Ibland tror man inte sina öron. Att Sverige bjuder på bra musik är ingen nyhet, men det jätteskutt undertecknad tog efter att ha hört EVERGREYS nya alster, ”Solitude Dominance Tragedy”, fick Patrik Sjöbergs storhetsdåd att framstå som loppcirkus. Vilken överraskning, vilken skiva! Denna thrashsensation måste undersökas närmare.

I GÖTEBORG (VAR ANNARS?) huserar kanonkvartetten EVERGREY, och det är med vokalisten, gitarristen och låtmakaren Tomas Englund Close-Up får en pratstund.
Titeln på det intresseväckande verket, ”Solitude Dominance Tragedy”, är spännande.
— Den återspeglar en trilogi låtar, börjar Tomas. Det är ”A Scattered Me”, ”She Speaks…” och ”When Darkness Falls”. De handlar om… Nej, jag vete fan om jag vill berätta. Det känns utmålande, det blir så naket. Trilogin som helhet tar upp vad ensamhet kan göra med en person, vad man kan få för fnatt av den. Det är egentligen vad hela skivan handlar om.
Sättningen med Dan Bronell (gitarr), Daniel Nöjd (bas), Patrick Carlsson (trummor) samt förstås Tomas är densamma som på föregångaren, ”The Dark Discovery”, med undantag för keyboardisten Will Chandras avhopp.
— Han prioriterade sina studier och då tyckte vi att han inte borde vara med längre. På nya plattan har vi en kille som heter Zachary Stevens, men det är vi som gjort alla grejer, han spelar bara.
Teknikens under visar sig vara räddaren i nöden när det kommer till konserttillfällen, eftersom Zachary inte är medlem i bandet.
— Live kommer vi köra med Mini Disc, om vi inte hittar någon ersättare förstås. Det har vi gjort hittills de få gånger vi spelat ute sedan Will försvann.
Vad som slog mig vid första avlyssningen av ”Solitude Dominance Tragedy” var mognaden både i material och framförande. Stolt och intelligent thrash som övertygar mer med melodier och styrka än med aggression. Smart musicerande utan att nödvändigtvis excellera i överkant på amerikanskt vis. Några inslag av det tillsammans med metal så magiskt ljudande instrumentet violin föräras vi också med.
— Stewart Wyatt spelar violin. Jag har träffat både honom och Zachary genom jobbet. Jag jobbar i musikaffären Musik Utan Gränser och säljer instrument hela dagarna, så det är vidrigt mycket musik hela tiden. Det är inte roligt alls. Jag har ingen inspiration kvar när jag kommer hem och ska repa eller skriva låtar. Jag ska sluta arbeta där, tror jag.
Andra förmågor som hjälper EVERGREY inkluderar Tomas egen skönsjungande flickvän, Carina Kjellberg, som förgyller bakgrunden på båda fullängdarna.
— Ja, det stämmer att det är min flickvän, tillika bringare av mitt första barn. Det är hon som lärt mig sjunga. Vi hade en annan vokalist innan första skivan, men han hoppade av tre månader innan vi skulle spela in och vi var tvungna att hitta någon snabbt eftersom studiotiden redan var bokad.
— Då fick jag lära mig själv. Det var lite knyckigt när jag stod där i vardagsrummet och skrek. Grannarna trodde inte jag var klok. Jag hade rätt mycket begränsningar i början, stod och skrek så att jag svimmade efter varje mening. Det är många som tror att det bara är snack, men det är sant, skrattar Tomas.
Nu för tiden gnolar han med en självsäkerhet sällan hörd hos svenska sångare. Och Carina, som visat sig vara Flickvän Plus, har tveklöst en av landets starkaste och vackraste röster. Tänka sig, en alldeles egen sångpedagog!
— Hon vet hur man får ut det bästa ur en, säger Tomas med befogad stolthet i rösten. När man börjar har man ingen koll alls, ingen vetskap om hur man ska bära sig åt. Förutsättningen är väl att man kan ta ton. Men tekniken, hur man ska orka sjunga och allt det där, det lider jag fortfarande av live. Vissa grejer är på toppen av min kapacitet. Det är sådana problem som får folk att gå till sångpedagoger, men jag tycker att de tar bort för mycket personlighet, så jag hoppar över det och förlitar mig helt på Carina.
Dock får vi troligtvis inte se denna tillgång på scen med EVERGREY.
— Vi har inte haft med henne hittills. Hon är inte med i gruppen, även om hon har en grymt stor inverkan på melodier och superkoll på hur stämmor byggs upp. Likaså har vi haft stor hjälp av Andy.
Och Andy, det är den legendariske gitarristen med efternamnet La Rocque (eller Anders Allhage, som hans mamma förmodligen kallar honom) som huserar i Los Angered-studion i Göteborg. Jag hade ingen vidare inställning till de produktioner som tidigare letat sig ut från nämnda studio, och klagade speciellt på LORD BELIALS ”Unholy Crusade”. Men EVERGREY bjuder på en klockren dunderproduktion!
— Oj, nu blir Andy glad, flinar Tomas. Han blev sur på dig efter förra numret av Close-Up! Andy är inte en sådan som sitter och bestämmer hur ska det låta, och de artister som kommer tillbaka verkar vara nöjda. LORD BELIAL är jättenöjda med sin produktion, men jag tycker inte att det låter bra.
EVERGREY har under sin karriär varit Los Angered trogna.
— Jag träffade även Andy genom jobbet, han fixade i ordning gitarrer på M.U.G. mellan sina turnéer. Vi började med att spela in i hans demostudio.
Denna kassett ledde till ett kontrakt med skånska etiketten Dzynamite, men det samarbetet rann ut i sanden. Tomas berättar med både skratt och allvar i rösten.
— Andy kände Torben Jörgensen på bolaget. Snubben i fråga är konstnär, det är han som gjort alla KING DIAMONDs klassiska omslag. Han har han en massa visioner, men allt sket sig. Torben är en mytoman helt enkelt. Jag och Tomten, Snowy Shaw, skulle ett tag åka ner och döda honom, men det blev aldrig av som tur är. Jag tror att Snowy lämnade ut hans nummer till en massa folk som skulle ringa hem till honom mitt i natten. La ut det på bögträffar på internet. Gött!
Och allt detta trubbel ledde till slut till det kontrakt EVERGREY i dag har med Gothenburg Noise Works. Både GNW och Black Sun är underbolag till Dolores, men skillnaden mellan de båda etiketterna är hårfin.
— På GNW var det sagt att det skulle släppas vanlig klassisk metal, men Rolf Norling som är ansvarig för de båda tillhållen har släppt DOG FACED GODS där också, och det är inte klassisk metal. Han gör lite som han vill.
Tomas skrattar, stannar upp, blir allvarlig och fortsätter.
— Det är många som säger mycket ont om honom, men jag måste säga att Rolf är en av de ärligaste människor jag träffat. Han är väldigt lätt att snacka med och man kan alltid diskutera med honom.
Eftersom Close-Up i detta nummer bjuder på diverse århundradets tuffaste album-listor är det inte mer än rätt att även Tomas får ordet. Det tar inte en minut för honom att bestämma sig för fem verk:
— QUEENSRŸCHE ”Operation: Mindcrime”, PINK FLOYD ”A Momentary Lapse Of Reason” och ”Division Bell”, Tori Amos ”Little Earthquakes” och IRON MAIDEN ”Somewhere In Time”. Eller borde jag ha tagit med DEICIDEs ”Legion”?
Ja, du Tomas, det är inte det lättaste att begränsa sig. Tro mig, jag vet!