THE WATERBOYS
The Waterboys
(Chicken Jazz/Island)

Mike Scott är mannen bakom The Waterboys. Trots hanteringshjälp med sax, orgel, bas och trummor är det ändå hans text & musik, gitarr, piano och inte minst röst som präglar The Waterboys debut-LP.
Jag stötte ihop med Scott 1980. Då hade hans första grupp Another Pretty Face och deras skivbolag Chicken Jazz funnits ett år. Från Edinburgh gick vägen inte oväntat till London där de lite senare bytte namn till Funhouse. Efter splittring kom mellanspelet The Red And The Black innan vi är framme i nutid. Scott har hela tiden haft litterära ambitioner i och vid sidan av musiken. Inte oväntat har det inte funnits någon konflikt här, utan hans sångtexter är poesi som säkert överensstämmer väl med den debutbok han just nu arbetar med — personlighet och närhet. Det är sorgligt att plattan inte har textblad, något som skulle bringat klarhet i Scotts stundom sväljande sångteknik.
Rupert Hine har producerat den inkluderande singeln ”A girl called Johnny” — jag hade gärna sett en större inblandning från hans sida. Scott rör sig visserligen inom det luddiga område där pop och rock smälter samman, men Hine skulle troligen gett låtarna det där extra trycket av särprägel. Jämfört med tidigare har dock Scott hittat ett uttryck där musiken får lika mycket energi som sång/texter. Och det ger sångerna som stämningsförmedlare bra med kraft.
När du tragglat dig igenom dom tio första lyssningarna så upptäcker du att The Waterboys debut är riktigt bra.