PETER CASE
The man with the blue postmodern fragmented neo-traditionalist guitar
(Geffen)
****

Hans första solo-LP vann på värme, sympati, några bra låtar (”Echo wars” och ”Steel strings”) och en fin version av Pogues ”Pair of brown eyes”. Det överskuggade att de flesta låtarna inte var så fantastiska och att det lät lite akademiskt och duktigt.
Förutom titeln (så långa titlar borde förbjudas, vad fan tror han det är, en Pink Floyd-LP?) är detta däremot en ren fröjd. Mycket för att låtarna håller hög klass rakt igenom men också för att musiker som Jerry Scheff, David Lindley, Jim Keltner, Ry Cooder och den begåvade David Hidalgo från Los Lobos ger musiken stadga och större lättillgänglighet.
Här är fina melodier man kan komma ihåg och nynna på; här är suveräna historier om människor och öden i ett Amerika man mest hittar i billiga deckare, sjaskiga noveller och romaner av lite kantstötta författare, typ Raymond Larver, vilket låtar som ”Entella Hotel”, ”Travelin’ light”, ”Two angels” och ”This town’s a riot” är bevis för.
Det verkade som om Case hade så himla mycket att bevisa med första solo-LP:n att han var livrädd för rock’n’roll. Det är definitivt inget larm här men vissa låtar hade säkert Plimsouls (där Case var låtskrivare och sångare) kunnat spela in — och det är tänkt som beröm.
Dessutom är det insiktsfullt att inte bara låta David Hidalgo spela dragspel (som alla andra gör som lånar in honom); mannen är underbar på både fiol och gitarr.