ANDRE WILLIAMS & THE SADIES
Red Dirt
Bloodshot BS 048 (MNW ILR/MD) LP/CD
***½

”There’s 15 Wilson Picketts, there’s 29 Marvin Gayes, there’s 30 Mick Jaggers but there’s one Andre Williams.” (Utdrag ur en Andre Williams-intervju i BB Gun)
Vad man än må anse om Jon Spencer Blues Explosion är det svårt att tycka illa om gruppens sympatiska drag att snoka upp gamla legender och ge dem en ny, välbehövlig skjuts framåt. De har gjort det med bluesmannen R.L. Burnside och bidrog även till att ge soulpionjären Rufus Thomas extra publicitet härom året. Senast i raden är den förlorade r&b-rövaren Andre Williams, som fått agera förband åt de vita slynglarna.
Williams, även känd som ”Mr. Rhythm”, slog igenom som artist på Detroit-etiketten Fortune i slutet av femtiotalet, med hits som ”Bacon Fat” (som Willy DeVille gör på sitt nya album), ”Jail Bait” och ”Greasy Chicken”. Han stod för smutsig Chicago-r&b med fräcka texter.
I början av sextiotalet började han jobba som producent och låtskrivare på Motown, och var där inblandad i skivinspelningar med Temptations, Mary Wells och Little Stevie Wonder. Trots stora framgångar på sextiotalet (låg bland annat bakom Five Du-Tones hit ”Shake A Tail Feather”, som Mitch Ryder och Ray Charles spelat in) började han, både som människa och artist, gå ner sig rejält i början av sjuttiotalet.
Förfallet, kan man säga, tog fart när han samarbetade med Ike & Tina Turner 1973. Ike hade sett till att droger fanns överallt och den gode Andre hade märkbart svårt att hålla sig ifrån alla frestelser. Under åttiotalet var han helt utanför skivbranschen och inte sällan utan hem. Han stod med en tiggarkopp på Randolph Street Bridge i Chicago och försökte skramla ihop till ett skrovmål eller, än vanligare, till kokain eller crack. En tragedi och spillra i nivå med soulsångaren James Carr.
Men genom diverse lyckliga omständigheter, och tack vare en överlevarinstinkt, tog han sig ur skiten och slank in i musikindustrin igen 1995.
En del väsen uppstod redan i och med 1997 års album ”Silky”, utgivet på punkrockbolaget In The Red. Och det skulle inte vara vare sig oförtjänt eller ologiskt om det blev än mer liv nu, med det nya släppet.
På ”Red Dirt”, där han föredömligt backas upp av Toronto-rockarna The Sadies, kastar sig denne föga rumsrene rumlare över country & western-genren. Det blir ett stenhårt, coolt möte där en mängd omsorgsfullt valda låtar tolkas. Här märks låtskrivaresset Harlan Howards lysande skröna ”Busted” (som Ray Charles hade en hit med), Lefty Frizzells klassiker ”I’m An Old, Old Man (Tryin’ To Live While I Can)”, Elvis Presley-idolen Eddy Arnolds ”Easy On The Eyes”, Johnny Paychecks bisarra ”Pardon Me (I’ve Got Someone To Kill)” och, den stora överraskningen, altcountryrockarna Bottle Rockets rörande ”Queen Of The World” (originalet hittar ni på deras finfina album ”The Brooklyn Side”).
Urvalet är exemplariskt och sätter ofrånkomligt Williams egna låtar i skuggan. Detta trots att dessa är svängiga, häftiga och dem man fastnar för allra först. Men kanske mer för deras roliga texter och titlar, typ ”She’s A Bag Of Potato Chips”, ”My Sister Stole My Woman” och ”Weapon Of Mass Destruction”. Men OK, det är Andre-humor, det fungerar och musiken är en mysig symbios av Stones-riff, soulstomp och countrymelodier.