åttiotalets flärd, och nittiotalets tyngd och attityd. “Straight no chaser” Electric Boys leker Captain Beyond. Låten handlar om en lång, lång fylla. Självupplevt kanske?

Återigen har man använt sig av den klassiska Abbey Road-studion. Visserligen inte med George Martin bakom rattarna, men väl med Andy Scarth. En bra tekniker som vi trivs att jobba med. Han kan sina saker plus att miljön är suverän.
Tidigare härjade ju Beatles i Abbey Road-studion, men nu har boysarna tagit över. London lockar, engelska ölet lockar. Trumljudet i Abbey Road lockar speciellt. Nya trummisen Thomas Broman stortrivdes förstås och övertygar med ett svängigt, säkert trumspel. “Vi kan sitta och ta en fika medan Broman slår sig blå i inspelningsrummet. Plötsligt hör man ruskiga prylar. Vi springer ut, skippar alla planer för dagen bara för att snubben verkar vara på humör för ett speciellt lir, passande för en helt annan låt än den vi tänkt göra. Det gäller att fånga ögonblicket.” Visdomsord från herr Bloom.
“Budget?” Jag får ett jättegarv till svar. Mellan raderna gissar jag att budgeten varit tämligen hyfsad, men mindre än gemene man kan tänkas tro. Hursomhelst spenderade man hösten i London. Tog sig tid att göra saker och ting ordentligt.
“Fastnade vi så tog vi en sväng till puben. Det ligger ju en i vartenda gathörn. Där kan man ta en bira och jobba på texter eller vad nu var man fastnat med nere i studion.”
Man märker att både Conny och Martin trivs med livet i ett framgångsrikt rockband. “Vi stortrivs i London. Andra band kanske ligger och fiser på hotellet, men inte vi. I London kan man vara mer fokuserad på det man gör i studion. I Stockholm så är det så mycket som distraherar. Vi är effektiva, och kastar inte bort tid i onödan. Vissa grunder spelade vi t o m in i en mindre studio för att hålla kostnaderna nere.”

Resultatet finns i butik den 24:e Mars, och under tiden kan vi hålla till godo med “Are you ready to believe”, en rak rockrörelse i sann Electric Boys-anda. En känga åt all bullshit i branschen, ett finger åt skitsnackarna.
Är ni redo att tro på Electric Boys?
Conny halsar det sista ur colan, grabbar tag i nye partnern “Slim” och drar vidare ut i storstadsdjungeln.