“Turné, turné, vi är alltid på turné” skulle kunna vara Wilmer X’s signaturmelodi. Nu är det inte så men de var i alla fall på turné när jag fick en pratstund med Nisse Hellberg. Ett samtal som kretsade om och omkring nya plattan “Pontiac Till Himmelen”.

Vi mjukstartade med lite rundsnack om vårturnén och den kommande folkparkssvängen.
— Det är tänkt att sommarturnén skall starta runt midsommar och vara i minst två månader så man kan nästan säga att det här bara är en liten uppvärmning, säger Nisse.
Numer har bandet mycket material att ta av och han berättar att de har ett mindre helvete att välja ut de låtar som de skall spela live. Med undantag för ett fåtal riktigt gamla godingar så blir det mest material från “Teknikens Under” och framåt — med tonvikt på nya plattan.
I sommar väntar en del festivalspelningar. Bland annat skall de spela på Hultsfredsfestivalen. Vi är många som undrar om man kan förvänta sig något extra jippo från Wilmers sida. Något i stil med det Docenterna, som förresten ligger på samma skiv- och bokningsbolag som Wilmer, gjorde ifjol.
— Nej, för vi vill nog helst profilera oss själva. På “Mambo Feber” hade vi många gäster medan vi på den nya plattan har använt oss av väldigt få. Vi har gått in för att göra det mesta själv och så vill vi nog ha det live också, anser Nisse.

INGA SURA MINER

Under samtalets gång kommer vi in på bandets f.d. medlemmar och hur relationen är dem emellan idag. Nisse intygar att det inte längre finns några sura miner dem emellan.
— Om det eventuellt har funnits några så har tidens tand gnagt ner dem. Vi umgås faktiskt nästan med alla idag. Jag kanske inte skall säga umgås men vi träffar i alla fall på dem ibland. Åtminstone ett par av dem var och tittade när vi gjorde turnépremiär i Malmö. Jalle är bra kompis med Claes Rosenberg som var med och startade bandet. Stefan Björk brukar vi träffa när vi är i Stockholm. Han har skaffat sig ett vanligt arbete och spelar bara litegrann på hobbynivå.
Flera av medlemmarna i Wilmer X spelar i olika band vid sidan om. Thomas Holst återfinns i Torsson, Pelle Ossler i Amazonas och Mats Bengtsson i Dr Yogami. Finns det några planer på att någon av er skall släppa en soloplatta?
— Inte för tillfället, åtminstone inte såvida jag vet. Fast jag läste någonstans att Thomas har planer på det så jag försöker pumpa honom på vad det innebär. Jag utesluter ingenting eftersom vi har fullständig frihet i bandet. Det är det som är så skönt för gemensamt kör vi sån här musik men eftersom vi har lite olika smak så får vi hålla på som vi vill vid sidan om. Det är faktiskt väldigt viktigt för att vi skall fungera som band, menar Nisse som själv inte har några planer på att göra en skiva i eget namn.

“PONTIAC TILL HIMMELEN”

Då var det dax att styra över samtalet på nya plattan “Pontiac Till Himmelen”, vars titel är en uppdaterad version av den gamla frälsningslåten “Spårvagn till himmelen”. Liksom på de tidigare plattorna har Wilmer tillbringat en del tid i EMI-studion i Stockholm men den mesta tiden har de tillbringat i Medley studion i Danmark.
— Vi behövde lite miljöombyte, tycker Nisse. Det värsta som finns är när det blir tråkigt att göra skivor. Därför letade vi efter något nytt. Det visade sig att EMI ägde en studio i Danmark så vi bestämde oss för att använda den.
I jakten på en lämplig producent så lyssnade de igenom plattor med Sator, The Sinners och The Wannadies och insåg då att Michael Ebert var rätt man för jobbet.
— Jag har aldrig varit med om en människa som har en sån glöd. Han tog verkligen fram rockbandet i oss, säger Nisse med eftertryck.
När jag påstår att den nya plattan känns mer tillrättalagd får jag genast mothugg.
— De flesta brukar säga tvärtom, att denna är råare än “Mambo Feber”, försvarar han sig samtidigt som han erkänner att han själv inte har fått tillräckligt med distans för att uttala sig.
— Vi har försökt att göra ännu bättre låtar än tidigare, och försökt att få dom att låta bättre rent produktionsmässigt. Jag tycker att vi har lyckats med det på något sätt. Det låter kanske lite vagt och diffust men som låtskrivare försöker jag att gå in för att göra låtarna tydligare och tydligare.

MER RADIOANPASSAD

Nisse är väldigt nöjd med att den nya skivan är deras mest varierade hittills. Han hymlar inte heller om att de numer delvis siktar in sig på en lite mer radioorienterad publik än tidigare.
— Vi var inne i en period i mitten av 80-talet när vi ville föra så mycket väsen som möjligt. Då spelade vi verkligen hård musik och hade inga tankar på att det skulle spelas på radio, men nu vill vi det. Vi vill fortfarande göra den musik vi gillar men vi vill även få ut den. Därför tar vi t.ex alltid den låten som vi tror skall spelas mest på radio när vi väljer singel, och de spelar ju mest lite snällare och mer lättillgängliga låtar på radio. På det sättet kan vi få nya lyssnare som sen får lyssna på resten av materialet som är lite tuffare. Det tycker jag är en bra “taktik”.

SAMMA INTENSITET?

Är det svårt att behålla samma intensitet i musiken som tidigare? Nu när ni inte är lika “unga och arga”?
— Det är ju faktiskt så att man på något sätt förändras hela tiden. Jag tror ändå att vi har precis lika mycket energi, vilja, kraft och glöd som tidigare men vi har kanske inte samma inställning nu som när vi var 2324 år. Min energi går åt väldigt mycket till att jobba hårt med att skriva nya låtar så jag bryr mig inte speciellt mycket om att skivorna skall ha en gitarrvägg, förklarar Nisse som reser ragg när jag undrar om de inte är rädda för att klassas som gubbrock.
— Ni journalister älskar den här vinklingen med att man börjar bli gammal och skall man inte lägga av snart. Jag tycker att det helt och hållet ligger i musiken. Man kommunicerar med den fast det klart om folk börjar tycka att vi låter som Grymlings så är det kanske dax att börja tänka efter vad man håller på med. Jag menar bara för att man blir äldre så behöver man inte låta trött. Fast om man börjar höra den kritiken allt för ofta får vi väl ta en diskussion i bandet.
Än så länge hänger nog Hellberg & co med i några år till för Nisse berättar att de fortfarande är motiverade.
— Okej, vi har förändrat oss lite därför att förr när man spelade så var allting roligt, t.o.m. en tråkig spelning eller att åka 50 mil i bussen, men nu har vi gjort allt det där. Eftersom det går så bra för oss tycker vi fortfarande att mycket är roligt, framför allt mötet med publiken, när det går bra och när det spelas på radio o.s.v. Numer känns det ännu bättre att få den uppskattningen för man börjar att förstå att värdesätta den. Jag tycker att jag är en mycket förståndigare människa nu än för 15 år sedan, och därför förstår jag hur tacksam man skall vara för en sån publik som vi har.
— På ett sätt är allting enklare nu för förr fick man hålla i allting. Man fick ringa och tjata på arrangörer för att få spelningar, och fick bära grejerna själv. Det gick inte heller att dra av de instrument man köpte och mycket annat sånt. Nu slipper vi allt det men givetvis har vi mycket större press på oss idag. När vi började spela på fritidsgårdar i Malmö så kunde man stå och vara packad för det var ju bara på skoj, men nu skulle det vara otänkbart. Nu har folk betalt mellan 100-150:- för att se oss och de har vissa förväntningar, vilket gör att det är oerhört roligt att uppfylla dem eller kanske t.o.m överraska folk genom att överträffa deras förväntningar.

NÖJD MED GULD

När man pratar med Nisse så förstår man omgående att han är en förnuftig och jordnära kille som har båda fötterna stadigt placerade i den skånska myllan. Han lägger också mycket riktigt förväntningarna på en rimlig nivå när det gäller hur mycket plattan kommer att sälja. Han tror inte det är realistiskt att den skall nå upp till “Mambo Febers” smått fantastiska 90.000 ex.
— Alla inklusive skivbolaget inser att man inte kan fortsätta att sälja mer och mer för varje skiva. På “Mambo Feber” hade vi en exceptionell hit med “Vem kan se alla tårar?”. Säljer vi guld, alltså 50.000 ex, av denna så är jag jättenöjd. Man bör tänka på att det säljs runt 30-40% mindre skivor än för två år sedan.
— Som jag nämnde tidigare så behöver vi inte jobba lika hårt med att ordna spelningar och allt det där. Det har vi folk till men vi måste ändå kämpa ännu hårdare för att göra bra musik. Det är inte bara att släppa en skiva hur som helst. Vi har nu gjort tio skivor och därför måste vi försöka jobba på att ge publiken ännu en anledning till att köpa ytterligare en Wilmer X skiva.
Läser man Nisses texter så slåss man ganska snart av att de genomsyras av en ganska dyster livssyn.
— Det har jag fått höra ända från början. Kan bara hålla med Thåström som en gång har sagt: Det är mycket lättare att göra deppiga texter. Jag kämpar som ett djur för att inte falla in i det totalt. Tycker t.ex att “Min egen metod”, “Radio Wilmer X”, “Ah, hur fan ser du ut” och såna låtar är rena glädjepillren i sammanhanget.

SNEGLAR PÅ UTLANDET

Innan vi avslutar och säger tack och hel så pratar vi lite om bandets framtid och hur det ser ut på utlandsfronten.
— Vi har planer på att släppa en platta med engelska texter i utlandet men vi har ännu inte bestämt när det skall ske. Det är i alla fall våra ödmjuka intentioner. Vi påstår inte att vi skall slå igenom eller någonting men vi tänker i alla fall att försöka, säger Nisse.
— Vi spelade ju utomlands för några år sedan, och var ända ner till Madrid, och tyckte det var otroligt kul. Det var precis när vi hade haft framgång med “Teknikens Under”. Då åkte vi ner på kontinenten och spelade för en… mycket förvånad publik, som aldrig hade hört talas om oss. Det var väldigt nyttigt eftersom det var så man började spela, att man fick spela sig till varenda minut av framgång. Det var ingen som klappade när vi kom in och det var nyttigt. Nu längtar vi efter att få komma ut på kontinenten och spela.
Vem vet om några år kanske Nisse Hellberg & co är lika stora ute i Europa som de har blivit här hemma. Omöjligt är det inte.

Avslutningsvis vill jag ge en ordentlig Dr. Martens i baken till alla som hade med Wilmer X spelning på Cirkus att göra. Ni gav vår fotograf ett jävligt illa bemötande. Hoppas att ni tänker er för nästa gång!!! Up yours!!