Mina första svenska idoler var faktiskt Neon Rose. Efter att ha hört “Love Rock” på radion 1974 var jag såld. Kämpade i timmar och dagar med att lära mig riffen på gitarr. Nu, nästan 20 år senare, är intresset faktiskt på rejäl uppgång igen, inte minst i USA där de betalar uppåt 40$ för hyfsade ex av Neon Rose’s Plattor. Vad gör då grabbarna nu?

Spider bildades 1969 och bestod av Roger Holegård (sång, gitarr), Piero och Benno Mengarelli (gitarr respektive bas) samt Kenta “Krull” (trummor). De repade i ett garage hos svensktoppssångaren Carl-Erik Thörn. 1973 kom Kenneth “Castello” Grafström med på orgel efter att killarna hört honom lira piano på ett party. Den 6:e augusti, dagen efter ett gig på Kungsträdsgården slutade “Krull” och ersättare blev Stanley Larsson.
Nu bestämde de sig för att byta namn. Namnet skulle vara tufft men samtidigt vackert, som bandets musik. Något typ Iron Butterfly — två motsägelser. Efter en lång tids funderande kom de fram till Neon Rose.
I oktober 1973 skrev de på för Phonogram (nu PolyGram) och i samma veva slutade även “Castello”. 30:e november -73 påbörjades inspelningen av “A Dream Of Glory And Pride” på åtta kanaler. Den mixades av Leif Masters, som senare blev chefstekniker på Polarstudion och som gjorde Zeppelins “Sverigeplatta”.

INFÖR 40.000 PERSONER UTAN SOUNDCHECK

Den 18.e mars 1974 hade Neon Rose sin debutspelning, som förband åt Dr. Hook & The Medicine Show. Ett gig som Benno minns som otroligt nervös, vilket inte mildrades av att han höll på att snava på en sladd och göra en brakentré. Efter det gigget slutade Stanley, men efter idoga övertalningar gick han tillbaks. De hann i alla fall testa en trummis vid namn Thomas Wiklund.
Gunnar Hallin hade fungerat som roadie, maskot och allt i allo. Han kunde även hantera en gitarr. Roger ville koncentrera sig på sången så han sålde gitarr och stärkare till Gunnar (enligt Roger tog det dock Gunnar fem år att betala prylarna). Två veckor efter Gunnars entré var det livepremiär på Club Scotch i Eskilstuna.
Benno berättar om ett gig i Norge inför 40.000 personer.
— Allt var lugnt när vi anlände. Det verkade inte som någon hade koll på läget där, och plötsligt säger de till oss: Om 15 minuter skall ni stå på scen. Vi hade inte ens packat ur bussen, så med ostämda guror och utan soundcheck gjorde vi entré.

SPLITTRING NR. 1

I oktober 1974 släpptes “Neon Rose Two”, som var lite rakare än debuten och allmänt anses som bandets svagaste. Nu började det knaka i fogarna och den 1:a december splittrades Neon Rose när Roger och Stanley lämnade bandet. Det var lite tjafs om stilinriktning och Stanley blev erbjuden plats i Nature. Efter idogt sökande efter ny trummis och sångare lyckades de övertala Roger att återvända. När det gällde trummis kom de att tänka på Thomas Wiklund som testat redan året innan. Efter att ha kört en låt var han fast.
Kontraktet med Phonogram förnyades och i augusti 1975 påbörjades inspelningen av “Reload”, som skulle bli Neon Rose sista LP. Det faktum att bandet inte fick den uppbackning som de behövde gjorde att det vändes inåt och blev lite tjafs, vilket yttrade sig i att Piero, Benno, Thomas och Gunnar skrev och spelade in musiken och så kom Roger in och skrev texter och lade sången efteråt.
Efter två månader låg “Reload” på skivdiskarna. Singeln “A Man’s Not A Man” släpptes men blev aldrig någon hit. En av anledningarna tror Benno är att de blev tvungna att tära på marknadsföringskapitalet för att betala en nödvändig ommix av plattan. Inga nya pengar pumpades in. “Reload” sålde i ca 9000 ex.

SPLITTRING NR. 2

Nu bar det iväg på turné i Skandinavien med Nazareth. I Lund blev det en smärre succé för hemmaboysen. Benno berättar:
— Vi fick igång publiken riktigt ordentligt medan de var betydligt stillsammare under Nazareths framträdande. De blev faktiskt lite smågriniga.
Kritiken av Neon Rose framträdande var odelat positiv och gav luft under vingarna. Tyvärr fick inga förband spela i Stockholm.
Gunnar blev nu erbjuden platsen som Manny Charltons efterträdare i Nazareth. Han tackade nej och Zal Clemminson kom in.
En fjärde platta var planerad, och meningen var att tidigare nämnde Manny skulle producera. Det började dock gå lite trögt och Roger hoppade av för gott. Efter en tid slutade även Thomas och till slut var Piero ensam.

SANN ELDSJÄL

1978 gjorde eldsjälen Pierro ett nytt försök att komma igen. Neon Rose bestod nu av Piero (sång, gitarr), Joaquin Calafell (trummor), Erik Svensson (klaviatur) samt Lasse Byström (bas). Stilen var fortfarande tung hårdrock. Taper spelades in och en turné med Heavy Load gjordes men något nytt genombrott kom aldrig och de lade ner.
Efter en vända i USA gjorde Piero ett sista allvarligt försök att väcka liv i bandet. Han övertalade Benno att hoppa med igen och han fann även Conny Blomquist i bandet Black Rose. Jo, det är Electric Boys Conny. Ännu mer demotaper och skivbolagsrundor men inget napp. Tilläggas kan att stilen nu var betydligt snällare än 70-talets tunggung. Efter ett minnesrikt gig på Ritz i Stockholm slutade Joaquin och Neon Rose
vissnade för gott, eller…?

ROGER HOLEGÅRD

Roger var på väg ut ur Neon Rose redan efter “Neon Rose Two”. Anledningen var tjafs om stilinriktning. Han blev dock övertalad att återvända, men efter “Reload” var det definitivt good-bye. En tid senare kom Roger med i Wasa Express, med vilka han gjorde plattorna “Till Attack” och “Schackmatt”.
Wasa genomförde också en turné med punkbandet Rude Kids som förband. Krokus skulle egentligen varit där men fick ställa in. Om Rude Kids säger Roger:
— Det funkade skitbra. De hade en hit med låten “Raggare Is A Bunch Of Motherfuckers”, vilket gjorde att folk kom, men så var de skitdåliga live. De drog folk och vi var bäst.
1979 splittrades Wasa Express och Roger drog igång sitt eget projekt Truck, där även Thomas Wiklund var med. De gjorde två singlar, “Telefon”, om vilken Roger säger:
— Den är helt jävla kass, skitdålig och sålde ingenting.
Då är han mer positivt inställd till uppföljaren — “Impala”. De spelade även in en livedemo som han påstår är i hästväg. Men så ringde det ett band från Göteborg och sa att de hetat Truck i femton år. Efter det splittrades bandet.
Nu var Roger mätt på musiken och trött på att gå och ställa sig i en fuktig replokal igen. Det blev familj och barn, och musiken fick en mer undanskymd tillvaro. Det hindrade dock inte honom från att medverka på Micke “Nord” Anderssons solo-LP.
Roger Holegård är förresten uppväxt på en gård som heter Holen — 50 meter från Mickes föräldrahem.
I början av 1990 hade Roger och Gunnar Hallin ett projekt på gång som inte blev något. Just nu håller han i alla fall på med en demoinspelning med nytt material. Piero har lagt ett solo, Thomas lirar trummor och Gunnar ville vara med på ett hörn. Nytt Neon Rose månne?

PIERO MENGARELLI

Piero är den som varit Neon Rose drivande kraft. Efter splittringen var det han som drog igång bandet med nytt folk -78. Inget bolag var dock intresserat av ett hårdrockband med engelska texter då.
1979 tog Piero familjen med sig och åkte på en förlängd semester. Han hade en demo med material han och Benno knåpat ihop. Piero berättar:
— Jag åkte runt till bolagen och ville i alla fall få lite omdömen, men svaren jag fick var: Skicka det. Capitol ville inte ens höra det. De var överhuvudtaget inte intresserade.
Piero är dock inte den som ger tappt. Väl hemma övertalade han Benno att dra igång. Det funkade musikaliskt men 1982 var splittringen ett faktum.
1984 rekommenderade Benno honom till platsen som gitarrist i Magnus Lindbergs band, där Benno själv var med. Det varade i ett år, och sedan dess har det inte varit något.
Gamla Neon Rose brukar träffas vart tredje-fjärde år och snacka om att dra igång men mer blir det inte. Piero är dock väldigt sugen på att dra igång igen.
Polygram har visat visst intresse av att göra en samlings-CD med Neon Rose, och som Piero säger:
— Det skulle i så fall vara kul att spela in en helt ny låt som bonus.
Personligen tycker jag gott att Polygram kan trycka upp alla tre Neon Rose plattorna på CD för intresse finns som sagt.
Piero berättar om vaga planer på en Reunion:
— Jag har börjat snacka med Benno och Roger så vi får väl se. Det skulle vara kul att ta en helg och köra in två-tre låtar och se hur det funkar. Skulle man dra igång så får man försöka hitta magin i det gamla och föra in lite nytt och fräscht tänkande. Det får ju inte bli något Europe-plagiat.

BENNO MENGARELLI

Benno fortsatte en tid efter splittringen -76 att göra något tillsammans med Piero men det rann ut i sanden. I stället blev det ett par singlar och två plattor med Intermezzo (där Orup var med) — bl.a LP:n “Pansarjazz”.
1980 blev han med i det återförenade Neon Rose och höll på fram till -82. Sedan blev det Magnus Lindbergs band till -85.
Benno hade då en firma som tillverkade Flight Case-ar — tillsammans med en kille som nu har Ljudkomfort. Han var även på turné med Li Berg och höll på med ljus och ljud på modevisningar. Han lirade bara för husbehov. Sedan blev det familj och barn, och andra civila jobb inom transport.
Även han är väldigt sugen på att dra igång något igen.

STANLEY LARSSON

Stanley hoppade av efter spelningen på Konserthuset. Han blev erbjuden plats i Nature. Han säjer att han nu ångrar sitt beslut:
— Jag tror att om vi fortsatt med Neon Rose hade det varit ett höjdarband nu. Det fanns så mycket idéer.
Mellan 1975-79 gjorde Nature turnéer med artister som Pugh Rogefeldt, Ulf Lundell och Ted Gärdestad.
Sedan bildade Stanley, Per-David från Nature och en värmlänning vid namn Thomas Duvfors (?) ett band och fortsatte kompa andra. Det sprack dock. Sedan lirade han med Magnus Uggla på Schlager-EP:n och den följande turnén, där även Gunnar Hallin var med.
— Det var den tråkigaste tiden i min musikaliska karriär. Uggla var en diva och den tråkigaste musiker jag någonsin jobbat med.
Sedan blev det barn och familj. Han började jobba civilt, och bildade ett Rockpile-inspirerat band med några polare, och höll på i ett halvår innan det rann ut i sanden.
Nu kör han traktor på Tekniska Högskolan och det kliar i fingrarna att få lira, men tyvärr har han sålt sina trummor och ett vettigt set går ju lös på 20-25.000:-.
Om dagens musik säger han:
— Aerosmith och Van Halen är skitbra, även jazz är bra, men band som Metallica har inget med musik att göra.

GUNNAR HALLIN

Efter Gunnar hoppade av Neon Rose turnerade han med bl.a Pugh, samt gjorde en del studiojobb. 1979 var han med i Ugglas band, och bl.a var han med och spelade in EP:n med “Johnny The Rucker”, “Leva Livet”, “Ring Ring” och “Mälarö Kyrka”. Dessutom medverkade han på en ett års turné. Efter det blev det Magnus Lindberg.
Om ni har Trash båda plattor “Watch Out” och “Burning Rock” — så är det faktiskt Gunnar som lirar bas på båda. Caj Högberg lirar endast bas på en låt på “Burning Rock”.
Scandinavia hette ett band Gunnar lirade i tillsammans med Fredrik von Gerber. Med Freddy och Matti Alfonzetti lirade han också in en LP, som aldrig kom ut. Bandet hette Barn Barn Boys. Jag har själv en kopia på tape och det är riktigt bra AOR. Någon av låtarna kom med på Bai Bangs “Cop To Con”.
— Efter Barn Barn Boys drog jag mig undan, berättar Gunnar. Nu har jag hållit på ett tag att skriva. Det blir lite tuffare 70-tals rock. Eventuellt skall Benno vara med, men inget är bestämt.
Passar också på att fråga honom om hans erbjudande att efterträda Manny i Nazareth.
— Jo, det stämmer, säger han, men man var ung och grön (18 år). Visst var det lite på gång men jag bestämde mig för att stanna hemma och jobba på Neon Rose.
Vad gäller en eventuell Neon Rose reunion säger Gunnar:
— Ja, det är inte för sent än.

THOMAS WIKLUND

Thomas testades redan 1974, innan “Neon Rose Two”, vilket han faktiskt hade glömt, eller förträngt. Stanley fortsatte dock, men efter något år var det dags igen — Neon Rose sökte trummis.
Thomas berätta:
— De testade en massa folk och jag trodde jobbet var tillsatt. Kände en kille som gick runt och sa att han fått jobbet, och som hade köpt ett nytt stort trumset. Men så ringde de och ville att jag skulle testa och så blev jag fast.
Thomas var med på LP:n “Reload” och singeln “A Man’s…”. Tyvärr var det inte klimat för singlar då. Musikrörelsen svingade sin tunga klubba mot allt vad hårdrock, hits och internationella skivbolag hette.
Han berättar också om Neon Rose spelning i Lund, som förband till Nazareth.
— Efter konserten fick crewet en rejäl utskällning för att de använt full effekt på ljud och ljus så i Göteborg fick vi ingen medhörning på scen under första låten.
Efter Neon Rose slog sig Thomas ihop med Roger Holegård i Truck, där även Stanley Larssons brorsa, Sten (“Plutten”), var med. Om “Telefon”-singeln säger han med ett skratt:
— Då skulle Roger bli snäll, det var hans försök att komma in på svensktoppen.
Efter Truck åkte Thomas med Magnum Bonum i några år. Sedan lade han trumstockarna på hyllan. 1984 åkte han runt i Asien. Han kom sedermera hem, bildade familj och fick tre barn (inte han).
Thomas har bott på Gotland ett tag, där han och några polare hade ett band, som bl.a kompade Magnus Lindberg. Senaste tiden har han spelat in med en kille som heter Roger Olsson. Stilen beskriver han som “Typ Costello med bra och underfundiga svenska texter”. De har även lirat lite och bandet heter Max Galax.
Thomas håller också på att hjälpa Roger Holegård med hans grejer. Roger kan själv inte beskriva sin musik, men det kan Thomas.
— Det är åt Bowie-hållet, under hans “Let’s Dance”-period — speciellt sångupplägget.
Förutom musiken håller han på med en loppmarknad i Nacka med några polare, och sedan har de gamla sekelskiftslokaler i äkta ruffig New York-stil där de kör konserter och fester, men inte Rave-partyn.
— Det blir bara en massa snutar och höga ungar där, säger han.
Han är nu på uppbrott med det mesta här i livet, åtminstone säger han själv det.
— Det kanske är rätt tid att sätta igång att hårdträna och börja lira heavy.
Det tycker jag.

Discografl:

A Dream Of Glory And Pride (LP) Vertigo -73
Sensation (singel) Vertigo -73
Neon Rose Two (LP) Vertigo -74
Reload (LP) Vertigo -75
A Man’s Not A Man (singel) Vertigo -75

Många med mig hoppas att det blir en reunion som tar upp där “Reload” lämnade av. Hoppas även att Polygram ger ut, om inte alla plattorna så i alla fall, en samlings-CD med låtar som “Love Rock”, “Waiting For The Train”, “A Man’s Not A Man”, “Night Birds”, “A Dream Of Glory And Pride” och “Dust And Rust”.