DIPLOMATIC SOM ARTIST, Oliver Hallqvist privat, kallar sig själv en andlig person. Han talar mycket om att hitta sig själv i musiken, finna sig själv först som människa och sedan som artist.
— De riktigt bra artisterna tror jag alla har funnit sig själva och sedan på nåt sätt lyckats vara sanna mot det. Deras musik stannar kvar. De är alla väldigt lika oavsett deras skilda uttryck, eftersom människan går igenom exakt samma process fast den tar sig olika former.
— Det är ett verkligt svårt jobb. Om du väljer att försöka bli artist och inte basera det på rädsla, på att vara accepterad eller på att vara populär så är det ett tufft jobb, för dig själv, känslomässigt.
Diplomatic är diplomatbarn, flyttade från plats till plats, lärde sig att trivas med ensamhet men också att snabbt skaffa sig nya kompisar efter ännu en flytt.
— Det går inte att behålla distans till människor då. Det har du inte tid till. Du lär dig att vara öppen.
Han växte upp i New York men flyttade tillbaka till Sverige via Helsingfors och började skola i Stockholm. Han spelade gitarr när han var yngre men bytte till mikrofonen, mest tack vare rock/rap-crossovern i nittiotalets början och kompisen Chaka ”Complicated C” Seisay som fick Oliver att börja skriva texter.
— Vi kallade oss Oliver Twist and the Thieves. Jag hade lyssnat på Run DMC, LL Cool J och Beastie Boys i några år. Innan dess var det AC/DC och Iron Maiden.
Du är inte den enda rocksnubben som fastnat för Def Jam-artisterna i mitten av åttiotalet…
— Säkert mycket tack vare Rick Rubin och hans produktioner, han kom ju själv från hårdrocken. Från hårdrock och hiphop gled jag in på Funkadelic och funkrock, jag kunde aldrig identifiera mig med NWA och folket i Raiders-jackor… Men då hade jag fortfarande inte förstått själva tankarna, historien och filosofin i hiphop.
På samma skola som Diplomatic gick Jacob Kimvall som nu driver graffitimagasinet UP. De blev kompisar och han träffade Pike och andra målare som fick honom att förstå mer av hiphopkulturen.
— Afrikaa Bambaata och Zulu Nation, att ha sin egen stil, positiviteten. Det var sånt jag fattade då. Rocken var så negativ, destruktiv, med rockstjärnemyten och sånt. Det var inte samma sorts ego i hiphop.

SEN FLYTTADE DIPLOMATIC till Lund och hamnade i live-hiphopgruppen Poetized som MC. Med dem spelade han in den mycket egensinniga sjutummaren ”Faggot Brain” 1998, förmodligen landets enda homosex-rhymes. Han leker med tanken på att han och hans kompis skulle… Den brutal-juckar sönder varenda litet tankevärn man kan ha inplanterat i skallen. Det är oemotståndligt och chockerande.
Texten känns lika explicit och kaxig som ledaren för New Yorks hårdaste graffiticrew Irak som snor, hälar, knarkar ihjäl sig och bombar stan i småbitar med en effektivitet av nästan obehagliga mått. Ledaren för Irak (I Wreck) kallar sig Snot, taggar ibland Kwearsnot för att retas med dem som inte diggar hans läggning. Han är öppet gay, har en Saddam Hussein med brontostånd tatuerad på armen — ”Han är ju snygg” — och säger sig föredra stora, vita, medelålders byggnadsarbetare när han raggar.
Diplomatic leker som sagt bara med tanken, men tycker definitivt att oavsett om det är rätt eller fel med homosexualitet så är bögförakt olyckligt och orättvist.
— När vissa säger till mig att de gillar den låten gör de det lite nervöst nonchalant…
De tänker väl ”Bara han inte tror att JAG är bög nu!”
— Exakt! Det är så mycket rädslor bland män, framförallt när vi är yngre innan vi har hittat oss själva. ”Faggot Brain” är en väldigt uttalad text vad gäller att möta våra rädslor. Annars använder jag gärna symboler från sagor och myter, de dyker upp omedvetet i mitt skrivande.
— Dio skriver grymma texter, han är en underskattad hårdrocksartist och helt missförstådd vad gäller sina texter. De är socialrealistiska men helt uppbyggda på gamla myter och sagor. Jag tycker mycket om den estetiken. Hundra procent verklighet i en form inspirerad av fantasin. Så har berättelser fungerat i alla tider, speciellt de gamla myterna som kunde bli en pedagogisk distansering till verkliga känslor och problem, en nyckel för läsaren att använda på sig själv.

HÅRDROCK, HIPHOP, reggae, rastafari, sagor och andlighet. Diplomatic verkar trivas bäst i mångfalden.
— Bruce Lee hade en kampstil som kallades Jeet Kune Do där han fritt plockade från olika stilar vad som passade bäst för att slå motståndaren.
Diplomatic tränade aldrig Jeet Kune Do själv, det passar honom bäst på ett filosofiskt plan, men andra kampsporter har han sysslat med. På ett kickboxningsläger i Thailand träffade han en rastafarian som inspirerade honom till den speciella sångstil han blandar in i sina låtar.
— Det har ofta varit personliga relationer som har gett mig mina kreativa uttryck… Vi satt och sjöng tillsammans på stranden mellan träningarna. Det var han som fick mig att lyssna på reggae också.
Det mjuka tillbakalutade i Jamaicas musik återfinns på Diplomatics Greatest Demos, en egenproducerad CD med de senaste tre årens verk. Little Tasha och Miss Mukupa gästar, liksom Lovemark från Lab Movement.
Diplomatic nämner även Prince som en inspiration och vi börjar prata om att han verkligen är en artist som har vågat leva ut sig själv, sitt ego. Han måste spendera flera timmar framför spegeln varje dag och ändå har han lyckats bli en av världens bästa musikartister… Hur många timmar har hans dygn egentligen?!
— Men det är väl också det enda han gör; håller på med musiken och speglar sig…
Är inte det en ganska bra symbol för vad en artist gör?
— Haha! Jo. Men speglingsbiten är ju inte bara en egogrej utan en del av jobbet. Som artist, med koncept och videos, ser du dig själv som en figur, en bild.
Och alla, från Prince och Madonna till Petter, Feven, Dogge, gör ju sig själva till ikoner. Det gör ju du också. Här, på skivomslaget, är ju du som ikon, eller hur?
Diplomatic instämmer och betraktar bilden. En liten tecknad figur med skägg, dreads, Adidas Shelltoes och en elgitarr poserar för oss, fundersam och lite inåtvänd.