THE TRIFFIDS
The black swan
(Island/Sonet)
****

Triffids tredje chans att leva upp till höjderna som nåddes på 1986 års ”Born sandy devotional”.
Det lyckas. Nästan.
”Nästan” är bättre än den charmiga och anspråkslösa lågbudgetproduktionen ”In the pines” (som förvisso visade upp en hälsosam distans). Och det är definitivt bättre än förra ”riktiga” produktionen ”Calenture”, som aldrig kändes mer än ”hyfsad”.
Detta om man jämför med ”Born sandy devotional”, alltså. Ett av 1986 års bästa album och — antagligen — en klassiker.
Vi vet sen tidigare att David McComb är en mästare på att skildra smärtan av ett brutet förhållande, krossade förhoppningar, svikna löften. Och när ”The black swan” inleds med ”Too hot to move, too hot to think” är allt så rätt! En självklar fortsättning på historien om mannen på ”Born…” som nyss lämnats av Henne (”Wide open road”) och nu vant sig vid ensamheten. Men vägrar att acceptera den.
Bortsett från lysande ”Goodbye little boy”, med flickbarnslig sång — åh, sånt tycker jag verkligen om! — av Jill Birt och den korta dikten ”American sailors” faller resten av första sidan ur ramen: Den utslätade syntballaden ”Falling over you” hade kunnat vara gjord av A-ha, lättviktigt pubtraditionella ”Bottle of love” och ”The spinning top song”, med programmerade trummor och malande basgång inlånat från modern svart dansmusik (spännande ”experiment”, men inte här och nu!).
Sen är allt fantastiskt igen, Triffids är ett fantastiskt rockband, David McComb träffar precis i det pojkrums-hjärta som Leonard Cohen annars bara kommer åt. Och han gör det lika känsligt och vackert som vore han Van Morrison.
Sånt räcker gott till fyra stjärnor.