Zeppelinare, Grammis, uppmärksammade turnéer över stora delar av Europa och en platta som snart sålt i mer än 200 000 exemplar.
De fyra i svenska rapmetalbandet CLAWFINGER är givetvis glada och stolta över all uppmärksamhet som följde på debutplattan “Deaf, dumb, blind”. Glitter i all ära – men musiken är ändå viktigast.
För gitarristen Bård Torstensson t ex var den senaste tidens absoluta höjdpunkt när en belgisk symfoniorkester hörde av sig för att få noterna till “The Truth”!

Clawfingers gitarrist Bård Torstensson sitter hemma i sin lilla lägenhet på Söder i Stockholm, en lägenhet han för övrigt delar med Clawfingers basist André Skaug. Fötterna är bekvämt placerade på bordet. TV:n står på.
Det är OS och norske Bård kan, till skillnad från så många svenskar, glädja sig åt en mängd norska OS-medaljer av ädla valörer.
– Visste du förresten att det finns en kille i det slovakiska hockeylandslaget som heter Satan? undrar Bård som finner detta faktum mycket roande att djävulen – om han nu finns – tycks ha en ställföreträdare av kött och blod här på jorden.
Medaljhoppen är inte många men Sverige borde ta åtminstone någon medalj i ishockey anmärker jag. Där, minsann, är Norge inte alltid lika bra. Bård håller med men menar att det norska landslaget nog aldrig har tränat så mycket som inför detta OS på hemmaplan. De borde vara bättre.
– Norge fick ju visserligen stryk av Ryssland med 5-1, men hade faktiskt nästan lika bra skottstatistik som ryssarna. (37-43 för att vara noggrann). Men våra killar kan ju inte göra mål…

Alice en höjdare

Bård kan – tillfälligtvis – unna sig “lyxen” att ta det lite lugnt. För allt sedan Clawfinger släppte sin kritikerrosade debutplatta “Deaf, dumb, blind” våren 1993, har mycket av bandets vardag handlat om att turnera och att se hur intresset för plattan stadigt har ökat i land efter land. Året kröntes med två ytterst prestigefyllda förbandsturnéer i Europa med först Alice In Chains och därefter Anthrax.
– Alice In Chains var en jättehöjdare. Jag minns när jag hörde bandet första gången någon gång kring 89/90. Plattan lämnade inte skivtallriken på tre veckor, säger Bård.
– Att sedan få åka ut med dem och bli bemötta på ett så pass schysst sätt var mer än vad jag vågat hoppas på. Killarna i bandet resonerade på ett bra sätt. De har ju själva varit förband och hade bestämt sig för att inte vara djävliga mot “sina” förband. De höll också ord.

Lång Europa-turné

Den 21 februari i år inleddes en tre veckor lång sväng genom Storbritannien (sammanlagt 18 gig på öriket) som efter en veckas ledigt följs av en längre turné genom Europa.
Stopp på vägen sker länder som Tyskland, Holland, Belgien, Schweiz, Österrike och Frankrike. Avslutning sker framåt senvåren i Sverige och Norge.
– Till sommaren blir det festivalspelningar. Enda klara i nuläget är Dynamo-festivalen i Holland i slutet av maj plus Rock Am Ring-festivalen i Tyskland i början av juni. Där ska Aerosmith vara headline. Andra band det snackas om är Stone Temple Pilots och Prong, berättar Bård inte utan viss stolthet i rösten.
– De (läs; John Jackson, bandets bokare på ansedda ICM Fair Warning i London) säger att Rock Am Ring är en festival som kan locka bortåt en 40 000 personer, säger Bård väl medveten om att Clawfinger därmed passerar gruppens tidigare största publik – 14 000 i Gröna tältet på Roskilde-festivalen söndagen den 4 juli förra året – med råge.

Ny trummis

Det band som åker på turnen är dock annorlunda på en punkt: den tidigare trummisen Morten Skaug har ersatts av Ottar Wigerstöl, en musiker som Bård och gitarristen Erlend Ottem känt sedan tiden då de arbetade på sjukhus i Stockholm.
– Att åka på turné innebär att leva mycket tätt inpå varandra och det stod klart efter en tid att Morten inte riktigt gillade det. Så han hoppade av efter höstturnén med Anthrax, berättar Bård som skyndar sig att tillägga att det absolut i-n-t-e handlar om att Morten var dålig som trummis.
– Morten är tvärtom en av de bästa trummisar jag känner till. Men man ska kunna stå ut med varandra under de 23 timmar på dygnet som man inte står på scen.
– Men att utöka originalsättningen av Clawfinger, förutom Bård och Erlend även programmeraren Jocke Skog samt sångaren Zak Tell – med basisten André Skaug och nykomlingen Ottar, är inte aktuellt.
– Nej, de kom ju inte med förrän två år efter det att vi bildats. Eftersom att det var vi som bildade bandet, så har vi väl tyckt att vi kan fortsätta med det också, förklarar Bård.

Många priser

Turnerandet utomlands hösten 1993 har i år följts upp av en rad nomineringar, utmärkelser och priser på hemmaplan. De tog själva hem två “Zeppelinare” i början av februari månad (“Årets nykomling” och “Årets alternativa metalplatta”, plus ytterligare tre med anknytning till gruppen: bästa video (“The Truth”), bäste producent (Jacob Hellner, som även gjorde Stonecake) samt hederspriset som gick till gruppens manager Per Kviman.
Dessa följdes två helger senare av utmärkelser vid Grammisgalan. Allt gott nog för Clawfinger som dock menar att bara det faktum att de blivit nominerade är hedrande nog.
– Jag är bara glad att jag kan äta mig mätt ett par gånger om dagen och att jag har någonstans att bo, säger Bård.
Bård är själv tveksam till om man kan “tävla” i musik eller hur en jury kan avgöra vad som vad bäst under ett år. På vilka premisser vinner man egentligen?
Bård anser att utmärkelserna i sig är musikindustrins sätt att dunka sig själva i ryggen. Hans resonemang leder oss vidare in på punken.
– Punken var jävligt viktig när den kom. Fram tills dess fanns det ett märkligt behov bland rockfans av ett hjälteglorifiera popstjärnor och det var bara megagrupper som Led Zeppelin och YES som hade “lov” att få göra plattor, säger Bård.
– Punken ändrade på allt detta genom bland annat de små indiebolagen. Punkbanden skapade helt enkelt nya premisser för att skapa rock och de premisserna gick i första hand ut på att ha kul. Vi i Clawfinger har alltid arbetat efter att det ska vara kul.
Även fast Clawfinger idag inte sätter ett större värde på sina eventuella utmärkelser, så kommer den svenska rockhistorien ändå att visa att “Deaf, dumb, blind” var en väsentlig platta och att Clawfinger stod för något nytt och väsentligt. Härvidlag är priserna en bekräftelse på ett väl etablerat antagande.

Belgisk symfoni

Bård berättar att det avgjort bästa som hänt honom (“den största kicken under senaste halvåret”) på mycket länge var när en belgisk symfoniorkester hörde av sig för att få noterna till “Truth”!
– Det är ju kempegott. säger Bård allt medan jag själv försöker utröna hur detta skulle låta i verkligheten.
– Jag funderar också. För “Truth” är ju i princip bara ett riff och en rap-text. Hur ska man kunna arrangera om det för en symfoniorkester? Men vi ska ju besöka Belgien på vår turné, så vi får väl försöka ordna till ett litet “meeting”, säger Bård.
Ingen i Clawfinger har visat upp några talanger för att spela på klassiska instrument, men Bård säger sig “vara en djävel på klarinett”, det instrument som av mer än någon annan odödligjorts av Benny Goodman.
Jaså?
– Njae, som pojk spelade jag mycket klarinett, men jag la av med det efter ett tag för det var inte särskilt kul, skrattar Bård. Men det var inte alls länge sedan jag plockade upp en klarinett och spelade. Det lät faktiskt inte så illa.

Remixen var bättre

Clawfinger släppte nyligen en EP (om ordet fortfarande har något berättigande i dessa CD-tider) med titeln “Warfair”. Plattan innehåller sammanlagt fem låtar.
– Grejen med att ge ut singlar är att skapa uppmärksamhet och i vårt fall var det för Europa-turnén. Det ger pressen orsak att recensera och radiostationerna något nytt att spela, säger Bård.
– “Sankan” (Ulf Sandqvist) gjorde en remix på “Warfair” och det är första gången jag omedelbart kände att det här blev mycket bättre än på plattan, den är en så “rå” version. Det är nästan som Thåström och hans Peace, Love and Pitbulls. Väldigt industriellt, säger Bård.
– Vi bara skrek när vi fick höra den och förbannade oss själva för att vi inte gjort så med plattan från allra första början. En video har gjorts på “Warfair” och den är, om inte inspirerad av, så kan den iallafall till viss del liknas vid den klassiska filmen “A Clockwork Orange” som i sin tur bygger på den engelska författaren Anthony Burgess roman med samma namn.
– “Warfair” handlar om att varje människa kan välja själv, att ens deltagande i ett krig är en handling i sig. Vår idé till videon var att låta en skådis gestalta en kille som drar ut i krig och blir hjärntvättad. Han återvänder och man tror att han är OK igen. Men djupt inom honom finns fortfarande en massa skit kvar.

Balans på plattan

“Truth” är en liveversion inspelad på Rockefeller i Oslo i samband med Anthrax-turnén i höstas. Statliga norska radio- och TV-bolaget NRK spelade in Clawfingers konsert för en senare sändning och det var tur, menar Bård.
– Vi hade ingen egen bra inspelningsutrustning. Giget på Rockefeller var faktiskt ett av de bästa vi gjort. Det är helt klart min favorit. Det går att höra på plattan att vi är djävligt tända, säger Bård som bland övriga favoritgig även nämner Zürich.
– Men det var inte bara giget i sig. Allt de övriga var bra. Alla var så snälla mot oss i Zürich. Skivbolaget tog sig verkligen tid för oss. Det kändes nästan som att vara hemma i Skandinavien, säger han som ser fram emot spelningen där senare i vår.
“Warfair” innehåller även två nygamla kompositioner i form av “Profit preacher” och “Stars and Stripes”. De är nygamla så till vida att de inte ursprungligen fanns med på debutplattan “Deaf, dumb, blind” men väl var inspelade.
– Vi skrev 25 låtar, spelade in 18, gjorde färdigt 15, och valde sedan bort fem. Det stod mellan “Profit preacher” och “Sad To See Your Sorrow”. Vi valde den förra, säger Bård, och tillägger att det absolut inte handlade om att välja bort den “sämre” av de två.
– Men att ha med en så pass tung och “seg” låt som “Profit preacher”, skulle ha gett plattan en alltför markant slagsida åt ett visst håll, och det var inte riktigt vad vi eftersökte, förklarar Bård som menar att balansen och mixen av låtar på en platta är viktig.

Ärliga texter

“Profit preacher” och “Stars and Stripes” är liksom gruppens texter i övrigt, resultatet av sångaren Zak Tells giftiga penna.
– “Profit preacher” handlar om TV-predikanter som tjänar ohyggligt med pengar på att utnyttja människor med osäkra själar, som konfirmerar mitt påstående att grabbarna i Clawfinger inte är särskilt religiösa.
– Det är lite dåligt med det, säger Bård och skrattar.
Bård gillar Zaks sätt att skriva för att det är hans egna och mycket direkta ord, men också för att Zak är extremt ärlig i sina åsikter, han “gömmer” inte sitt tyckande bakom en massa omskrivningar.
– Vi arbetar mycket impulsivt och snabbt och det händer att vi först efteråt börjar fundera på “vad är det vi gjort egentligen?” och “vad är det vi vill få fram?”
Bård tror inte att Zak tänker på speciella människor i en låt utan snarare på företeelser. “The Truth” kan t ex tolkas som en attack på förljugna politiker. Men Bård tror inte att Zak avser Sveriges statsminister Carl Bildt (m) lika lite som Bård själv funderar på Gro Harlem Bruntland.
Clawfinger började så smått kring årsskiftet att arbeta på idéer till nya låtar. Men Bård kan inte säga vilka idéer de har, hur det eventuellt kan låta eller ens åt vilket håll man vill gå.

Rollins ett föredöme

Bård framhåller rockmusikern Henry Rollins som ett textmässigt föredöme. Henry ledde ett tag den amerikanska punkhardcoregruppen Black Flag men är sedan 1986 soloartist, på sistone med det egna bandet Rollins Band.
Förutom ett flertal plattor (totalt nästan 13 stycken!) har muskelpaketet Rollins även arbetat som Standupkomiker (finns på video och Henry bara hatar Ronnie James Dios texter) samt skrivit ett flertal böcker som “Art to choke Hearts”, “Pissing in the gene pool” och “Black coffe blues”, alla utgivna på det i Los Angeles baserade lilla bokförlaget 2.13.61.
Bland den ständige lyssningsdieten finns allt från Black Sabbaths “Master Of Reality” till hans absoluta favorit – Thin Lizzys “Jailbreak” från 1976. Vi pratar en stund om Henry Rollins och kommer fram till att han upplevt mycket skit som barn och tonåring men också som vuxen.
– Det går nästan att se det i hans ögon att han är en mycket sårad människa, säger Bård eftertänksamt.

Terapi för psyket

Den svenske standupkomikern Lennie Norman berättade i en intervju för en tid sedan att han, sedan han började arbeta som komiker, blivit mycket mer tillfreds med sig själv. Hans dagar är ett enda stort leende, vilket inte minst glädjer hans fru.
Förklaringen enligt Lennie är att man, om inte varje dag, så i varje fall väldigt ofta, får ur sig de eventuella aggressioner han byggt upp inom sig under dagen. Fungerar musiken likadant för Bård och Clawfinger?
– Absolut! Jag håller verkligen med honom där! Man blåser ut skallen fullständigt och känner sig mycket bra och behaglig efter en konsert. Så var det till exempel efter giget på Rockefeller i Oslo, säger Bård.
– Personligen tycker jag det är viktigt att inte vända bort sig från ens inre mörkare sidor. Varje människa bör konfronteras med sig själv och bearbeta det.