Sveriges tyngsta dansband! Vikingarna, Curt Haagers med flera må ursäkta men här gäller det faktiskt göteborska tung-funkarna Stonefunkers. Gruppens debut-tolva Turn It Up beskrevs av många kritiker som den bästa och fräckaste dansmusik som någonsin gjorts i det här landet. En ny tolva, In Control, har just släpps av bandet som lite felaktigt i pressen sagts spela hip hop-musik.

Stonefunkers som namn är något som för oss göteborgare har varit känt långt innan gruppens musik började ge sig till känna. På alla tänkbara husväggar och annan graffitivänliga miljö har man nämligen kunna se namnet Stonefunkers målat. En långsiktig och medveten marknadsföring kanske… vad vet jag? Min första fråga om det är samma band bemöts med en blandning av skratt och förlägenhet av gruppens låtmakare, Top Steen och Davono.
— Jodå, det är samma band, försäkrar Top Steen eller Torsten som han också heter (fräck variant på Torsten förresten. Red anm.).
— Vi körde igång runt -85, men jag tror att vi hittade på namnet innan vi började spela.
Spelade ni i den här stilen då också?
Top Steen: Nej, då lät det lite annorlunda, vi hade ingen keyboard och musiken var mer åt Commondores, Larry Graham, Wild Cherry (med bl a Brecker Brothers. Red anm.).
Är det i den här musiken era rötter finns?
Davono: Visst, men vi har också lyssnat mycket på Prince och The Time.
T: Då i början spelade vi bara på fester, vändpunkten kom då vi inhandlade ett eget PA och kunde börja repa ordentligt för att sedan kunna ta offentliga spelningar.
Ni fick väl en bra skjuts när hip hop-vågen kom?
D: Det där är bara en grej som någon har hittat på, att vi spelar hip hop, bara för att vi spelar tung rytmisk musik. Hip hop har heller aldrig varit någon utpräglad live-musik.
T: Rötterna är kanske desamma: James Brown, Sly Stone plus att Papa Dee kör lite rap och toast. Annars finns inga likheter.
Stonefunkers musik låter improvisatoriskt uppbyggd? Hur gör ni låtarna?
T: Vi jammar fram allting och håller på tills det låter bra. Vi vet inget om musikteori och sånt och eftersom faktiskt bara ett fåtal i gruppen har spelat med andra musiker så har vi byggt upp ett eget musikaliskt språk när det gäller tonarter och takter som ingen utomstående begriper sig på. Det är väl därför som musiken låter lite egen.
D: Det råder aldrig något tvivel om hur det ska låta, vi bara gör låtarna och diskuterar och analyserar aldrig. Det är en speciell kommunikation som finns mellan oss.
A-sidan på nya tolvan In Control låter ”slickare” och mer slipad än Turn It Up, som var lite råare och med mer effekter?
T: Nya tolvan är bättre och vi är bättre. Vi har utvecklats och lärt oss mer, helt enkelt.
D: Det finns ju andra låtar på den också, till exempel On Control som skiljer sig ganska mycket från In Control.
Är det en utveckling på gång i någon speciell riktning?
T: Nä, vi är gröngölingar, fram för allt i studion. Vi har aldrig sysslat med teknik förut. Drömmen är ju en egen studio, tänk vad man skulle kunna utveckla sina idéer då.
Vad har ni för metod när ni spelar in?
D: Vi jobbar med en Atari-dator och ett sequencerprogram, det blir så jävla många omtagningar annars. Eftersom jag använder en gammal Prophet 5 utan MIDI så har jag fått sampla ner de ljud jag använder. Sedan har jag använt en ESQ 1:a och en Kawai K1 som jag kör ihop.
T: Trummorna är spelade på ett ddrum-set, där har vi har försökt att behålla så mycket av live-karaktär som möjligt.
Inspelat i real-time utan kvantisering med andra ord?
D: Just det. Har det varit några jättetavlor så har vi gått in och korrigerat det efteråt.
T: Det är ju ett ganska bekvämt sätt att arbeta på.
Live och kanske även i studion är ni ett ”riktigt band”. En ordinär sättning plus en hel del akustiskt slagverk. Det är inte mycket elektronisk, typ sampling och sequencers och så vidare?
T: Det behövs liksom inte. Man tröttnar för snabbt på sådana ljud. Det låter häftigt i början men sedan tröttnar man på det. Det blir för omänskligt.
D: Det låter ”för” bra, man blir inte rörd av det.
Kan ni dra sättningen i bandet?
T: Det är jag, Top Steen, på gitarr, M-Rock sång, Davono keyboards, Papa Dee rap och sång, Jean Louis percussion, Mr Cheese trummor och Conan basgitarr.
D: Sedan kommer vi ta in en keyboardspelare till, så jag kan sjunga lite mer. Det är svårt att kombinera att spela bassynt och sjunga. Heter man Herbie Hancock fixar man det men jag är inte Herbie Hancock (skratt).
Hur delar ni upp basfigurerna. Kör du Davono den lägre basen på synten och basisten bara ”slap-spel”, eller dubblerar ni?
D: Vi kör samma slingor plus att han fyller i på en del ställen. På en del låtar kör han bara slap. Det är olika.
Det där med tyngden i eran musik, det är medvetet förstår jag?
T: Visst, och det är så mycket ”botten” som möjligt som gäller. Alla gillar tung musik, så det är klart att det är medvetet.
Ni verkar vara ett utpräglat liveband som i första hand är ute för att ha kul — tillsammans med publiken. Era texter har heller inga ”djupare” budskap? Är det också medvetet?
D: Det är väl inte medvetet. Texter är ju något personligt, jag tror inte M-Rock skulle känna sig seriös om han stod upp och sjöng om politiskt förtryck och sånt. Det skulle låta fel.
T: Hela vår musik är som en stämning som vi bygger upp.
D: Det är som en lång föreställning och då byter man ju inte teman mitt i.
Hur pass viktig är den tekniska utrustningen för er?
T: För mig som gitarrist är den väldigt viktig. Jag tycker gitarrister i gemen här i Sverige ofta har dåliga grejor. När vi har spelat på festivaler och spelat på fast ”back-line” har det alltid varit problem och få till ljudet. Mitt idealljud är ett distinkt, klart och rent ljud. Man ska kunna spela högt utan att det distar så det är därför jag har en Ampeg förstärkare med en 15″ högtalare. Det låter rent även när man spelar rejält högt. Min gitarr är en Ibanez Road Star II. Om du vill veta vad basisten Conan har för grejor, har han en Larrive-bas och en Peavey basanläggning. Det är väl allt i elektronisk väg vi använder.

Bra flyt

Stonefunkers har bra flyt just nu och en hel del är på gång. Även om de inte spelar hip hop eller house-musik så rider man naturligtvis på den dansvåg som drar fram på hit-listorna. Framöver kommer gruppen att spela, förutom i Sverige, förhoppningsvis i övriga Europa. Det har funnits ett ganska stort intresse från engelsk håll bland annat. Men den stora drömmen är att få åka över och spela i USA där för övrigt flera av medlemmarna i perioder bott. Kanske är det lite av att gå över ån efter vatten, men i vilket fall som helst så låter Stonefunkers musik mer amerikansk än svensk och har en tyngd och vitalitet som säkerligen skulle få den kräsnaste danspublik på fötter, även om man befinner sig i soulens, funkens och hip hopens hemland, USA.