DO THE STRAND

WAILING SOULS
Stranded
(Greensleeves/SAM)

De som säger att all reggae låter likadant vet inget om reggae och vill inte veta det heller. De som säger det samma om reggae på Greensleeves ligger däremot pinsamt nära sanningen. Om vi bortser ifrån att Greensleeves är bolaget som gav världen ett av de album som borde SPELAS sönder (”Best Dressed Chicken In Town” med Dr Alimantado), har deras utgivningar och Henry Lawes produktioner med kirurgisk precision följt det självklara, strömlinjeformade och föga epokgörande. Varför ösa vatten på kritikernas kvarnar, eh?
Så även för Wailing Souls, som trots ett par välförtjänta singelframgångar, gjorde minimala ansträngningar att leva upp till sitt rykte som kanske den bästa vokalgruppen. Det mesta blev en unison gäspning, om än harmonisk tilltalande.
Inte heller ”Stranded” retade några av mina finaste känselspröt. De två första gångerna. Den tredje spolningen och framåt har helt enkelt varit berusande. Kanske för att Lawed har blivit av-poletterad. Kanske för att de har återvänt till Channel One Studios. Men allra mest därför att både låtar som arrangemang har återfått den övertygelse, geist och bredd som senast fanns på ”Wild Suspense”.
Inte så mjäkigt och mähäigt, utan en fart och fläkt där Bingy Bunnys gitarr river stora hål, och de lockande körerna svarar Winston ”Pipe” Matthews mässande sång.
”Är det Marley du spelar?”, sa en av mina kollegor så där i förbifarten. Nej, det är inte den där förbaskade Bob Marley jag spelar, även om jag måste erkänna att Wailing Souls har mer än en handfull bokstäver gemensamt med hans kompgrupp. Om det nu skulle vara något att hänga upp sig på, vills säga.
För ”Stranded” är en blixtrande platta, och man behöver inte ens komma dragande med de senaste årens rätt slätstrukna utgivning för att den ska lysa strålklart. Den står fint på egna ben, tack så mycket för besväret…
Och förhoppningsvis vilar det något profetiskt över det magnifika avslutningsspåret: ”The best is yet to come”. Amen.

Betyg: 8/10