Mörka skuggor avtecknar sig mot sönderfallna ruiner. Skottlossning ekar mellan husen i det som en gång var en stad. Makten innehas av ett stort företag som är totalt datoriserat.

I denna ödemark av högteknologisk utrustning finner vi Magnus “Devo” Andersson, en av företagets anställda. Hans uppgift är att utforska världar i olika dimensioner. Devo håller just nu på att förbereda sig för ännu en resa.

Han har fått i uppdrag att utforska en värld som tidigare varit okänd. En värld där han kommer att stöta på en hel del mystiska frågor. Så med datorn programmerad och osäkrade vapen beger han sig mot METAL ZONE.

Det första hindret han stöter på är en av dimensionens mäktiga väktare som helt hänsynslöst frågar ut honom om hur han först kom på tanken att starta sin karriär.

PILLAT HEMMA

— Ja, jag började runt -86 med att spela in på en 4-kanalig porta studio. Det fanns inte så många band att spela med då, eller band som spelade sån musik, och så har jag hållit på sen dess, pillat lite hemma och så. Det var aldrig tänkt att det skulle bli något av det hela, men så kontaktade jag Close-Up och de recenserade en demo. Efter det hörde MNW ZONE av sig, och på den vägen är det.

MNW ZONE är ett ganska nystartat bolag, (ett sorts dotterbolag till MNW som håller i artister typ Dag Vag och Peter Le Marc) som förutom Overflash bara har ett band till.

— Just det, det är bara två band som ligger där, det ena är jag och det andra heter Misery Loves Co. De låter ungefär som Ministry och släpper en EP samtidigt som jag. Båda banden ska troligtvis ha något sorts releaseparty i slutet av februari.

TEKNOLOGISKT LJUD

Debutplattan “Threshold To Reality” ligger just nu och glänser på skivdiskarna runt om i landet. Jag frågade Devo om han var nöjd med resultatet.
— Ja absolut, den är jag väldigt nöjd med, speciellt ljudmässigt. Jag ville ju ha ett lite mer högteknologiskt ljud, lite digitalt och det blev jävligt bra. Jag spelade in den hos Dan Swanö (Unisound) som är jäkligt bra att jobba med, han hjälpte bl a till med att programmera trummaskiner och synthar, och han kommer troligtvis att hjälpa till på nästa platta också.
Devo har redan börjat jobba med nytt material som han eventuellt kommer att spela in hemma.

— Jag ska nog köpa diverse utrustning så att jag kan spela in det själv, och i och med att jag spelar in det hemma så behöver jag inte jobba under någon tidspress och det känns jävligt bra. Jag har ju som sagt ett par nya låtar, tre för att vara exakt, och på nya plattan kommer jag att variera mellan alla de olika deathmetal-stilar som finns. T ex en låt är helt standard medan nästa har lite melodier osv.
Begreppet Cyber Death Metal får mig att tänka på Billy Idols “Cyberpunk”. Jag undrade om Devo var mannen som myntade detta konfunderade begrepp.
— Nej, det är inte jag som har hittat på det, det är skivbolaget. Jag skulle väl vilja kalla det rak Death Metal trots att det förekommer trummaskiner och samplingar. Så jävla mycket cyber är det inte, möjligtvis datoriserad Death Metal med framtidsinfluerade texter.

BROTTSLIGHET OCH VÅLD

Framtiden är mörk och ond, precis som det är nu fast värre

Det är faktiskt just texterna som fascinerat mig mest på den här skivan. Vad är det då som driver en helt normalt funtad person som Devo att skriva sådana kufiska texter.
— Jag har alltid haft framtiden på hjärnan, jag tycker det är häftigt som fan, myser Devo och smackar förtjust med tungan. Det är väl en tanke att framtiden är mörk och ond, precis som det är nu fast värre. I texterna beskriver jag en miljö som man kan förknippa med filmen “Flykten från New York”. Det är brottslighet och våld. “Enter Life Between” handlar om två gäng som kämpar mot varandra bland ruiner.

OLIKA DIMENSIONER

— Sen är det lite olika, för det handlar hela tiden om en person, en resenär som blir utskickad av ett stort företag för att ta reda på olika saker. Han reser liksom mellan tider och olika dimensioner, hela tiden framåt i tiden och råkar ut för en hel del underliga saker.
Medan Devo berättar drömmer jag mig in i en värld fylld av cybertekniska perfekta människor och en dyster ödelagd framtid.
— På vissa ställen hamnar han inte i någon tid alls, utan fastnar mellan två olika dimensioner. Om man läser texten i “Strange Environment”, där han hamnar i en tunnel som har ljus i ena änden och han tror att han är på väg in i en annan dimension men i själva verket är han redan död. Det som jag skriver i texterna är så jag vill att det ska vara, ödelagt.

KONSERTER

Jaha, då har man köpt sin CD, lyssnat, och tyckt att det här var ju jävligt bra, det här skulle jag vilja se live. Men så kommer man plötsligt på att det här ju är ett enmansband, och det är väl inte så lätt att spela live då, så man får väl nöja sig med att lyssna på CD:n. Eller?
— Nej, det blir konserter för jag har två medlemmar till med mig nu. Det är två okända killar. Basisten är från ett Norrköpingsband, Amenofis, och gitarristen spelar inte i något annat band. Så när vi ska spela live så ligger trummor, samplingar och synthar på DAT (en sorts bandare) så det kommer att vara tre personer på scen. Det blir typ som Fear Factory körde i början.
När, var, hur?
— Skivbolaget står ju för turnéplaner och sånt men jag vet inte exakt när, var eller hur det kommer att bli.