THE BEVIS FROND
The Auntie Winnie Album
Reckless RECK 17 (import)
****

Nick Saloman, eller The Bevis Frond som han kallar sig, är hyllad som den ”nya” hippiemusikens okrönte kung. En riktig gitarrguru med andra ord.
Efter ett antal kufiska skivor är det nu dags för ”The Auntie Winnie Album”, en hyllning till hans gamla tant. Framsidan har en bild av henne från seklets början och på baksidan är hon cirka sjuttiofem år äldre, men fortfarande en vacker dam.
Resten av redaktionen satte det här albumet i mina händer med menande blickar, konstiga leenden och mumlandes något om ”malande hippiemusik”.
Men tji fick de! Nja, det vill säga, visst får man det också i låtarna ”Malvolio’s Dream Journey To Pikes”, ”City Of The Sun” och ”The Miz-Maze”, som är rena gitarrorgierna i 7.05, 10.30 respektive 5.30 minuter, men jag menar där emellan!
”Foreign Laugh” är briljant och påminner om R.E.M. har jag blivit sagd. I ”Down Again” blir det mer likt Bevis Frond med fuzzade gitarrer och spejsad sång. ”Will To Lose” är lugnare igen och nästan vacker, medan ”Repressor” låter som en äkta sixtiespsychlåt med sin Doors-orgel och den suveräna textraden ”Why should I justify my actions when you’ll never understand”.
Tyvärr följs denna kvartett superba låtar av ett äkta bluesnummer, ”Winter’s Blues”, och jag är inte rätt person att uttala mig positivt om den musikgenren. Inom parentes sagt är det också den enda låt som inte den gode Bevis själv står för, utan en viss person vid namn Johnny (Winter) är ”skyldig” till den.
Andra sidans ”icke-gitarr-orgier” är två mycket bra, relativt ”vanliga” rocklåtar, ”Close” och ”Without Mind”, men med Bevis karakteristiska gitarr och röst.
Med andra ord, ge Bevis Frond en chans även om ni inte anser att utsvängda manchesterjeans är det hippaste som finns!

Reckless Records,
79 Upper Street,
London N1 ONU,
England.