JOHN COUGAR MELLENCAMP
Big daddy
(Polygram)
****

Cynisk bluffmakare eller godhjärtad rockhumanist?
Åsikterna går isär om jordbrukar-sonen från Indiana.
De som misstror honom tittar på hans 1970-talskarriär. Då han av en överambitiös manager övertygades om det ”begåvade” i att agera en slags konstgjord amerikansk Bowie. Kritikerna ser honom därefter, oavsett vad han sysslar med, som ett evigt plagiat.
Själv har jag efter fjolårets praktfulla och heta uppvisning på Isstadion i Stockholm svårt att misstro honom. Jag gick halvslött till konserten för att kolla av några låtar, men lämnade hallen som en nyfrälst, saligt överfallen av Mellencamps sprudlande energi och hans fenomenala band.
Vid fjolårsbesöket hade han den magnifika ”The lonesome jubilee” i bagaget. Det var albumet där Mellencamp för första gången riktigt fullföljde sina 1980-talsidéer om att förena folkmusik-inramad rock’n’roll med självbiografiska bilder av livet på prärien.
”Big daddy” är mindre ”politisk” än ”Jubilee”, här finns inga konkreta attacker på misshagligheter i det amerikanska samhället, utan istället återvänder Mellencamp till att beskriva människor och intryck i hans omedelbara närhet.
Annars känner vi igen oss; Mellencamps nuvarande rockskola har Dylan, Berry, Cooder, Fogerty och deltabluesens giganter som trygga läromästare. Här sveper vemodiga mousettdragspel över aggressiva gitarrer och heta fioler. Inget känns teknologiskt och kalkylerat. Medan Springsteen redan i skivform luktar jättearenor och stora gester är detta som ryckt ur 40 svettiga minuter på en ölrusig klubb i Montana.
Snabbast biter ”Pop singer”, mest storslagen prosa är det i ”Theo and weird Henry”.
Men det är ändå löftena om hur bra detta kommer att vara live som skapar de kraftigaste rysningarna!